Gråter
Sannolikt för första gången över den lilla flickan
Hon som var jag
Tar upp henne i min famn
Gråter hennes tårar
Vaggar henne
Viskar stilla att ingen, ingen kan skada henne mer
Gråter
Gråter barnets tårar
Ser henne, kanske för första gången i hennes oskuldsfullhet
Försöker i rädsla, både hennes och min, att försiktigt närma mig
För att hålla om
Barnet som är jag
Som jag lämnat en gång och låst in
Gråter
Kärlekstårar
Förtvivlans tårar
Över hur oskyddad hon varit
I en hård värld
Och i skor som var på tok för stora
Gråter
Vuxenvärldens tårar
Över ett barn som inte fick finnas
Sakta börjar jag förstå
Att felet aldrig var hennes
Att ansvaret var de vuxnas
Att det bara var kärlek hon ville ha
Hon,
Den lilla flickan som var jag
Och som till och med jag själv försköt
För att hon inte fick finnas
Hon som bad om min kärlek
Och fick mitt förakt
Som bad om att få läka
Och möttes av en järndörr
Lilla Maria
Hon som är jag
Hon gråter
Och jag vet inte hur man tar henne till sitt bröst