Förd bakom skuggan i ovisshetens tid, döljer sig ett ansikte.
Ett ansikte där sorgens tid är kommen.
Knäckt och förskräckt är orden på mina läppar.
Läpparna röda som rosen själv, men där hoppet och lyckan lever i förnekelsen.
Svaghetens tråd smeker min kropp och jag faller handlöst ner på marken.
Därnere känner jag mig trygg med ett täcke över utav löv och snö som skyddar mig och min identitet.
Förd bakom skuggan, lurad och vilsen.