Det var den gången. det var så länge sen. Min man och jag hade hyrt bil på Kreta och varit ute en hel dag. En vidunderlig dag, även om den bjudit på äventyrligheter.
Först hade vi tagit oss till en palmstrand där vi badat i lugn och ro . Vi hade ätit lite och druckit mycket kaffe men framför allt hade vi njutit. Citerat den gamla sången om palmernas fridsälla skugga. Det var något sömnigt och lojt över stranden Det kändes som om palmer var så självklart för ett lyckat bad, som om en badstrand först blev komplett med några palmer. Vi hade inte bråttom men till slut tog vi fram kartan. Restricted area stod det tvärsöver ett långsmalt näs.
- Måste vara naturreservat, trodde jag. Det är säkert helt fantastiskt.
-Då kör vi dit, sa min man.
Och så gjorde vi det.
Det var så vackert, havet var så nära. Vi stannade bilen och satt länge vid sidan av vägen och njöt. Alla fåglarna nere vid havet. Och blommorna som klamrade sig fast vid berghällarna Vi satt nog en timme och bara fanns.. Inte en enda bil kom, det kändes som om vi var ensamma i världen.
-Märkligt att det inte är någon trafik, sa min man.
Jag tyckte nog också att det var konstigt, men folk ville väl hellre bada,
Så fortsatte vi. Fortfarande såg vi inga bilar. Och inga hus, men man fick väl inte bygga i i ett naturreservat. Vägen var mycket bra, bred och välhållen, verkade nylagd. Men vart ledde den egentligen?
Det började kännas nervöst att vi inte såg en enda skylt. Men vänta, längre upp skymtade vi en mur.
Vi fortsatte.Nu var vi nästan framme. Då kom plötsligt en man utrusande mot oss. En man med gevär. Han skrek något. Vänta , det var ju på engelska.
-Go away, skrek han. Here is forbidden area! Immediately!
Min man brukade ofta vilja ha förklaringar, men den här gången tog han ingen debatt Och under tiden vi vände bilen skrek soldaten:
- And don`t stop!
Nu förstod vi att något blivit helt galet. Vi hade inte , som vi trodde färdats genom ett underbart naturreservat, nej i själva verket hade vi tagit oss in i ett förbjudet militärområde och till och med tagit oss fram till själva anläggningen.
Det var obehagligt med geväret!
Så körde vi vägen tillbaka. Fortfarande stimmade alla sjöfåglarna nere vid havet. Ännu blommade hällarna och vinden hade mojnat och himlen var klarblå. Men vi hade begått ett brott och kände oss inte benådade förrän vi kommit ut på den stora vägen. Det var där vi sett skylten.
- Jag trodde du kunde engelska, sa min man.
- Det trodde jag också , sa jag.
Och sen var det inte mer att tillägga,