Gud stanna hos mej, jag behöver Din support

Jag gräver i skiten jag plågades i när jag var liten

När jag var rasande arg, lockades jag att skratta

Jag lärde mej tidigt att svälja vreden och sorgen

Hade ingen att vända mej till med mina problem;

mamma var överbeskyddande, en sliskig slags empati

var allt hon hade att komma med, och min styvfar

var en idiot, en känslomässig analfabet, han hade inte

tagit "körkort" på att ta hand om en pojke som nyligen

mist sin pappa i suicid, sakta förvärrades min psykiska

sjukdom... gick in i ett fantasijag, stolt, cynisk och grandios

på fyllan, i tonåren, tills bubblan sprack i 18-årsåldern

och jag inte ville leva längre, tog mammas bil och skulle

köra ihjäl mej, klarade mej med en hårsmån... och så var

det STORA SKAMMEN, mamma på stesolid, kastade ut mej

ett år senare... och flyttade till en ny man i en annan stad

När jag var 21 så eskalerade allt in i en helvetes psykos

som varade i ett år... tills en ÄNGEL kom och drog mej upp

ur min katastrofs träsk, men inte heller henne stannade jag hos,

och fyra år senare, efter ett pärlband av olyckliga förälskelser,

och inte ett uns självbevarelsedrift, så var jag psykotisk och

med en psykosomatisk utmattning i min kropp, en osund

religiös tro... men min ängel var där igen och räddade mej,

men min psykoterapi nådde nästan aldrig djupen; de perioder

då jag var liten, och hjälplöst i skiten

Och nu är det 20 år senare och jag sitter i min lägenhet

och jag undrar vad som hände alla dessa år, känner det som

att jag äntligen lämnat omognaden och efterpuberteten

bakom mej... men jag är så trött, härjad och sliten...

har en kattflicka i mitt knä, och jag tänker aldrig svika henne.