Ett praktfullt åskväder härjar. Urladdningar slår ut, brinner bort, slår ut igen. Allt är djupblått, svart, ozonvitt om vartannat.

Smala fingrar runt min handled har lett mig ut på en kal, grå terass. Det hör en mjuk röst till fingrarna. Den ber mig:
"Blixtarna. Tala dem lugna igen."

Efter en stund säger jag:
"Det är beundransvärt och vackert, hur de spänner sina broar mellan jord och himmel. Hur de lyser natt till dag. Men vissa broar är stygn och andra är flyktvägar. Och se hur det alltid slutar; ingen kan stå så särad länge. Till slut måste alla välja ett brofäste framför ett annat."

Hon svarar ingenting. Jag leds vidare nedför en trappa, ned i en trädgård. Den sjunger för oss med sprucken röst. Där, en långsam ström av lava. Hon ber mig igen:
"Tala till den. Säg till den hur den skall göra. Få det att sluta."

Jag står stum. Kan bara beundra den, naturkraften, dess värme. Tänker hur en lavabädd inte skänker vila, hur den bara vet hur man rör sig mot havet. Kränger sig ut och in, under den släta ytan där ingen ser.

"Var ligger havet?", frågar jag. Hon pekar. Jag berättar:
"För länge sedan övervakade jag människor. Bevakningskamerans öga fångade en gång en man ensam i sitt kök. Han rev upp ett paket liv, för att hälla lite i kaffet - men han kunde inte sluta hälla. Linsen förmådde inte blinka. Och paketet tog aldrig slut; där fanns hela havet komprimerat.

Mannen stod fastbländad så, samlade in allt och knöt samman ett öga, av hur lysmaneter rörde sig i det svarta. Han märkte inte när det nådde upp till fönsterkarmen, och inte hur det rann över. Inte ens hur han följde med vattnet som det sökte sig till låglandet. Ännu lever han bara för jetströmmar - och för ännu ett knippe bränntrådar som kanske skall bli strukna mot hans ögon."

Jag ser upp på henne, hon nickar. Jag tror att hon äntligen förstår. Tillsammans bryter vi av en blixt, leder den genom våra rykande armbandsur tills de slutar göra motstånd. Sedan lägger vi blixtens tomma skal framför lavan. Mellan lavan och havet.

När vi går därifrån leder hon mig och jag henne. Vi gör det utan att röra varandra.