Det finns inga gåtor i mig längre.
Åtminstone inte just nu.

Det finns ingenting förutsägbart
eller tråkigt i det
Man kan ju inte fejka allt
som i ett inredningsprogram.

Jag kan glatt visa upp mina dammråttor
åtminstone för de som bryr sig ändå.
Kan lugnt slänga mina disktrasor
mot den som jag vet tar en lyra.

Och jag ser till att mina frågetecken
rätas ut
och används som gummiband
att skjuta
genom rummet.

De kanske landar på en polerad yta
eller kanske mitt i skiten.

Det är bara att inse
att jag inte kan förbereda allt.