Återkommande stunder av insikt.
Ögonblick
Av realisation
Fladdrar förbi
Och tonas ut i stadens buller.
Sanningar,
Som jag väljer att ignorera
För det som jag för tillfället tror
Är mitt eget bästa
Men som jag vet
Egentligen
Bara är dumdristig naivitet.
Och önsketänkande
Om att det nog inte är så viktigt
Och att alla varningar
Nog bara är överdrivna och utan grund.

Jag förbannar min egen dumhet
Och gråter tysta tårar av ånger
Bara för att upprepa felet
Och blåsa iväg sanningen
En gång till.

Kanske handlar det om självdiciplin
Kanske om ren förnekelse
Men jag vet att hur mycket jag än intalar mig själv
Att jag ska bli bättre
Så är jag hopplös
Och kanske lite för lat
för att göra några större förändringar
Förbättringar.

Och jag tackar mina lyckliga stjärnor
Att jag ändå har dem
Som älskar mig
Trots min dumhet
Och mina fel
Och som kan se de bra sakerna jag gör
För de jag älskar.

Och jag är väl lyckligt lottad ändå
som kan vara så naiv
Att jag kan blåsa bort ångesten
Även om det bara är
För en kvart.