Jenny hörde när han föll. Ett slags gutturalt skrik, och ett köttigt ljud när kroppen handlöst föll mot badrummets kalla klinkergolv.

Det tog fyra sekunder för henne att rusa dit, och under den korta tidsrymden hann Johan att dö. När hon föll på knä vid hans huvud hade han redan slutat att andas, och trots att hon skrek åt honom att vakna och ruskade hans huvud förblev han helt slapp i kroppen. Ur djupet av henne kom ett råmande skrik, en adrenalinstinn ångest som bara sköljde över henne. Hon rusade ut till telefonen, slog numret, evighetssignaler i rymden, stod där hyperventilerande, väntade, hoppade runt i cirklar av oro innan hon kopplades fram till larmcentralen.
Det kändes som en evighet innan ambulansmännen kom. De gjorde en snabb kontroll av Johan, och kunde bara konstatera att han var död.
Jenny satt alldeles apatisk vid köksbordet, andades tungt, såg slött ut mot badrummet, betraktade hur ambulansmännen vant lade upp Johan på en bår, och kånkade ut kroppen mot hallen. Det var sista gången hon såg honom i sin vardagsmiljö. Den där ostyriga locken i pannan låg som den brukade, trots att han var död. Det värkte i magen på henne, en slags skärande tomhetssmärta, och hjärtat dunkade oregelbundet.

Men på något sätt fortsatte livet.

Tänk, att det redan hunnit gå tre veckor, konstaterade hon med en suck. Johan hade dött av en slags medfödd förträngning på ett blodkärl som försörjde hjärnan med syre. Han hade dött redan i fallet mot golvet.
Förberedelsen inför och genomförandet av begravningen hade varit vedervärdig med allt praktiskt, val av kista, sten, musik och sång, kaffe med dopp och tal. Hon hade bara nickat till allt de hade föreslagit. Och betalningen var det ingen fara med, sa man, det fanns någon begravningsförsäkring via Johans arbete.

Nu satt hon hos Fonus kvinnliga jurist, Lisa Frick, och meningen var att man nu skulle reda upp det ekonomiska och sånt som hörde till bouppteckningen efter Johan. På andra sidan bordet satt Johans föräldrar, Ulla och Sven, som hon känt i snart tio år, den tid Johan och hon bott tillsammans. De såg rödgråtna och brutna ut, ihopsjunkna och båda klädda i mörka kläder, sorgens färg.

Juristen, som var medelålders, hade kortklippt blont hår och en diskret make up. Hennes klädsel var proper, en strikt mörkgrå kavaj och kjol och hon satt med ryggen åt det där otäcka draperiet, bakom vilket det fanns ett 10-tal miniatyrkistor, äckligt lika kistor för spädbarn, som skulle underlätta valet av den fullskaliga kistan för de sörjande. Hon tog till orda på slaget nio.

- Ja, det var ju bra att ni kunde komma idag, så vi får gå igenom det här.
Hon nickade till vänster mot Johans föräldrar och sedan åt Jennys håll, och fortsatte.
- Jag har ju fått fram en del uppgifter efter mina samtal med främst Ulla och Jenny, och det här är då min bedömning av rättsläget. Johan ägde ju lägenheten i Vasastan innan Jenny flyttade dit, jag tror det var två år innan ni blev sambo den köptes?
Alla tre nickade långsamt och samstämmigt. Jenny mumlade något om att hon sålt sin lilla etta på Hornsgatan och flyttat in hos Johan.
- Sen har jag förstått att ekonomin er emellan har hanterats så att ni svarat för lite olika utgifter, eller hur Jenny?
- Jaa, Johan stod ju för lägenheten och bilen, medan jag stod för mat och sånt, ja hushållsutgifter alltså. Sen har jag haft ett sparande på min lön, som vi använt för semester och nöjen och sånt. Vinsten på min lägenhet har vi nog rest upp under åren.
- Men sen står det ju rätt mycket pengar på ett konto i Johans namn, nästan 700 000 kr. Vad är det för pengar då?
- Det har dragits automatiskt på Johans lön, men sen har han ju fått lite bonus från arbetsgivaren varje år. Vi sparade där för att skaffa sommarstugan.
Jenny såg förkrossad ut, det blänkte i ögonen av rörelse och hon slog ned blicken.
- Ja, så här ligger det till då. Ditt läge är inte så bra Jenny. Eftersom Johan köpt lägenheten innan ni flyttade ihop, har du ingen rätt till den. Dessutom är det så att Sambolagen inte tar sikte på sånt som var och en äger, det ärvs inte av sambon. Det innebär att Johans bil och pengar inte ingår i nåt som du kan ha rätt till. Och närmsta arvingar till Johan är hans föräldrar, inte du. Och det som dina pengar använts till är liksom förbrukat, det har ju gått in i er allmänna ekonomi.
Lisa Frick stannade där, lät budskapet sjunka in. Johans föräldrar satt tysta, med nedslagna blickar.

Jenny kände intuitivt på sig att de redan hade vetat. En våg av ilska sköt upp genom henne. De visste ju att Johan och hon hade allting ihop, att de inte skilde på mitt och ditt. Att det bara var en formsak att de inte ännu hade gift sig. De hade talat om det, men hade bestämt sig för att det kunde vänta tills de fick barn.
- Så du menar att allt vi äger ska gå till Ulla och Sven?
- Ja, det ser ut så, bortsett från en delning av möbler och sånt som finns i bostaden, men det har ju ett mindre värde. Där skulle du kunna hävda en större del än hälften, det finns en regel för det när det gäller små bon.
- Men han hade väl någon försäkring genom jobbet? försökte Jenny.
- Jo, arbetsgivaren är skyldig att ha en tjänstegruppliv för sina anställda, den är på sex basbelopp, ungefär lite drygt 260 000 men den var tecknad i ett bolag där sambo inte automatiskt blir förmånstagare, utan man är tvungen att anmäla det till bolaget med namn och personnummer, men det verkar ni inte ha gjort.
- Men vem får de pengarna då? Jenny såg alldeles bestört ut, kunde det vara så att den missen gjorde att inga pengar kom? Hur skulle man kunna hålla reda på sånt?
- Ja, de fryser inne liksom, återgår till bolaget för andra utbetalningar.

Det blev alldeles tyst i rummet. Ingen sa något. Ingen vågade titta den andre i ögonen. Det blev Jenny som bröt tystnaden. Hon sökte Ullas blick och fångade den.
- Ulla, ska det vara så här för mig? Menar du att ni tänker ställa mig på bar backe? Underläppen darrade när hon sa det sista, och hennes ögon var uppspärrade. Håret hängde i trötta stripor över hennes kinder, och hon satt ihopsjunken i stolen.
Ulla irrade lite med blicken runt väggarna, skruvade nervöst på sig, fuktade läpparna och suckade.
- Du hör ju vad juristen säger. Hur lagen är. Vi kan ju inte gå emot den. Och vi tycker väl att det som är Johans ändå hör till vår sida. Det är ju ändå hans lägenhet och bil, och det där sparandet hade han ju tänkt köpa en stuga för. Ullas röst vibrerade av osäkerhet, men det var ingen tvekan om hur de såg på saken.

Jenny sa inget, tittade bara ned i bordet. Vände sig sen mot juristen igen.
- Men hur hade det varit om vi faktiskt hade varit gifta då?
- Ja, det hade ju gjort en stor skillnad. Då hade ju hälften varit ditt som giftorätt, och resten hade du ärvt som make. Till och med försäkringen hade fallit ut till dig, för make är automatiskt förmånstagare.

Jenny nickade sakta, vadå sambo nästan som gifta? Hon orkade inte bry sig. Hennes Johan var borta, så de kunde lika gärna ta hela skiten. Fy fan vilket ruttet system. Och vem känner till sånt här. Inte hon. Inte Johan. Hade de gjort det hade de gift sig för länge sen.

Sven blandade sig till slut i samtalet. Han gick runt bordet, och lade en faderlig näve på Jennys axel, och sa.
- Du ska se att det kommer att ordna sig för dig Jenny. Du behöver inte flytta ut den närmsta månaden, så du får tid att hitta nåt annat. Mamma och jag har tänkt sälja Johans lägenhet, så vi kan förverkliga vår dröm om att tillbringa halva året i Spanien, du vet.
- Hitta nåt annat? Har ni nån aning om hur det är i Stockholm? Och jag är ju helt utan pengar. Och det finns ju inte ens hyreslägenheter att få tag i.
- Jo, men jag har läst om att de håller på och bygger nåt ute i närförorterna, bortanför Akalla tror jag.

Jenny reste sig häftigt från bordet, på en våg av ilska. Ögonen var alldeles mörka. Hela hennes gestalt verkade ha lyft sig, hon stod nu alldeles rak och stint stirrande på Sven.

- Ok, jag har läget klart för mig. Ni ska ha en sak jävligt klart för er, och det är att hade Johan varit här nu så hade han skämts ögonen ur sig, för det sätt ni behandlar mig på. Och jag skiter i era lagar och bestämmelser. Hade ni haft den minsta anständighet i kroppen hade ni låtit mig fortsätta med mitt liv som förut. Era snikna jävlar.
Hon spottade ut orden så det stänkte saliv över bordet. Juristen satt förskrämd på bordets kortsida, och höll krampaktigt i kavajen medan Sven såg fullständigt chockskadad ut, där han stod tigande med munnen halvöppen. Ulla hade sjunkit ihop över bordet och slagit händerna för öronen, precis som om hon försökte stänga ute orden.

- Jag kommer gå hem nu och packa några resväskor, och fylla dem med bara sånt som har med Johan och mig att göra, minnessaker och sen mina kläder. Sen låser jag och slänger in nycklarna på hallmattan. Sen kan ni göra vad fan ni har lust med. Jag vill inte ha nåt, varken möbler eller allmosor från någon av er. Jag ska klara mig själv, gå ut i livet och utan någonting starta om. Och det vill jag göra utan att ha någon skabbig rest kvar av nåt som påminner om er. Jag går nu, och ni kan skicka sånt jag behöver skriva på till min mamma, jag vet att ni har adressen.

Hon kastade med det mörka håret i en avmätt knyck, stirrade nedlåtande på sina tidigare tänkta svärföräldrar, skakade på huvudet och stövlade med bestämda steg ut från förrättningen. Dörren åkte igen med en smäll, och hon skyndade ner för trapporna. Ute på gatan var liv och rörelse. Hon stod ett ögonblick villrådig vilken väg hon skulle ta, men valde så vänster. Hon gick nedför gatan med bestämda steg.
Vid parken var hon tvungen att sätta sig ned, hon kände sig yr i huvudet och svag. Hjärtat klappade okontrollerat, och det dunkade i huvudet. Magen värkte som ett sår, och plötsligt kände hon skriket komma från ingenstans, genom halsen, gommen och ut, ut, ut. Magen krampade, och hon hulkade några gånger. Och sen kom gråten.

@