Ibland hörs det ljud utifrån, fönstret mot
parken är öppet och ljudet kan låta som
en korsning mellan det en fogsvans
åstadkommer

och å andra sidan det knarr en pjäxa av
starkt läder åstadkom mot den hårt packade
snön vid cirka femton minusgrader en vecka
i sälen 1972.

Nu har jag aldrig varit i just Sälen, inte ens på
skidsemester, men det kan ju också göra
detsamba. Det är ett högt ljudande knarrande
och det håller på i ungefär en kvart.

Jag har inte koll alls på vad det var för ljud
men det var rytmiskt och höll på i ungefär
femton minuter. Kan det ha varit någon sorts
mysko gunga

som minst två unga'r gungade fram och
tillbaka i, eller var det någon som höll på och
trixade med sin motorcykel? Jag vet inte, men
jag kan se så där typiskt

frågande ut som jag inte är precis ensam om
här i världen. Nu är jag och min färdkamrat
hos mig och det känns bara bra. Ibland blir det
förstås litet irriterat

och det känns som om man bara skulle gå upp
i limningen. Men just nu, lyssnandes till klassisk
musik (Edvard Grieg) så känns det precis som
en sådan där vårkväll

då brisen litet svalt når in genom fönstret. Det
finns folk som undrar var lodjuret 'får allt ifrån'
och det kan man förstås undra. Kanske är det
något man ser 'framför sig'

i huvudet, ungefär som man kan se en plats man
varit på och den bara finns där fast man sitter
och tittar på en datorskärm och skriver en text
medan minnet eller fantasin

fortsätter att visa bilder på hjärnans bildskärm.
Kanske är det så det går till. Man kan också
tänka sig att det handlar om att beskriva en känsla
ett helt knippe känslor

sätta ord på dem och så blir det något bara.
Ibland är det litet som känslan av att drunkna.
Man dras snabbt ned under vattnet och tror
att nu är det dags.

Men efteråt är det som att minnas alltsammans
som en film som spelas upp i slow motion. Det
kan också vara svårt att avgöra vad som verkligen
hände där nere under vattnet.