Du symboliserar ömhet

en ömhet som inte kan liknas med någonting annat.

Genom den kan du tränga in genom mina garderobsdörrar, se mig uppifrån medan du läser kapitel nummer ett från början och lyssnar till mina sterila ursäkter

den sista sidan står tom ikväll.

Du försöker bläddra tillbaka till sida ett, men jag kan inte stanna, jag kan bara inte släppa taget om våran iscensatta glädjeakt vilken uppenbarar sig som en vilseledande perception likt ett improviserat skådespel framför mig.

Jag kan inte tro.

Jag kan bara se hur himmelen spelar stråkar medan vi sjunger oss till sömns

du utgör fortfarande en panorering på min näthinna

jag vill vara blind.

Tystnaden utgör ett sista kryptiskt kapitel mellan oss.

Vi vet inte längre vart vi har våran stadga.

Hur många meter har vi kvar?

Jag hann aldrig ta farväl