Den vita väggen stirrar rakt in i mig och hånar mig. Jag blundar och hör bara mina egna mörka tankar. Små elaka fraser piskar ihjäl och sönder mitt självförtroende. Detet kräver ett erkännande. Det lilla och högst tunna hopp som tidigare vuxit bakom solglasögonen har krossats. Jag har misslyckats något så fatalt. Vänd mot väggen står jag för att låta skammen attackera mig bakifrån. Jag vill inte försvara mig. För varför försvara sig när det inte finns något annat än misslyckande inom sig. Ett försök som förtjänar fördömandets metalliska törn. För det var så att bakom de två sköldarna frodades ett sått intresse och nyfikenhet av läpparna. En ung pojke med en sökande och intressetalande bild av det framtida mötet. Taggarna tränger sakta och direkt in i det nervöst kallsvettiga sinnet. Jag faller på knä och undrar om det verkligen är så här ont det gör att misslyckas, gång på gång. Bör inte kroppen vänja sig vid den återkommande smärtan. Jag reser mig upp för att återigen bli omkullvält av deras törnen. Kroppen skakar. Misslyckandet saktar ner hjärtats urladdningar och till slut stannar det sakta upp utan framtida vilja av att plågas vidare. En överdos av livet.