Att känna dessa känslor som
sprattlar i ens kropp,
att aldrig veta.
Sakta som snigelns väg till bladet,
sakta ens vilja att veta

Gör jag rätt, tankar om
fångenskap i huvet på sig självt,
kan få vem som helst att darra.
Vem kan ana djupet i klyftan,
när man ej ens hunnit fram till
kanten.

Snigeln hinner inte fram till bladet,
för att någon trampar på dess skal.
Aldrig hann det fram för att smaka
livets sötma.

Liksom jag ej hann se djupet,
innan jag knuffades ut över stupet.
Ingen kan någonsin se sambandet
mellan mig och snigeln, ej heller
han jag berätta slutet..



Helena 2002-12-09