Det är något med deras patetiskt rosa drömmar om livet. Det är något med deras naiva sätt. Det är med deras ”I’m so special” attityd som inte passar låtarna. Det är något som gör mig lite så där äckligt glad. För även fast jag ser igenom deras yta och meningslöshet så kan jag inte sluta gilla dom. För deras låtar är som nittiotalet själv. Något ängsligt. Något helt fantastiskt.