Du kom hit oinbjuden. Plötsligt var du bara här men jag lät dig stanna. Din charm var överrumplande och jag föll handlöst. Jag som var så självständig och oberoende bestämde mig helt överraskande för att så länge vi kunde samexistera utan kollision eller ifrågasättande av varandras varande så fick du vara kvar.

Vi lärde känna varandra mer och mer och allt som oftast började jag längta efter dig när jag minst anade det och stundvis var längtan tom fylld av djup passion.  
I ditt sällskap kunde jag vara mig själv utan att behöva försvara varken mina tårar eller min galenskap. Du älskade och avgudade villkorslöst min sårbara nakenhet och många gånger njöt jag besinningslöst av din intensiva närvaro.

Men din största tillgång var nog att du var så tillåtande. Du sa aldrig något när jag lämnade dig för andra, då försvann du tyst in bland skuggorna med en acceptans som var helt naturlig. Vi delade allt i samförstånd, detta var trygghet i sin bästa form och min tillvaro gick in i ett lugn jag aldrig känt förut. Jag hade helt osannolikt hittat den perfekta relationen och vad mer kan man begära?

Tiden gick , men plötsligt hade allt förändrats. Eller var det så plötsligt, jag vet inte? Jag vet inte när eller hur eller varför, men vår kärleksfyllda och respektfulla relation hade gått från behaglig och nästintill beroendeframkallande till skräckfylld och ångestframkallande, bortom allt mänskligt.

Jag ville göra slut, men det ville inte du.

Jag tiggde och bad att du skulle gå. Efter ett tag gick du faktisk, dock inte utan att göra mig illa. Men du gick bara för att kunna komma tillbaka igen och igen och igen. Du närde dig på behaget av att ha kontroll och du hade och har inga planer på att lämna mig...någonsin.

Och ju större makt du fick över mig ju svårare hade jag att hävda rätten till ett liv. Numer drar du dig inte ens för att dagligen förfölja mig och låta mig märka av din närvaro i dem största folksamlingar eller när jag är med nära vänner. Jag får ständigt ha koll bakom min rygg och runt hörnet. Jag kan vakna mitt i natten skräckslagen med bultande hjärta och undra om du har tagit dig in igen. Står du bakom gardinen eller är det bara vinden som får den att fladdra till?

Ditt brutala och systematiska våld dränerar mig på all värdighet och energi. Skräcken du har planterat i mig har tom en egen lukt...starkt sötsliskig, frätande och kvävande. När jag känner den så vet jag att du är mycket nära. Och dem senaste gångerna du tagit dig in här så har du inte bara nöjt dig med att förnedra mig i timmar, det har också blivit en nöjaktig rutin för dig att våldta mig, brutalt och hänsynslöst.

Alla känner till dig, men ingen har kunnat fånga dig och förgöra dig helt. Du varken syns eller hörs, men där du finns är det ett förgörande vakum fyllt av tomhet...

Ensamhet är ditt namn