Minns du när vi träffades på Djugårn. Att vi satt i gräset, att vi lyssnade på indie som berör. Minns du att vi pratade om Utöya, minns du att det var dagen efter att de hade hänt? Minns du att jag grät? Jag hade försökt hålla inne det för du hade redan hört alla historier. Vi gick ut från området för att sträcka på benen. Vi satte oss på en bänk. Sen gick det inte längre. Tårarna rann. Du sa inte ett ord. Tack. Ord är inte det bästa när någon gråter. Minns du att vi gick tillbaka till området. Att vi såg Parker Lewis och kände lycka. Jag kände att det skulle bli bra. Men det blev inte bra. För du minns att min pappa tog livet av sig dagen därpå. Men kära vän. Tack för allt.