Jag drömmer, och jag ser människorna som sår desperat

men ändå bara får skörden; ingenting

Vår rubbade tid, vår schizofrena tidsålder, där folk är

ständigt distraherade och konstant bombarderade

med meningslös information, meningslösa så kallade

relationer - och ett abormt utbud utav skit,

är verkligen smärtsamt att betrakta - bristen på

själfull kärlek är akut och det existerar ingen äkta

frid på denna planet, och jag som är poet har som

uppgift att vara en känslig radar för tidens strömningar

Men jag avsäjer mej denna livsuppgift, detta kall, nu,

för jag vill inte bli som dom jag ser

Jag tar en själens semester, hoppar av den galna

karusellen, återvänder till mej själv och naturen,

blir som mina lyckliga katter... egocentriska,

värdiga, med full integritet, och kanske frid.