Sommaren kommer och
människor sätter punkt
för livet och begår självmord.
Det är alldeles för helvetiskt
att försöka finnas till i det
här i mångt och mycket
mardrömslika samhället.
Man står inte ut helt enkelt.
På sommaren ska man vara
stark, glad och entusiastisk
annars så passar man inte in.
De ensamma och sjuka själarna
stöts ut helt per automatik och
psykiatrin har inte mycket att
erbjuda och sommaren är kvalmig
och ensamheten en plåga och pina.
Djävulen som energiskt försöker
att släcka ens sista ljus av hopp.
Var sjätte timme så tar någon livet
av sig i välfärdsamhället Sverige
som Statsministern tycker är ett
bra land och man undrar i vilken
verklighet han befinner sig i.
Ställa sig framför tåget, tabletter
eller skaffa ett rep och hänga sig.
Det är sällan det kommer så många
på begravningen, prästen som försöker
komma på något positivt och tröstande
att säga. Livet som måste gå vidare,
samhällsmaskineriet som bara måste
fungera. Barn som får på tok alldeles
för lite kärlek, uppmuntran och beröm.
Att försöka hitta en mening och ett hopp
i ett kolsvart mörkers bisarra surrealism.
Utsträckta händer som mest bara famlar.
Avgrunden som öppnar sitt mun för att
krossa och svälja ned självkänslan som
redan är så låg att den inte går att mäta.
Visst är det fruktansvärt hemskt med
människor som mår så jävla dåligt.
Vad ska man göra? Och skulden och
det dåliga samvetets brinnande inferno.
Sommaren kommer och människor och
människor sätter punkt för livet och
begår självmord. Vilket fruktansvärt misslyckande för samhället som desperat
försöker intala sig att det mår bra i en
helt otrolig positivism och optimism.
Folk mår skitdåligt och livet känns som
ett straff. Lite kärlek skulle inte skada.
Kärlek, uppmuntran och beröm så att
psyke och själ kan räta på ryggen och
och känna glädje trots allt det svarta.                    Ulf Kristersson vad ska du göra åt den        svenska självmordsvågen?