När känslorna får svalla, då kan man andas fritt.
Och känna livets strömmar, i allt som varit mitt.
Men när tankarna får spela, då kan det vara svårt.
Att inte börja gråta, för livet som var vårt.

Att bara sitta still och drömma, kan vara underbart.
Att inte vilja glömma, det minne som var rart.
Men ibland så kommer tåren som rullar på min kind.
Och glädjen som var nära, är nu sorgen min.

Och tänka sig tillbaka, i tiden som var vår.
Kan göra att man skrattar, fast tiden den var svår.
Men kan man bara tänka, att tiden läker sår.
Så kan man kanske ana, ett liv som andas vår.

Helena 2010-09-28