som minor begravda

försiktigt förs talet förbi

jag visste ingenting om oss

eller vad vi kunnat bli

mörk står natten

hukandes vid en gryning som aldrig blev ljus

regnet som faller dag efter dag

och all denna gråt i mitt hus

sargade famlar vi tråden

den som vävts till att visa våra steg

och där inga visor har ton eller takt

finns det ingen som kallar sig feg

och morgonen kommer regn blir grå gryning

höstens täcke har lagt sig överallt

vi vill värma allt det som brustit

det som blivit stumt och kallt

vart har vi tagit vägen

finns det fotspår att följa till ljus

det är då allting brister och blir 

eccensen av kärlek

du är här i mitt hus.