Aldrig att jag önskade dej något annat än all lycka i ditt val av att vika av vid det där vägskälet där vi stod.



****************




Tvekande, avvaktande i din beslutångest, stod jag helt stilla och väntade in din rörelse. Inte med en blinkning, eller en rörelse, tänkte jag påverka dej i någon rikting. Jag bara stod där. Passivt, väntande med mina ögon slutna.

För jag anade att våra vägar skulle skiljas här. Kanske långt innan tanken ens landade i ditt hjärta, så visste jag.

Du sökte min blick, men fick den aldrig. Ditt val skulle inte styras av din spegelbild i mitt blänk.

Så jag slog ner blicken.
Blundade.
Höll andan.

Du däremot, tog ett djupt andetag. Suckade. Stod stilla. Ett djupt andetag till.

Jag tror jag förnam ett lätt rörelse vid min vänstra skuldra. Kanske inbillade jag mej att din sucks utanding landade runt min nacke. Jag vet inte säkert, för i nästa sekund hörde jag dina fotsteg. Släpiga till en början. Sedan mera bestämda. Mera taktfasta.

Tsss klick klack tsss klick klack...

Din högra fot släpade alltid lite i marken när du gick. Dina skor var alltid dubbelt så slitna på den foten. "Efter bilolyckan", hade du berättat när jag frågade. Ditt högra ben var 2 cm kortare än det vänstra.

Dina steg... bort från mej. Dit jag inte tänkte följa. Ville inte. Vågade inte. Kunde inte.

Jag här.
Stilla, men inte längre väntande.
Jag där.
Tillbaka till det förflutna, för att aldrig mera åtrvända.

Inte mera än som en stilla smekning i nacken, eller som en lugnande hand på min skuldra. Men bara dom gånger jag tillåter mej att minnas.

Aldrig att jag önskade dej något annat än all lycka i ditt val av att vika av vid det där vägskälet där vi stod.

Jag befriar dej






Jag rör mej framåt.









-Farväl-