Som du försökte få bukt med mej. Ingen kan nog riktigt förstå all energi och kärlek du la ner på att forma mej. Få mej vackrare... och samtidigt behålla skörheten i detta din skapelse. All ömhet som jag känt från dina nariga händer, men även din brutalitet då din frustration över min oförmåga att förstå dej, gjorde att du vredgad kunde slänga mej tvärs genom rummet.

Men jag låg alltid stilla och väntade på dej. På att du skulle komma. På att, med ångerfyllda händer, få bli upplyft och prövad igen. Och jag försökte verkligen. Jag formade mej under dej och din vilja, till allt du önskade dej. Din glädje delade jag... och du fuktade mej och vårdade mej. Så kom den dag då dina händer lämnade mej. Ensam fick jag vänta... i anspänning och stor ängslan.

Dagar gick... kanske t om veckor. Jag vet inte. Mörkret låg över mej och gjorde att jag inte såg skiftningarna längre. Min tanke stelnade samtidigt som skräcken kom. Min skörhet låg bara en sekund från skärvorna som med ovarsamhet kunde bli min verklighet.

Så, en dag, kom ljuset tillbaka. Nariga händer på min torra uttorkade kropp målade mej varm. Varsamt inflyttad till eldig hetta kände jag varje mollekyl i mej ändra form. Jag upplevde total transformation i slickande lågor och alla mina tankar brann upp.

Efteråt.

I en glasmonter med prislapp på. Vackert färgad av livets cykler står jag nu här. Beundrad på avstånd... aldrig mer vidrörd... som den allra första gången då du tog mej. Dina själfulla händer vilar numera bara som en liten spricka, inuti mej, Dit ingen någonsin kommer att lägga sin blick, gömmer jag min hemlighet...