Det sägs att Stoker var tokig, men vi är många här som vet hur det verkligen ligger till.

I ett gammalt förfallet skjul vid en bondgård utanför Cork på Irland står, bland en massa annan bråte, en övertäckt helfigursspegel. Skulle man få för sig att lyfta på den malätna filten som hänger över den skulle man knappt kunna se sin egen reflektion eftersom spegeln är så dammig. Om man drog med fingret över dess yta skulle man märka att dammlagret nästan är lika tjockt som den djupröda filt som hängt över spegeln, och som man nu slängt åt sidan i ett hörn. Den metalliskt grå ytan skulle sakta framträda ur djupet av årtionden, och vore man riktigt ihärdig skulle man förr eller senare stå där och stirra in i en något förvriden bild av sig själv; svettig och dammig. Man skulle bli stående där en lång stund och betrakta sig själv i spegeln medan man pustade ut, och man skulle säkert titta extra noga efter rynkor och gråa hår. Ja, man blir ju inte direkt yngre. Men så skulle man inse att man just lagt ner en hel eftermiddag på en gammal dammig spegel, som på sin höjd kan vara värd ett par hundra på auktion. Med avsmak skulle man vända om, storma ut ur skjulet, mot bättre sysselsättning, som att påta i trädgården till exempel. Men bakom en skulle ens spegelbild dröja kvar bara ett par sekunder längre än man själv; och om någon tittade noga efter skulle denne se att ens ögon var djupa och mörka, och hade ungefär samma färg som bärnsten.