Ingvar tog rulltrappan upp från tunnelbanan, höll till höger och lät strömmen av människor passera honom på den vänstra sidan. Han studerade klackarna på kvinnoskorna två trappsteg upp, snedslitna och smutsiga från snöslasket där ute.

När han lyfte huvudet mötte han blicken hos en yngre man i rulltrappan intill småspringandes på väg ner. Gubbkepsen satt på svaj och en spretig lugg tittade fram. Den mångfärgade halsduken fladdrade över hans axel och skinnportföljen svängde fram och tillbaka i hans bara hand. Kinderna glödde av en stress nära panikgränsen. Deras ögon fastnade i varandra för ett ögonblick. Han kändes bekant på något vis.

Väl igenom spärrarna började Ingvars kamp att kryssande ta sig fram genom folkmassan mot Pocket shop på centralstationens nedre plan. Med svett i pannan svängde han in i den lilla butiken och lugnet mellan bokhyllorna tog emot honom. Han pustade ut. Ännu fanns mannen i rulltrappan inbränd på hans näthinna. Han blinkade och funderade. Var hade han sett honom förut?

Han gick bort till hyllorna med fakta. Där stod biografierna uppradade sida vid sida hylla efter hylla. Han funderade på hur hans egen självbiografi skulle ha sett ut om det hade funnits någon. Förmodligen hade den varit ganska gråtrist och frågan är om någon skulle ha orkat läsa den. 

Då klack det till i honom. Han kände inte alls den unge mannen han hade sett i rulltrappan. Däremot var den unge mannen en exakt kopia av honom själv i sin ungdom. Det var som om han hade fått se en glimt av en spegelbild av sig själv för ett halvt liv sedan.