Jorden förde med sej en lätt bris i gryningen
som tog vägen förbi mitt hår
Lekte där en stund och åkte sedan kana
ner över mitt ansikte

Jag drog djupt efter andan

Försökte fånga den och fängsla den
i mina lungor

och en liten stund höll jag den fast

Lät den vidga min bröstkorg
och rusa genom mitt hjärta
och ut i mina röda vägar
genom kroppen

Sen... befriade jag den

Den kysste mina läppar farväl
och lämnade ett brett leende efter sej
I mitt annars så dystra ansikte

Jag bestämde mej

- Vänta, skrek jag högt
- Vänta på mej... Jag vill springa med dej

Och jag började galoppera iväg
I glädjeystra tjolahoppsasteg
som när jag var barn och sprang

Inte för att jag måste



Utan för att jag kunde