Genom svenska skogar.
En blandning av löv och barr.
Med inslag av bar åkermark.

En gråfärgad himmel,
det känns allt så neutralt.
Och i mitt bröst,
finns en likgiltighet,
som ekar tomt
och oförstående.

Jag sluter ögonen
fokuserar på suset
som bildas av suget
mellan tåg
och tågräls.

Försöker blunda för den smärta
som orsakas av dig
och mitt beteende
när jag är med dig.

Jag låtsas att jag sugs in i ett svart hål.
Där inget är befintligt.
Där vakuum kan släcka allt
och ta i från oss världen.

Men i ett ryck
påminns jag av
att jag bara sitter på ett tåg,
när rösten av en man ekar i vagnen
“nya resande, nya resande tack”.

Och där
hugger smärtan till igen.