De är ju onåbara, så det bara är
i sin lysande atmosfär
där de förmodligen förblir
i sitt revir och vi undrar vart de bär...

Blinkande, strålande de oss beskär
ovan där för överallt de är
lyser långt efter att de är borta
när vi fallskenet ser, då har vi redan kommit till korta!

Med ögat vi ser dem stråla i vitt, gult eller blått
men hade vårt öga dem med en stjärnkikare nått
då hade vi fått se färger av så sköna digniteter
att de hade bränts in på ögats lins i alla evigheter!

Släktens sjömän har seglat efter dem
tittat upp på dem sett dem
som älsklingar där ovan
när de längtan hem
och med ögat håvat in
den: Tröstenovan!

Så vandrar de över oss år efter år
och ser folk komma och folk går
och det sägs att de följer oss med stjärnetår
så underbart att tänka på det där:
Ingen ensam med sitt då är
och att de finns på riktigt för oss här
och inte bara på en låtsasdekor bär!