Hon sa en gång att regnet gjorde henne kåt. Nu är det snö till knäna, hon vill göra änglar och sträcka ut tungan för att fånga kristallerna. Snurra runt och bli yr och skratta högt och gå med en hand i hand och stanna där man behöver stanna. Jag tror hon äntligen förstått att livet inte väntar, att sekunderna går något lite fortare för henne än för omgivningen som inte verkar förstå att ett halvt liv kan hända på en halv dag eller en timme eller en minut i bästa, ja eller sämsta fall. För tyvärr är dessa snabbspolningar inte hennes bästa stunder. Det är då alla våndor uppsöker henne, det är då alla dåliga scenarior uppspelas, alla tänkbara misstag uppdagas. Det är då hon är i sina mest övergivna stunder. Där ingen tröst finns att få, som hon tror. Som hon lärt sig. Att det är.

Hon sa en gång att regnet gjorde henne kåt. Det gör det.
Som snön. Som solens första trevande strålar över trädtopparna en tidig morgon i april. Som det röda i löven på höstmarken på parkeringen. Som näckrosen som fastnar på paddeln när man tar sig upp i inloppet till sjön. Som skavsåren i stövlarna på hjortronmyren. Som du.