om det inte var mitt system av tankar
som slets sönder förr är det vad som går sönder
nu, som jag tar sönder
det är kul och det är sjukdom men
när jag i någon snedvriden
desperation intalar mig att min rygg
aldrig blivit krökt och att ord om
puckelryggar inte angår mig
att det som är för stort och för mycket
sitter i mitt lejonhjärta
finns återvändsgränder i alla ord
jag möts av, nöts ner av
nät av sanning att fastna i och böner
om skoning som studsar mot mina golv och tak
kastar ur mig falska alibin om att det
var värt det
"det var värt det, så värt att jag nästan dör av det"
låtsas att det inte är rop på hjälp utan styrka som faller i takt naturligt
naturlig takt när jag så lätt kan få
det ur fattning

minns något mot anklarna och något mot magen
något som exploderade och något som gick sönder
men mest du som virades in i mig och något som grät
inte jag, inte du men något som faktiskt dog för länge sedan
men blev kvar
för allt jag sagt i utsatta tillstånd där ärligheten utnyttjat
bedövade läppar till att spillas ut i kvällen är förmodligen sant
visste inte att allt var skrivet i stjärnorna
som uppstått för länge sedan under dina ögonlock
när du fråntogs allt du ägt under stinkande andedräkter och skärvor
inte ens jag var värd och inte du heller
men det fattar ju inte vi

krossar hjärtan i hemlighet
det är redan svårt att se dig i ögonen
jag som bara ville laga lite fick pusselbitarna hårt kastade i ansiktet
har desperat hållit fast vid rivmärken,
sår lejonklor rivit upp och infekterat
men när jag fyller igen ytterligare finns det något i mig som vill be om ursäkt
allt vi sa och kände i sommarens nykterhet är dumt
dumt och väldigt sant,
men när knocken vrider sönder världen står de på kö och tar
allt som varit ditt

vi är rätt dumma i huvudet
men så länge den andre är dummare kan vi hålla våra lungor i arbete
så fort vi inser att den egna idiotin är vidrigast
stängs organen ner
våra armar och ben är ytligheter som
bekräftar vägen mot insikt
men den andre är alltid dummare
och det håller oss vid liv

så mycket av mig är sjukt av mental cancer
de delarna flyr, gömmer sig men inte utan spår
för deras viskningar är skuggor och i de skuggorna står jag
med en cigarett i ena handen och sanningen i den andra
hårt knuten, utan några springor
så länge jag vill ha den kommer ärligheten vara bunden till mina fingeravtryck
all energi har jag slösat på den handen,
kontrollen över resten av min kropp är obefintlig
så jag ramlar hårt och landar mjukt så fort mitt första hjälpen-kit anländer i form av
allt som tas ifrån mig

-

kvällar jag fick konstgjord andning är så långt borta
kommer sällan på mig själv med att sakna den tid då
jag mottog hjärtstillestånd endast i syfte att få igång
blodcirkulationen
utan snarare förlorar andan nu när jag kastas tillbaka
till de gånger någon inbillat sig någon form av värde i mig
eftermiddagar med andra över och under och inuti är rimligare
för det iskalla och det destruktiva är så mycket mer åtråvärt
än virvlande skälvande flygande leenden

minns knappt vem som rörde runt i andras inre
för tiden har faktiskt bringat oss framåt och nästan närmare
trots att den procentuella andelen dumheter ökar
trillade för blickar och tar mig inte upp
ut ur huvudet och genom ögonhålorna där inkräktare bott
och fler ska ta sig in
så vek och mjuk, det krävdes så lite för att fastna i andetag
och det skaver när min puls är en aning högre, som om den
längtar hem

minns när min enda mening i huden var
"ta mig härifrån"
och oj, vad jag växt och mognat och oj
det gick visst inte så bra för mitt modiga hjärta av stål,
undernäring och vag antydan till muskelvävnad
om jag vetat det jag vet nu
hade jag hållt fast den där meningen
om handleder och dumheter och aldrig släppt
men jag var ju rätt liten