Talbard stod i fören och njöt medan
friska vindar och salta stänk slog mot bogen
och draken tycktes åtnjuta vindögat.

Efter en tids bakslag hade nu hans tappra
åter satt segel mot nyare och förhoppningsvis
mer lyckade äventyr.

Tage var inte längre i tväre, ty såväl buk som
tunna var åter fyllda av både mjöd och het-mjöd.
Visslande förde han och Viska drake mot
nya mål.

Sigvard hade länge sett längtansfullt ut mot
havet och tyckts illa kunna härda ut den stilla
tillvaron de fört på ön:

- Svärd endast rosta och illa må
av att i gård och sängdun stilla gå,
hade han muttrat de sista dagarna de tillbringat
på ön.
Nu satt han förnöjt och lekte med svärdsspetsen
som han lät rotera på durken.

Agne var i färd med att reta Ambjörn för dennes
förlägenhet som nästan så kostat honom den lem
som förutan tungan varit hans förnämaste
tillgång.

Ambjörn satt och muttrade något om fasa för
dasar då Egil uppmuntrande slog honom hårt i
ryggen och glatt strök sig över skulten som han
likt munkarna på ön låtit kalhugga.

- Även stora starka mastrar kan riskera att brytas
om för hårda vindar möta. Du ska vara glad att
kaptenen för vår drake kom på råd för att hala
seglen på din bruntedase i tid. Och än är väl
ingen större skada skedd?

Här fick Egil bifall av Agne som menade att
skalden nog fått lära sig en läxa om var flöjten
sin lägga då spel icke nalkades.

Are skakade misslynt på huvudet bakom dem
och förebrådde alla tre.

- Att få bruntedase kan vara illa nog. Men på en
ö med de som anammat Vite Krist kunde det
föra oss alla i olycka. Inget att varken skämta
eller skalda om. För väl att råd fanns att finna.


Gumme satt och surade. Intet tu tal om den
saken. Han hade åter på sin kaptens begäran fått
spela kona. Att med flätor och kjoltyg dansa
inför fienden för att sedan förgöra dem hade
varit sin sak. Att däremot segla i fel vind inför
skalden för att sedan hissa flagg för att få denna
att komma ut ur sin bruntedase hade varit en
annan. Visserligen hade listen lyckats och
Ambjörn hade förskräckt ryckt ur sin dimma då
den unge bärsärken hade dragit fram Bitaren
när skalden kommit för nära.
Men ärofyllt hade uppdraget inte varit.

Are tröstade dock den unge inte lite vid
uppskattningen han nu fick inför hela
besättningen. Detta i kombination med den
livets dryck som de fått i mängd av munkarna på
ön, fick ynglingen så småningom på bättre
humör och än bättre tankar.

Alla hade de fått en tunna var av det heta mjödet
utom Ambjörn som av kaptenen på deras drake
vart förbjuden att dricka dylikt.

Det var med glädje Talbard synade sina tappra.
Han tyckte att det varit dags ett tag nu att lämna
ön för nya äventyr och även om han blivit
förvånad över munkarnas ivrighet att vara dem
till lags, framför allt med praktiska ting som
underlättat deras avfärd, var det också med
lättnad han åter kände havets rullningar under
sig.

Strid i fjärran var att vänta och denna gång på
Vittfarnes villkor. Hövding Botvids rike skulle
åter vistas av Holmfrids sällar.


Kung av sand
Dimman låg tät i Hövding Botvids vik och de
Vittfarnes drake smög in med tidvattnet spänt
spejandes efter minsta tecken av fienden.

Ares käkar var spända där han stod vid styråran
och förde draken in mot land.

Siluetten av långhuset avtecknades sakta i
tjockan. Men något var fel i bilden.
Riktigt vad tog dock ett tag innan Talbard
blev varse och det var Sigvard som först
tolkade vad sikten tycktes ha skymt.

Den är till hälften nedbränd, viskade han i
Talbards öra. Här har strid nyligen stått att
finna.

Snart såg hela besättningen det Sigvard redan
varslat om och vapen drogs smygande ur
sina visten. Endast Bitaren låg och slumrade
i sin skida.

’Bitaren slumra ska, tills åter väckas bör’,
hade Gumme muttrat då de Vittfarnes
nyfikenhet hade blivit för mycket, och
för ofta, för ynglingens tycke
’Den hennes sömn utan bärsärk stör
möta pinad plåga innan döden dör’

Nu hade ynglingen istället lånat
Agnes lans som låg honom gott i handen.

När de närmade sig stranden såg de kroppar
flyta i vattnet och slå emot land av bränningarnas sista tynade krafter, som om
den bemödat sig några sista knuffar i hopp
om att väcka liv i de döda kropparna.

På land såg det resultatet av ett stort slag.
Män låg huller och buller om varandra medan
fåglar kraxande slog sina vingar mot varandra
kämpandes om varje munsbit.

De Vittfarne lät draken komma i land och drog
utan ett ord sinsemellan upp henne den sista
biten men förankrade henne inte som de brukade
göra. De visste att något kunde lura där uppe
bakom sandkrönet och att det kunde vara av nöd
att snabbt komma ut i vatten igen.

Korpar flyga till färska sår, viskade Are till
männen bredvid sig. Här har inte förflutit
lång tid mellan slag och död.

Laga mjöd? väste Viska frågande. Antagligen
med all vilja i världen att få det till en viskning
men ändå såpass högt så att fåglarna runt
omkring tog till flykten i vild panik.

Egil himlade med ögonen och tittade suckande
på Talbard som uppgivet ryckte på axlarna och
log lite trött tillbaka.

Agne blängde på Viska med ögon som sa allt
det munnen vill säga men inte borde medan han
drog en pil ur kogret och la till strängen på sin
båge.

Sigvard log förnöjt och tänjde sina händer och
fingrar så att det knakade innan han åter tog
upp sitt svärd och började gå mot krönet.

Sch, äskade Are och höll upp ett par fingrar i
luften medan han lyssnade intensivt.

Pysch, på dig själv tyckte Tage, som verkade
stött då han precis skulle till att säga något, i
eget tycke, väldigt viktigt.

Are såg frågande på honom med ilsken blick
och höjt ögonbryn.

Det står en tunna där borta, pekade Tage, kan
vara mjöd i den, fortsatte han förnumstigt men
kliade sig lite smått nervöst på kinden då han
såg Ares blick.

Tack, Tage viskade Are med ett leende, men
med en blick som fortfarande sa allt annat.
Kan vi lyssna efter fienden nu? Så kan vi ju
fira vår seger efter mötet?

Tage teg.

Eller vår förlust i Valhalls upplysta hallar,
muttrade Ambjörn och blängde på Tage.

Jag hör svärdshugg som utbytes och död som
nalkas, fortsatte skalden och pekade mot det håll
där Are tidigare haft uppmärksamheten.

Häråt, befallde Talbard och tog täten mot högra
sidan av krönet.

Väl uppe mötte dem en syn som tog ett tag för
dem att komma underfund med.

Till vänster nedanför krönet stod långhuset i
lågor och sotiga kvinnor sprang om varandra i
förvirrade försök att släcka. På marken låg både
män, kvinnor och barn döda.

På höger sida försvarade sig några av Botvids
män mot högresta gestalter som sakta men
säkert vann mark, steg för steg, mot hövdingen
själv, som tryckts bakåt mot en bergsknalle. Tre
män slogs förtvivlat för att försvara sin hövding,
men förlusten var bara en tidsfråga.

Resar, muttrade Sigvard och frynte på näsan.
Ett tjog? Kanske mer?

Varför gnäller du? undrade Agne. De gör ju
halva jobbet åt oss.

Knölpåkar. De använder knölpåkar. Ingen
viking förtjänar att dö en sådan neslig död som
nedslagen av Resar med knölpåkar handen.
Föresten vill jag själv döda hövdingen.

Inte många sånger som kommer skaldas om oss i detta, muttrade Ambjörn surt.

Sånger? undrade Talbard roat.

Ja, eller hur skulle det låta?
’Vittfarne modiga, stilla såg
Resars klubbande slag
medan konor och valp döda låg
på fiendens fiendes dag’

Talbard skakade roat på huvudet och log åt
skalden medan han förde hornet till sina läppar.

Tonen från hornet lät dämpat lågt och
oroväckande medan det växte i styrka.
Likt ett trolls bröl i brunsttid.

Hela slaget kom av sig och resarna vände sig
förvånat om. Nu hade Botvid och hans män
tillfälle att fly eller åtminstone omgruppera till
ett bättre läge, men även de stod gapande och
tittade upp mot krönet där de Vittfarne nu gick
ner mot slagfältet med bestämda steg.

Snart var de nere och inte mycket senare stod de
fylke mot fylke framför resarna.

Vi har ingen större chans, du hövding för min
drake, viskade Are sammanbitet.

Det har vi aldrig, suckade Talbard ironiskt.
Men idag är dagen då vi slåss. För fienden.
Mot fienden. Och om fienden.

Men ingen kona skall dräpas av annat än
utmattningen från tid, mjöd och bruntedase så
länge det finns en svärdshand kvar bland de
vittfarne som fortfarande pulserar.

Sant och rätt så min hövding, nickade Are och
knöt handen runt svärdsknappen så knogarna
vitnade.

Männen gjorde sig redo och på andra sidan fältet
gjorde resarna likaså.




I resars sällskap
Under tiden hade Viska smugit sig upp bakom
ynglingen utan att denne märkt hans
närvaro. Raskt för sin ålder slet han ynglingens
plunta från dennes bälte som nu undrande vände
sig om med en förbryllad min.
Framför honom stod nu Viska med pluntan som
han kvickt öppnade, tog sig en djup klunk av
och med en triumfartad blick helt sonika hällde
ut på marken framför ynglingens fötter, ja även
en del på dennes fötter.

Tage som sett spektaklet ropade åt den gamle att
skynda sig bort från ynglingen och ta skydd där
han själv stod, men gamlingen som i vanliga fall
hörde illa tycktes inte ens reagera på vännens
varning.

Ynglingens min gick från förvåning till förtret.
Från förtret till ilska. Från ilska till rent raseri.

- Hittåt din döve gamle tok! vrålade nu både
Tage och Agne i kör.
Men den gamle tycktes lika blind som döv
för omgivningen och gav sig av i fel riktning.

Mot fiendens fylke.

I efterhand kan det tyckas som ett under att den gamle överhuvudtaget överlevde. Och det av
flera olika anledningar. Något som Are och
Talbard gång på gång kom att samtala, vrida
och vända på de efterföljande dagarna.

Fiendes vapen lyftes aldrig ens åt den gamle.

Men om man som fienden står och ser en
gammal man lufsa mot sig med ängslig
blick, kastandes inte mot en själv, utan
bakom axeln mot sina egna led, då
stannar man liksom upp och känner ett
starkt behov av att omvärdera hela krigsskåde
platsen. Tittar man då åt det hållet denna
sjavande fiende kastar sina blickar och
hör såväl okvädningsord som ser ytterligare
en ensam man komma rusade mot sig och
sin ledung utan en blick på vare dess existens
eller vapenmakt förundrar man sig.
Och förundran kväver alltid handling.

För ynglingen varken såg eller hörde resarna.
Hans blick och raseri var helt fokuserade på
gamlingen.

- Din LOKE! Spjuver! Skändare av ädla varor!
Viska vore ditt namn, Vråla av smärta det
kommer varda!

Ynglingen skrek samtidigt som bärsärken
inom honom vaknade allt mer.
För hans syn stod inga andra fienden att finna.
Det enda som då och då störde jakten var
resarnas kroppar som endast uppfattades av
honom som hinder på vägen. Och hinder
skulle inte hindra honom från att utkräva
blodshämnd för sin upphöjda dryck.

Droppe för droppe.

Resarna stod med öppen mun och frågande
blick medan den gamle pep mellan dem i
leden och bärsärken kom efter likt en
Fenris efter ett köttben.
Mången rese mötte också sitt öde just så.
Med öppen mun och frågande blick.

I bärsärkens sinne skulle hinder på vägen
utplånas. Sådana uppträdde endast som
hån mot hans vrede och klåda för hans
ursinne.

Knuffar, sparkar och slag avlöste varandra
i jakten på illdådaren. Och när också
detta slog ner på takten i jakten:
Väcktes Bitaren från sin slummer.

- Men stanna då din pys till byting!
Här är någon som vill smaka lite på dig!
Bärsärkens leende var värre än trolls bröl.

Fienden reducerades utan att de först märkte vad som egentligen var på färde.
Förvirring uppstod i lägret och uppmärksamheten fördunklades av blodkaskader, lemmar som ven i luften och
kroppar som dunsade in i varandra.
Allt detta i osalig blandning av bärsärkens
grymtningar, okväden och rena vrål.
Fienden hade fullt upp att reda ut sig själva.

Då anföll Talbard och hans Vittfarne.


Ur segerns sötma
Striden hade blivit förvånansvärt kort.
Viska hade kryssat runt fienden med
bärsärken efter sig som en dödlig svans.

Som en hund springandes på ett bord med
mjöd, hade Talbard tänkt då han sett åt vart
det lutade. Sedan hade han beordrat anfall.
Hans män hade också de gjort bra ifrån sig,
och nu satt de alla nöjda utan större vite.

Det hade funnits strid så det räckte,
till och med för Sigvard som annars klagade
mest av dem alla ifall han känt sig snuvad på
svärdslekar.

Men striden hade också varit till deras fördel,
trots resarnas storlek och antal.
Gumme hade decimerat dem både till antal
och lem redan innan striden börjat,
och väl när striden påbörjats hade så stor
förvirring uppstått att resarna börjat anfalla
varandra.

Enda problemet som uppstått på allvar hade
gått ut på att hindra bärsärken från att taga
gammeldåren av daga. Men för detta hade Are
funnit råd, väl så vist som redigt.

Han hade ställt sig mellan Viska och Gumme
med gubben bakom ryggen, som självklart
inte haft vett att knipa käft utan räckt ut tunga
med pruttande läte som fått saliven sin att yra.

Viska, den kloke, inte Loke! Fenrisvalp!

NOOOG! hade Are rutit så till och med Sigvard
tappat svärdet, vilket han generat plockat upp
igen med största skyndsamhet.

För en gång skull både hörde och tycktes
Viska förstå såväl ord som allvar i situationen.

Även bärsärken stannade upp för en stund i
raseriet och tittade på Are med vattnig,
utforskande blick.

Are höll upp något mot bärsärken som tycktes
gnistra i solen.

Plunta? grymtade Gumme
Plunta ja, log Are
Plunta, fortsatte Gumme
Plunta, log Are
Plunta! ropade Gumme.
Plunta ja…din plunta…och full med
het-mjöd.

Gumme tog skeptiskt emot pluntan med
en trotsig min som dock så snart han fått
pluntan i handen, förvandlades till ett litet
leende. Med plutande underläpp öppnade han
dess kork och luktade in dryckens kase.

Så stod glädjen att läsa i Gummes ansikte,
nu till hälften bärsärk, till hälften yngling.

Min visk-äääj!! vrålade han och drack belåtet
från pluntan sin.

Jag anar en list här, muttrade Sigvard belåtet
där han kom med svärdet fortfarande drypandes
i hand då han anslöt sig till sällskapet.

Viska såg så belåten ut där han stod med soligt
gammelmansleende att hans öron säkert inte
bara spelat utan också dansat om inte ett av dem
befunnits på annan ort, tänkte Talbard roat
medan han väntade på den förklaring som redan
hans hjärna börjat räkna ut.

Men han ville inte ta nöjet från den gamle att få
njuta uppmärksamheten för sin bravur, där han
stod och strålade så till och med den gulbruna
översta tandraden, sin gleshet till trots, tycktes
glänsa av lycka och stolthet, så Talbard lyssnade
välmenande på den gamles historia.

Åja, inte så mycken list inte,
kråmade sig gubben med illa spelad ödmjukhet
medan han kliade sig i armhålan och tog sig en
klunk av sin egen plunta efter att ha försökt
sträcka sig efter Tages
vilket renderat en smäll på den hand som nu
befann sig kliandes på en plats som nog till och
med Egils Vite Krist måste haft svårt att erkänna
som tillhörande sitt skapelseverk, funderade
Talbard.

En bare tänkte som så att en nog kunde bidra
till krigselyckan om en bare kunde få valpen
från gläfsande till skallande genom att få en att
upprepa raseri igen. Och bästa sättet skulle ju
liksom vare å få en att tro att het-mjöden hans
vore illa på färde. Han håller ju av den där
drycken si nästan lika kärt som Tage, den
ständigt törstige.

Tage muttrade nåt surt till svars, som ingen
hörde då hans mun för tillfället var upptaget i en
ölkagge som han funnit bland fienden. Det
skummade dock ner lite extra öl i skägget på
denna under hans försök till gensvar. Men han
gav snabbt upp och återtog drickande,
smackandet, slurpandet och rapandet.

Så jag bytte liksom bara ut pluntan med en
annan bakom ryggen då jag tagit Gummes,
fortsatte Viska att halvt som halvt berätta,
halvt som halvt skrika.

Men i den andra var det bara mjöd skrockade
gubben.

Bara mjöd? undrade Tage som släppte den
tomma kaggen och strök sig med armen över det
ölstinna skägget.
Bara mjöd?!
Hur törs du? fortsatte Tage med tårögd, ilsk
blick.

Mer värt i droppar är ändå vårt blod, medlade
Agne som dock fick en lång sur blick från Tage
innan denne funnit en ny kagge att sätta
läpparna till och sinnet simmandes i.

’Heta blod och heta mjöd till ledung gå
att segern nå och fienden slå
Men för min själ att stilla
när stunder nalkas illa
en enda sak jag önskar få
som topp till tå mig värma må
Mjödet i min hand’

Tage gungade berusat fram sitt skaldeverk
medan han ömt vaggade kaggen i famnen.

Bara mjöd? Baaara mjöd?

Bredvid honom satt Gumme, också han
gungandes med sin plunta famnen

Synen hade nästan framstått som komisk
om inte de övriga Vittfarne i samma stund
kommit på att de själva var utan vare sig plunta
eller kagge.

Talbard beordrade vila på stället, vilket också
betydde plundring och förplägnad, var och en
efter eget huvud, tycke och smak.

Hövding Botvid och hans män hade till en
början inte vetat vad de skulle ta sig för.
Synen de bevittnat hade inte varit vanlig
ens för vikingars del och dagen hade mer
hört till skalders verk än människors vist.

Hövdingen själv hade så småningom kommit
till sans och delat ut order och bedömt läge
såsom den van att befalla och van att snabbt
bli åtlydd.

Efter att tagit hand om de av de sina som
fortfarande var vid livet och sörjt för hjälp
åt de sargade, hade han tagit Talbard och Are
avsides för samtal.

Hövding Botvid hade förlorat en son i Holmfrids
gårdar men detta på grund av dennes egen
otyglade tunga och mörka sinne i mjödets timme. I gengäld hade de Vittfarne räddat
det som varit kvar av hans rike och resten av
Botvids familj. I denna sak vore udda jämt.

Men ändå hade Botvid skuld att erlägga hos
Talbard och hans män, det erkände han snabbt
för sig själv.

Så kom att fred mellan öarna stiftades.
Förutom detta skulle de Vittfarne förplägas
så länge och så mycket de ville av såväl mjöd
som allt annat deras bukar gitte.

Var och en skulle också erhålla så mycket
guld som var och en, av egen kraft, kunde förmå
bära till deras drake.

För Tages var valet enkelt. Istället för den där
gula metallen som varken gick att äta eller än
värre, enligt Tages tycke, gick att dricka, valde
han att bära en tunna öl till skeppet. Han orkade
halvvägs. Men i detta gjorde Botvid ett
undantag, ty regeln att bära själv gällde endast
guld menade han och lät två hirdmän bära över
några tunnor öl åt den gamle.

Agne hade suttit länge och funderat. Och
grunnat. Och funderat igen.

Som väl var kom Are på honom innan hans
planer hade hunnit sättas till verket.
Han hade nämligen begrundat möjligheten i att
försöka reta upp ynglingen till raseri men ändå
försöka att samtidigt tygla honom så pass att han
kunnat bära över guld till skeppet.

Knappt har fred stiftats förrän ofridens planer
smidas, oss alla till fördärv, hade Are morrat då
han dykt upp bakom Agne just när denna var i
färd med att norpa het-mjöden för bärsärken.

Förutom detta missöde hade männen tagit varsin
kista med guld och burit över till sin plats på
draken.

Sedan hade de övergått till gille och blivit väl
bespisade av Botvids sköldmör.

Stämningen hade till en början varit dämpad
bland Botvids män som inte riktigt vetat hur de
skulle känna sig då de varken kunde stå som
segrare eller helt stå som förlorare inför det slag
om riket som så stått. Många hade också förlorat
många som stod dem nära.

Men i takt med mjödets lindrande smekning och
gillets tröstande förplägnad började även de att
tina upp likt frosten om våren.

’Riket svårt av mord och brand
räddats av mannamod Botvids strand
Stoppades vid förödelsens rand
av bärsärks bröl och Vittfarnes hand
förband mitt och Holmfrids land
förutom jag endast vore kung, av sand’

Så drick! fordrade Botvid.
’Drick hjältar vid
och resar bort
ur hjärta och i sinne
Drick värme in
och glädje ut
till forna hjältars minne!’

Efter detta rungade ropen och stånkor
slog i borden medan andra höjde sina för
påfyllning.

Frid i riket mot såväl grannvikar som resar
hade vunnits och med detta slag som skalder
sällan skådat men allt ofta besjungit.

Och än viktigare, för somliga, rik
plundring för Talbard
och hans Vittfarne.




EPILOG

Slutet vid resans början
Så var äventyret slut för Talbards vitt forna män.
Färdats hade de. Slagits hade de. Ära hade de
sökt och plundring hade de funnit.

Lång tid och många händelser hade likt
havets strömmar flutit sedan deras
strid mot resarna i hövding Botvids vik.

Så var de åter tillbaka där de en gång börjat.
Kung Holmfrids salar och ön de alla delat.

Agne hade kommit hem till kona som
först i början varit misslynt vid såväl
hans ankomst som plundring.
Men som snart fått skäl att komma på
nya tankar.

Det hade tagit mindre än en
vecka innan rykten nådde ut att Agne
åtnjutit het-mjöd i välbehag och fått
bruntedase. Detta tillstånd hade lett till
att han mestadels var sängliggande tillika
med hans kona som då och då stod
att finna ute på tunet kvittrandes med håret
på ända likt ett lärkbo på senhösten.
Detta tillstånd höll i sig i över en månad
och härvidlag gick konan hans långa omvägar
med något vilt, jagat i blicken, bara hon hörde
talas om skalder och deras lustiger lekar.
Mot slutet hade hon sett blek och härjad ut,
dock fnittrandes på gränsen till
tokeri, och hade det inte varit för att Agnes
bruntedase ebbat ut och lugnat ner sig hade
säkerligen de båda förts till dårens land.

Nu förde de en god och kärvänlig tillvaro
mellan jakten och fisket som tillika med vissa
gula mynt som då och då bytte ägare närde dem
väl. När de inte var mellan bolster och lekte
förstås.

Egil byggde kyrka. Vad nu det betydde.
Han hade dock lyckats med att samla
en skara runt sig som han skar av håret kring
vid hjässan och slängt ett kors runt halsen på.
Mycket av tiden gick dock åt kring att dricka
mjöd eller gå runt trakten och utdela små
spetsfundigheter och egna hopsnickrade
visheter till såväl folk som fä.
Detta gjordes kors och tvärs över ön.
Hans anhängare la flitigt på minnet alla
hans små historier och lösningar på problem,
som han tyvärr ofta själv var upphov till.
Ända tills en munk från södern, på Kungens
begäran, kom att slå sig ner på ön.
Egil hade då länge svårt med såväl ställning
som tro, men fick till slut någon slags frid
och kom till ro.

Kung Holmfrid hade även han anammat Vite
Krist då han enligt utsago låtit höra att de gått
väl för de hövdingar i riket som gjort sammalunda,
men hade inom kort insett att
det behövdes mer ledning i frågan än vad Egil
förfäktat.

Ambjörn blev svårt sjuk andra året i den för
skalders värsta av sjukdomar.
Han blev förälskad.
Hon hade sjungit vid ett gille och han hade blivit
betagen på gränsen till bergtagen redan vid
första anblicken.
Hon hade å andra sidan hållit i kjolen sin
och plågat den stackaren med såväl lystna
blickar som kallt avvisande kommentarer,
till dess han blivit som tokig av åtrå.
Väl friandes på knä hade han fångats in
i äktenskapets fålla med lätthet av henne
och domen snabbt verkställts av munken
på ön.

Nu satt han mest på gård och tun med ett fånigt
flin på läpparna och sjung visor, när han inte
sparkades ut på jakt och fiske av Agne i
granngården.

Sigvard tog tjänst vid kung Holmfrids ledung
och utbildade nya krigare i svärdets konst.
I början hade detta varit en svår tid för traktens
kertisveinar som drastiskt till en början miste
livet långt innan de ens nått hirdmannens lott
i sikte. Men efter samtal med kungen hade
Sigvard så småningom fått lägga band på sig
under träningen så att inte hela trakten tömts
på manfolk. Då och då dök det emellanåt
upp något mindre slag där han fick följa
med ut och "slipa till sin svärdhand". Och ibland
hände det att en och en annan av Holmfrids
skutilsveinar utmanade honom på sin tjänst.
Dessa dagar njöt "den segervane" mer än vanligt
och lät bjuda sina närmaste hirðstjórar på het-mjöd,
medan han berättade historier om äventyr
på okända farleder.

Viska och Tage seglade över livets hav
till det okändas land under en och samma vecka,
tre vintrar efter att de kommit hem.
Tage hade med ett leende på läpparna
fallit av stolen medan han ägnade sig
åt den sysselsättning han likade bäst.
Då folk kommit till undsättning låg
han snarkandes med ett leende,
och gav sedan upp ett sista förnöjt
smackande innan han också gav upp andan.

Viska hade varit sur på sin vän för att
ha hunnit påbörja den sista resan innan
han själv, trots att han hävdade att han
som varit den äldre av de båda ändå borde
ha fått "sätta segel" först.
Sängliggande hade han rutit och kommenderat
folk runt omkring honom de sista dagarna
och klagat på de yngres oförmåga till att
kunna tala ut så att man hör.
Bland de sista ord han uttalade var också i
enlighet därmed.
"Annat var det förr, då talade fölk så att man
kunde höra!"
Så hade han vänt sig och blinkat
konspiratoriskt med ena ögat mot Talbard som
hade suttit vid hans sida och viskat något till
denna. Efter detta hade han släppt väder och
sedan hade världen släppt honom, emedan
han for all dennes väg.
Så gjorde han ändå skäl för sitt namn
till slut.

Vad han viskat till Talbard förblev en hemlighet,
och något folk kom att tala om länge vid gillen.
Men Talbard hade behållit
Valfrids den oförskräcktes sista ord för sig själv.

Gumme hade med viss möda ridit ut den första
vintern hemma på ön. Han hade njutit av såväl
salt fläsk som tunnor av öl, men haft svårt
att åter finna sig tillrätta på ön.
De äldre menade på att han nog lämnat en
del av sig själv kvar ute på havet som mången
viking före honom, och som endast kunde fås att
återvinna när orken skulle tryta och havet inte
skulle finna mer att ta. Då skulle det också ge
tillbaka honom hjärtat för liv i land.

Han hade fört långa och samtalande stunder
tillsammans med Talbard och Are under
vinterns långa nätter och vid första våren
mönstrade han på män för egen drake, som han
anskaffat för sin del av guldskatten,
och satte segel mot egna äventyr.

Talbard och Are hade tillbringat en tid
i Holmfrids salar och folket på ön hade vant
sig vid att öns vittfarne söner varit hemma
i gård och delat mjöd och skaldekonst vid
gillena. Därför kändes det tomt när Talbards
drake inte stod att finna i viken. Men en morgon
var den bara borta och på frågor därom log blott
kung Holmfrid och sa att vittfarna sällan kunde
förmås stanna i land någon längre tid.
"Likt tidvattnet dras de ut
av krafter ej förklaras kan"


Så kom det sig att Agne en morgon satt i sin båt
för att lägga nät då den forna ledaren för deras
drake sakta kom glidande i soluppgångens ljus.

De sa inget till varandra fastän de gled förbi på
bara någon armlängds avstånd och deras blickar
möttes med en svag antydan till ett leende.
Så gled draken framåt och
Are dök upp med styråran i handen.
De nickade bara lätt och återgick till vad de hade
för handen. De förstod. Var och en hade sin
plats här i världen. Sin uppgift.

Agne la ut näten och lutade sig tillbaka i båten
med en suck av välbehag. För hans del skulle
det inte bli mer äventyr än så här. Att få fiska,
jaga och smaka hetmjödens rus då och då.
Så tittade han upp, ut mot havet där den gula
solen sakta och bit för bit tycktes sluka upp den
svarta siluetten av drakens segel,
och med ett leende tog han tag i årorna
och började ro sig iland.


För Talbard den Vittfarne fanns inget sådant
som början och slutet på ett äventyr.

Där fanns bara livet själv

och vart det förde honom.