Stjärnorna bugar inför storheten. Molnen därunder sveper långsamt över det klot, som utgör vårt hem. Långt där ovan sker ett möte, ett möte mellan gammal och ung, frågor och svar.
Den lilles hand försvinner nästan i den stora. De sitter precis vid molnkanten och blickar ut över världens alla sammanhang. Pers önskan om att få sig ett litet samtal med den som bestämmer är på väg att gå i uppfyllelse. Den gamle kliar sig i skägget och ser in i den lilles öppna, oskyldiga blå.

- Ja, då sitter vi här. Du hade lite frågor sa du. Ska vi ta dom nu?
- Ja, det vill jag.
- Vad undrar du över då?
- Bestämmer du verkligen om allt?
- Ja, det kan man väl säga.
- Men är du starkare än min pappa då?
- Jag är nog starkare än alla pappor på hela jorden tillsammans.
- Oj! Har du en massa pengar också?
- Jag har allt som behövs.
- Hemma säger dom jämt att vi inte har råd. Jag vill ha en större tvåhjuling med ringklocka. Dom flesta på vår gård har det. Jag hinner inte med dom på min lilla. Sen vill jag kunna cykla på den utan att ramla också.
- Mmm ... du fyller väl år snart?
- Ja, om tre veckor. Jag gör ett kryss i almanackan för varje dag. Snart är jag på sista sidan.
- Vad bra! Ja, du kanske får en cykel då.
- Jag vill ha en blå?
- Jaha, är den finast?
- Nä, men det är killfärg.
- Killfärg?
- Ja, tjejernas brukar vara röd ... eller gul.
- Jag förstår.
- En gång sparkade jag på Lisas cykel.
- Varför då?
- Den var så fin.
- Blev du avundsjuk på att hon hade en sån där fin?
- Ja.
- Kändes det bättre när du hade sparkat då?
- Ja ... en stund.
- Där ser man, där ser man.
- Hur länge har du funnits?
- Länge, länge. Ända sedan människorna blev till.
- Fanns det några som var först?
- Jodå, det fanns det.
- Har du gjort dom?
- Nä, inte direkt. Men många tror det.
- Mamma tror inte på dig. Hon säger att om du fanns skulle ingen svälta på jorden.
- Jag vet, många säger så. Men jag finns ändå.
- Å sen skulle det inte finnas några krig.
- Nähä ... men där har mamma lite fel förstår du.
- Men varför tar du inte bort allt som gör ont?
- För det är inte det som jag vill.
- Vad vill du då?

Den gamle lyfter blicken, blir fundersam. De tittar båda in i stjärnorna ett slag, funderar var och en på sin kant. Gud nickar sen tankfullt och drar den lille närmare intill sig. Sen böjer han sig ner mot Pers vänstra öra och viskar.
- Kan du bevara en hemlighet då? För det här vet ingen om ...
- Jorå, pappa säger att om man inte kan det så vill ingen berätta nåt för en. Men jag kan det, jag vet det.
- Jag har en plan, förstår du. Du ska få veta kanske inte hela men lite grann om den. Lyssna här ska du få höra.

Per sitter med huvudet lutat så att örat kommer alldeles intill den gamles mun. Mannens gamla käkar mal, läpparna säras och sluts, orden kommer i en allt stridare ström. Pers ögon vidgas, han nickar sen och avbryter vid några tillfällen med en fråga. Men efter några minuter vet han allt. I alla fall nästan allt. Sitter och tittar rakt framför sig. Är tankfull och sparkar lite lätt med ena foten mot molntappen under. Gud lägger armen om hans axlar och lutar sig framåt.
- Nå, vad säger du?
- Jag förstår nu. Tänk att ingen vet om det.
- Ja, det är lite lustigt.
- Men du ser ju ut som alla säger. Nästan i alla fall.
- Ja, nästan.
Gud börjar plötsligt skratta. Ett hårt, gällt skratt. Han skakar lätt i kroppen. Per tittar på honom och pekar:
- Förresten, varför har du den där ludna svansen?
- Tids nog, Per, tids nog. När du blivit vuxen kommer du att förstå varför.

@