Och jag hade skaffat mig en krokodil.
Ja, den fanns i mitt hus och jag måste ju ha skaffat den själv för det var ju bara jag som kunde ha släppt in den.Det var ganska länge sedan som jag började låsa min dörr när jag var inne. Det hände så mycket i bygderna och människorna var inte trygga som förr.
Den var inte stor, en mycket liten krokodil, men jag förstod att den skulle bli mycket större. Kanske skulle den bli farlig, kanske skulle den döda mig en dag. Så jag måste bli av med den på något sätt, men jag visste inte hur.
Och jag visste inte heller hur jag skulle sköta den, hade aldrig haft ett så märkligt djur i mitt hus. Måste jag skaffa vatten, kanske leda bäcken genom huset så den kunde få bada? Nej, den måste bort. Kanske kunde jag lämna tillbaka den någonstans , den var ju inte skadad.
Jag tittade på krokodilen som låg helt stilla vid dörren. Jag såg att den grät, ögonen såg bedjande på mig, det var som den bad mig om något, ja jag förstod att den ville stanna hos mig. Det var nog ingen farlig krokodil, det verkade som om den gjorde sig så liten den kunde. Och plötsligt tyckte jag synd om den , jag tror att jag faktiskt tyckte om den. Inte kunde jag lämna bort en så ledsen krokodil, det skulle väl bli någon råd.
-Ja, alltid blir det väl någon råd, upprepade jag halvhögt min tanke.
Det verkade som den lilla krokodilen förstod, för plötsligt såg den mycket gladare ut. Om det inte hade varit stört omöjligt så skulle jag kunnat svära på att den log mot mig.Sedan den dagen lever jag med en krokodil i huset. Den är stor nu, men inte så stor som jag trodde att den skulle kunna bli. Det finns väl olika sorter.
Mina närmsta vänner vet om den, hälsar på den när de kommer på besök, men annars så är det min hemlighet. Soliga sommardagar släpper jag ut den i bäcken där den vältrar sig i den leriga bottnen. Den har lärt sig att gömma sig när någon kommer, ja det behövde jag inte säja, det gör den ändå.
Jag tycker om min krokodil !