Hon är en varulv i väntan
på en fullmånes strålar
som vill skära genom fönsterglaset,
vässa hennes tänder, ge dem
en gulnad emaljering med en
gammaldags smak av blod och
och strupar att extatiskt frossa i
med kokande tårar sprängande
bakom de mörkerseende ögonen.

Midnatt till morgon på jakt
genom väsande gräs, tittar
fåglarna ner från sina grenar utan
att säga någonting, och fåren lämnade
ensamma i månens strålar står kvar
med drömmande blickar när hon
lyfter en bagge i nackskinnet och
begraver sitt ansikte i dess mjuka
buk, liksom hon nyvaken borrar
in sitt huvud i kudden när
fåglarna åter vågar väsnas.