Jag ser mitt 47-åriga ansikte i spegeln;

härjad och trött är jag, livet har tärt på

mej... men jag ser hur vacker jag är...

Det finns en skönhet även i spåren av

smärta, anletsdrag av besvikelse,

men inte bitterhet, inte uppgivenhet,

aldrig cynisk... bara väldigt trött på att

vara så trött, och less på vreden, hatet

och sorgen... längtar efter min glädje,

hungrar efter att älska och bli älskad,

så kanske jag tar mej upp ur sängen

imorgon också, halvpsykotisk och fin

Jag betraktar mitt märkta ansikte,

och jag ser själen i min blick,

och mitt uppdrag på jorden har

bara börjat, jag ska inte alltid vara

ett halvvrak, närapå utbränd och

posttraumatiserad, begynnande

magsår...

En dag ska jag visa mitt sanna

ansikte och lysa över er.