Han har alltid hållit ett stryptag om mitt hjärta, precis som ångesten så sitter han kvar inuti och sprutar sina gifter i mina vener.
Jag utforskar verklighetsbefriande medel och jag låtsas att känna lycka, men allting som gör mig glad numera är kemiska material.
Jag sätter mina naglar i livet och försöker få mina tankar att funktionera, men tillbakablickar får mig långsamt att tappa min balans.
Hans gift i mina vener slutar aldrig att pulsera runt i min trasiga kropp, jag får svårt att andas och alla tårar är frätande.
Jag överlever sakta men osäkert, men vad det är som håller mig kvar på jordens melankoliska yta är fortfarande ovisst.
Min själ har en tendens att älska själar som är inkapabla till att älska och min själ är inkapabel till att älska de som är kapabla till att älska.
Ett ständigt sökande efter någonting behövande, någonting som får mig känna mer än apati på kärleksfronterna.
Och jag saknar när kärlek fortfarande var beroendeframkallande, för nu är kärlek endast en förolämpning.