Då han satt av hästen började Arryns hjärta plötsligt slå frenetiskt och hon mötte försiktigt hans blick.
Han hade växt konstaterade hon, som i förbifarten, då han ställde sig precis intill henne. Han försökte le men Arryn själv vågade inte ens försöka.

Hennes hjärta liksom värkte då hon kunde känna honom så nära. Så nära att hon nästan kunde känna den vaga berusande och bekanta doften av honom och så nära att hon nästan kunde röra vid honom.
Röra honom som när de varit unga och en värme hade spridits i hela hennes kropp för minsta hudkontakt.

Hon mindes hur hon hade trånat efter honom, hur hela hans energi hade dragit henne till sig och hur hon hade tvingats kämpa emot honom med alla sina krafter för att inte handlöst kasta sig i hans famn, smeka hans rygg och kyssa honom som om hon aldrig gjort något annat.
Hon mindes hur hon, speciellt det sista året innan han lämnade henne, hade känt så, så fort han hade varit i närheten. Hur hans vackra leende spred ett leende även i hennes ansikte och hur hans intensiva ögon såg på henne på ett sätt som ingen annan kunde.

Precis så som de såg på henne nu.
Hans blick var hårdare nu, mera sorgsen, men han såg fortfarande på henne med samma intesitet och styrka. Och även nu utstrålade hans kropp en energi som försökte förtrolla henne och locka henne in i hans armar och hon önskade inget mer än att han skulle slå sina armar om henne och aldrig någonsin släppa henne igen.