Jag sniffar vinter under stjärnklar himmel
Månen lyser fram ögats krokiga väg
Stadens siluett från höjdens skådeplats
Tyst... dämpat
Håller andan över ditt minne

Tankens flyktiga väg
som små stjärnfall
Detta virrvarr av ljusa streck
över universums öppna hand

Inga minnen följs hela vägen ut
De böjer av mot hålet - Det svarta

Innan känslan tar vid
låter jag den fångas och gå förlorad
till en plats dit jag inte kan nå

Din gestalt och vår tid
blev brutalt avslitna från varandra
Långt innan orden försvann

När jag nu grävt fram
ur mitt hjärta
Meningsfullheten
och kärleken

Så kan jag bara gå ut
och blicka uppåt... bortom
och hoppas att du sluter din hand
om allt som betyder något