när man mitt i ett alldeles vanligt steg
finner sig ha satt ner foten mitt emellan två ironier
där orden inte är maskerade med någonting alls
och man inser att ens alldeles riktiga själ
lyser igenom
till en annan alldeles riktig människa

och rysningen som far igenom kroppen
förvillande lik både hänförelse och rädsla
dröjer sig kvar

den känslan