Han äter som en gris. Han hinner ju inte tugga ur munnen innan han kastar in nästa näve jordnötter. Varför kan han inte äta som folk? Ta en jordnöt i taget. Och den där jävla sporten på teve. Han borde motionera själv istället. Sitter som en hösäck med magen i vädret. Hur kunde det bli så här? Min man, han som var mannen i mitt liv, mitt allt. Han känns varken som min eller någon man längre.

Eva och Jan träffades redan i gymnasiet. Det var aldrig någon tvekan om att de var som gjorda för att gifta sig, få barn, skaffa hus och köra Volvo. Jan utbildade sig till rörmokare och började efter några år att driva en egen firma ihop med en kompanjon. Eva gick en undersköterskeutbildning och började arbeta på ett vårdhem i närheten av det område de köpte sitt hus i. De var så härligt förälskade i varandra och planerade för framtiden, inga storvulna planer direkt men det var ändå just deras gemensamma drömmar som väntade på att realiseras. Efter tre år kom det första barnet och efter ytterligare några år det andra. Eva avbröt sitt arbete och blev hemma med barnen under mer än tio års tid. Barnen Jonas och Elin blev det huvudsakliga projektet man tillsammans sysselsatte sig med under nästan tjugo års tid. En projektplan bestående av hämtningar, lämningar för barnens aktiviteter, det egna jobbet och logistik för att få fram mat på bordet och hålla huset i hyfsat skick. Vid något tillfälle har man förgyllt tillvaron med en resa, men det har inte varit ofta. Det är två år sedan Elin flyttade till Uppsala för studier till lärare. Hon bor redan ihop med en man, som hon har träffat på någon nation. Det andra barnet, Jonas, som är tre år äldre än Eva är militär, ungkarl och flaxar runt på olika förband och lär dem kriga på det sätt som var modernt under andra världskriget. Han är sällan hemma hos föräldrarna, utan umgås mest i något grabbigt gäng på förbandet.

De senaste två åren har Eva och Jan försökt få tillvaron att kännas meningsfull och återvända till den där pirrigt härliga känslan med varandra, men de har inte lyckats särskilt bra. I ett anfall av förändringslusta sålde man huset och flyttade in till en lägenhet i centrum. Eva var övertygad om att det äktenskapet behövde var lite aktivitet, kultur och nöjen. De gick faktiskt ut två gånger. En gång såg de en sömngångarpjäs på Dramaten. Den andra gången skulle man på Fasching för att gå på konsert och fick i alla fall komma ut lite och andas frisk luft medan man stod i kön. De blev utan biljetter och fick lomma hem. De fick bli en fika på Amaranten, innan de återvände hem till lägenheten på Kungsholmstorg. Det insmög sig ett slags balanserat lugn i tillvaron, fyllt av varken glädje eller sorg, ett lagomläge som sakta tärde på både självförtroende och humör. Alltfler skärmytslingar vidtog och de började i allt tilltagande omfattning kanalisera sina frustrationer på varandra. Sakta insmög sig en permafrostliknande vägg i det äkta parets liv, i så måtto att de började leva vid sidan av varandra och inte med varandra. Tonen blev kort, samtalen färre och suckarna högre. Inget var för litet för att inte duga som irritationsmoment.

                                                          *

Jan sträcker sig mot bordet och tar ölglaset. Han klunkar i sig innehållet och tar sen en ny näve jordnötter. Teven växlar över till ett bandyreferat.
Eva reser sig från fåtöljen intill soffan och borstar av kjolen, så att inget nötflarn blir kvar.
- Ska du ha kaffe, Janne?
- Ja, men jag kan hämta.
- Men det är jag som frågar, klart jag hämtar...
- Ja, men jag kan...
- Men fan, vill du ha kaffe eller?
- Ja.
Det uppstår ett ögonblicks tystnad. Eva stirrar mot Jan, men hans blick viker inte en tum från teven. Hon klampar iväg mot köket.

Fan, att du alltid ska göra mig osäker. Den där korta stubinen. Du får mig att tveka inför allt. Vet aldrig hur jag ska vara. Så att det ska duga inför dig.  Självförtroendet har sakta malts ner till ett ingenting. Gör jag rätt? Blir du nöjd? Har blivit en riktig mes. Vet inte längre vad jag själv tycker, frågar alltid mig själv. Vad du vill, inte vad jag själv vill. Jag anpassar, anpassar... biter ihop och viker ner mig. Hatar konflikter. Blir så jävla missnöjd med mig själv.

Eva häller upp och tar plats i fåtöljen, tar en slurk kaffe och slötittar vidare på bandyn, en sport hon hatar. Hon hör den exalterade reportern beskriva läget och förbi flimrar hysteriska skridskoåkare som böljar över den gigantiska planen och sen slår en osynlig boll i nät varannan gång. Man fattar med hjälp av spelarnas och publikens reaktioner att det har blivit mål. Men bollen ser man aldrig. Hon sluter ögonen en stund, försöker komma till ro i det här som ska föreställa familjekväll.

Tänk, Ibiza... tjugotvå år sedan... vi snodde frukt nere vid hotellet och fnittrade oss ner till stranden, badade nakna och älskade på stranden. Du skrattade, bar mig ner i vattnet, jag sprattlade, bönade och bad men med ett leende, men du bara kastade mig rätt in i vågorna. Du var tuff, manlig och aktiv, men även så öm, kärleksfull och mjuk. Du såg mig verkligen som den jag var. Du hade tusen frågor om hur jag kände, mådde, tyckte och ville. Tänk allt hittade du på. Den ena överraskningen avlöste den andra. Du fick mig verkligen att leva, leva med hela mitt väsen. Det var tiden jag kände mig som en riktig kvinna, åtråvärd, vacker och älskad. Och allt ville jag göra för att du skulle tycka om mig.

Eva öppnar ögonen och kan konstatera att det är hörna. Alla ställer upp sig på linje framför målet och sen står någon i motståndarlaget ute på plan, beredd att panga in bollen i mål, samma uppställning och alltid samma visa. Hon reser sig med ett ryck och ställer sig avsiktligt så att hon skymmer en del av tevebilden. Jan får en rynka mellan ögonen och lutar sig starkt åt vänster.
- Jag går och lägger mig nu. Bandy är så jävla tråkigt.
- Tycker du ja.
- Man ser ju inte bollen.
- Men om...
Eva sätter bara upp handen.
- Ja, jag vet, vi behöver en 50-tummare. Du har sagt det några hundra gånger vid det här laget. Över min döda kropp. En sån jävla grotesk teve kommer inte in här. Den här är väl hälften så stor. Och funkar. Även om det är en tjockteve.
- Du fattar ingenting. Inte om bandy eller sport överhuvudtaget.
- Men sitt där bara med din bandy. Jag lägger mig nu. Du prioriterar vad du vill. Jag lägger mig, sa jag.
- God natt.
Eva släcker i köket och går sen med bestämda steg mot sovrummet.

                                                                   *

Det är morgonen därpå. Ett grått februariljus letar sig in i det fyrkantiga köket. Jan sitter vid bordet med en kaffekopp framför sig och tuggar på ett grovt bröd med lightost, en Kadett som smakar som gummi eller plast. Eva har bestämt att Jan behöver tänka på sin vikt och kolesterolet. Eva är däremot tunn som en pinne, oavsett vad hon stoppar i sig.
Eva sveper in i köket, fångar i farten upp ett urdrucket glas, rättar till en stol och skjuter in skärbrädan. Hon fyller i kaffe i en kopp och tar ett äpple. Sedan vänder hon sig om mot Jan och pekar mot tavlan på väggen.
- Så du fick upp den igår i alla fall?
Jan ler mot henne.
- Ja, jag lovade ju det.
- Men den där då?
Jan vrider huvudet i pekfingrets riktning, samtidigt som han ser henne greppa om skaftet. Hon håller hammaren i handen och svänger den fram och åter.
- Så den här är det jag som ska ta bort, eller?
- Nej, jag glömde...
- Så jävla typiskt. Att du aldrig kan göra färdigt nåt. Sen ska jag komma här och vara nån jävla städare, fixa i ordning efter dig. Skärp dig, för fan.
- Ja, jag vet... jag är lite splittrad...
- Jaha, men det får inte jag vara. Du är så jävla bekväm, bortskämd. Hur länge skulle den här bli liggande om inte jag fanns? Tills den multnade bort här på bänken förmodligen. Så många gånger vi har pratat om det här. Jag är väl för fan inte din morsa, som ska gå och plocka upp efter dig. Och hur var det häromdagen, va? Då skulle du vara duktig och tömma diskmaskinen. Ställde upp glas och porslin hursomhelst. Sen fick jag stå i en timme och placera om hela skiten.
- Men jag kommer ju inte ihåg precis hur du vill ha det. Jag kan väl inte tänka precis som du.
- Men fan, du är ju normalbegåvad. Ska det vara så svårt. Titta, kom ihåg och gör. Och vi har ju bott här i två år.
- Ja, men jag ville ju bara hjälpa till.
- Hjälpa till, är det din roll? Så vi har inget gemensamt ansvar, är det så? Fy fan, säger jag. Så allt har blivit. Jag blir så jävla besviken på dig.
- Ja, men förlåt då förihelvete.
- Nu går du till attack. Lyssna in istället. Försvara dig inte utan tänk till. Varenda gång du gör så här blir som ett slag i ansiktet på mig. Vill du slå mig i ansiktet så här?
- Nej, det är klart...
- Men, då så. Jobba på det här då. Gör mig inte besviken varenda dag. Du måste ta din del av det som är vårt.
- Ja, jag vet.
- Jag orkar inte det här annars. Det är så mycket.
- Men Eva, förlåt. Jag ska skärpa mig.
- Det är bara det att du säger det varenda gång.
- Mmm... men jag ska.
- Okej, då. Vi tar nya tag, Janne. Jag blir sen ikväll. Så du får ta nåt ur frysen. Vi har köttbullar, så kan du väl koka lite pasta?
- Ja, ja... det kan jag väl.
- Måste kila. Hej då, vännen.
- Hej då!
Ytterdörren går igen och han hör hur hissen segar sig upp till deras våningsplan och hur den sen vänder nedåt igen. Jan blir sittande en stund. Tittar ut genom fönstret. På just ingenting. Båda armbågarna är i bordet. Han vilar huvudet i händerna. Känner sig ledsen och besviken. På ännu en förlorad strid.

Jag minns ditt skratt och de där okynniga ögonen. Hur din kropp smekte mig och mitt sinne, hur du retade mig bortom upphetsningens gräns. Du sa att jag var perfekt, den Gud du ville tillbe i evigheters evighet. När jag kom från jobbet kunde badkaret vara fyllt och bland allt skum låg du och sa "kom hit. Kliv ner till mig. Jag vill ha dig, nu! Kom och knulla mig tokig."
Du strök mina skjortor och sa att det skönaste du visste var att stryka över tyget, se hur slätt allting blev och sen få hänga in dem i garderoben. Du skrattade åt min tankspriddhet och kallade den charmig. Och jag njöt, fy fan vad jag njöt.

                                                                   *

Det är en varm sommarkväll och de har delat på en flaska vitt vin på balkongen. De har småpratat och faktiskt haft ganska trevligt. De har planerat inför semestern och kompromissat sig fram till att det blir två veckor i stugan, för fiske och skogspromenader och sedan två veckor för en resa till Dubrovnik. Det är Janne som har pläderat för många veckor i stugan och Eva som har velat få tre veckor i Dubrovnik och Kroatien. Men utan större problem har man kommit överens.

Eva är på gott humör. Hon ser fram mot i alla fall två veckor i Kroatien. Drar ut lådan med underkläder och lyfter på högarna. Längst ner ligger ett paket med trosor och BH i svart spets, fortfarande inslagen i plast inför det rätta tillfället. Hon känner att det hettar mellan benen och att hon är varm om kinderna. Hon går ut i badrummet och gör sig i ordning för natten. Duschar av sig snabbt och torkar sen av kroppen. Tar av parfymen från Shiseido, och lägger en droppe vid handleder, halsen och mellan brösten. Sen drar hon av plasten och tar på sig underkläderna. Hon betraktar sin kropp i spegeln över handfatet, knycker på höfterna och lägger på lite mascara och läppglans. Hon känner sig snygg, sexig och kåt. Det frasar om täcket när hon drar det åt sidan och lägger sig i sängen. Hon har lämnat lampan vid fönstret tänd. Skärmen är vinröd och ger ett murrigt mjukt ljus, perfekt som stämningshöjare. Hon känner pulsen höjas, hjärtat dunkar och hon vill att han ska komma, precis som förr.

Janne knäpper av teven och gäspar. Tar ronden och släcker alla lampor utom den vid entrén. Med trötta steg tar han sig till badrummet och drar av sig kläderna. Borstar tänderna och tvättar ansiktet. Han torkar sig på den svarta handduken och möter sin blick i spegeln. Han blir stående så en stund, betraktar pannan, ögon, kinder och haka. Grinar upp sig och ser på sina tänder. Avslutar med att dra en borste genom håret. Sen tassar han in mot sovrummet och lägger sig på sin sida av sängen, försiktigt för att inte väcka Eva.
Han ligger blick stilla, andas tyst för att komma till ro. Undrar om hon är vaken. Vad hon tänker på. Om hon hör honom. Plötsligt hör han hennes rörelse. Hur hon flyttar rumpan närmare hans sida av sängen. Han väntar en stund. Sen vänder han sig på sidan med ryggen mot henne. Låtsas sova, börjar prestera en djup pysande andning som han kröner med en småsnarkning. Han tycker det låter som på riktigt. Så känner han en hand som tar tag i hans och lyfter den på plats på hennes höft. Samtidigt vänder hon sig på rygg, drar undan täcket och ligger sen stilla. Han törs knappast andas, fortsätter sin låtsassnarkning och börjar undra var han ska göra av sin hand. Den ligger på höftkammen, alldeles intill hennes håriga kön. Det luktar av den där sötaktiga parfymen han alltid fått kväljningar av.
Minuterna släpar sig fram. Jan ligger stilla. Eva rör sig lite oroligt, han hör djupa suckar och tydliga tecken på att hon är vaken. Plötsligt kastar hon sig ur sängen och stolpar ut ur sovrummet. Janne väntar några minuter, men börjar sedan sväva bort i sovläge. Sen vaknar han till av att han hör tuggandet på nötter. I nattmörkret hörs tuggandet påtagligt enerverande.
- Är du inte färdig snart?
- Vadårå?
- Du tuggar och tuggar... det låter ju så högt.
- Jag kan inte sova.
- Nä, inte jag heller, eftersom du väcker mig.
- Så då är vi vakna nu båda två?
- Ja, fast jag vill sova.
Eva lägger sig tillrätta igen. Plötsligt drar hon i hans hand och lägger den mot troskanten. Janne blir stel som en pinne. Handen ligger som en kall fisk på hennes höft. Hon baxar in underlivet så att handen kommer över vulvan. Janne rycker till och sätter sig upp.
- Fan, jag klarar inte det här.
- Vad är det med dig?
- Det känns ju inget... Du bara ligger där. Alldeles som ett lik.
- Jamen jag vill ju.
- Men du gör ju inget. Hur kåt blir man av det?
- Men du då? Och här anstränger man sig...
- Anstränger sig, vadå?
- Om du bara haft nåt jävla intresse. Här har jag handlat sexiga underkläder för att skapa lite stämning. Och du ligger där som en tjock padda och snarkar. Fy fan!
- Och hur fan ska jag veta det. Tror du jag har röntgenblick eller nåt?
- Jamen kolla lite då. Är du helt blind?
Hon reser sig upp i sängen och exponerar de minimala spetstrosorna och push up-behån. Spänner ut sig och ser med avsmak på honom.
- Du har soffat ihop helt. Förr var du påhittig och kom med överraskningar hela tiden. Du fick mig att leva, känna mig viktig och kvinnlig. Var har allt det där tagit vägen?
- Ja, men det är inte så lätt.
- Vadå?
- Att veta vad du vill. Du får väl säga nåt så jag vet.
- Men hur kul är det på en skala? Ska jag tala om för dig vad jag vill bli överraskad och uppvaktad med?
- Nja, men tipsa lite...
- Du är helt otrolig. Det är ju genant så man kan dö. Att be om en överraskning. Och tala om vad den ska innehålla. Använd skallen för fan...
 Janne klappar lite tafatt över spetsen på trosorna, men Eva kastar sig åt sidan.
- Lägg av, för fan.
- Jag ville bara...
- Kolla du men rör mig inte, din jävla impotenta gris. Vi har ju tappat allt. Sportextra och sova verkar vara det enda du är intresserad av.
.- Ja, är det så jävla konstigt då? Din jävla bitterfitta!
- Vad fan säger du? Bitterfitta! Ditt svin, ut härifrån, stick härifrån. Du sover inte en sekund här inne, stick för fan.
- Ja, ja, jag ska. Vill inte stanna en sekund här inne. Du är fan inte klok. Gästrummet är rena befrielsen.
Han samlar ihop sängkläderna och stormar in i gästrummet. Efter en kvart är det åter tyst i lägenheten. Men det tar betydligt längre tid innan de båda kan somna.

                                                                 *

 Eva samlar ihop tvättsäcken på jobbet och drar sig sen mot personalrummet. Hennes rörelser är långsamma, håglösa och det vilar något uppgivet över hennes gestalt. Hon byter om och klär på sig sina vanliga kläder.
På parkeringen står hennes lilla Mazda. Hon sätter sig i och motorn hoppar igång med ett piggt morrande. Hon kör vägen hem, men svänger plötsligt vänster vid Råbokorset och tar av mot Ica Maxi. Efter en halvtimme har hon fyllt korgen med försoningsmat. Janne gillar scampi, så hon köper en påse tigerräkor, en trea grädde, lök och paprika. Lite färsk bandspaghetti med en tjock sås där hon rört ut de andra indgredienserna brukar få den mest purkne Janne på bättre humör.

Fan, så allt blev. Vi måste hitta tillbaka till glädjen, annars är det helt kört. Jag börjar få tankar om varför han kommer allt senare hem på kvällarna. Den där konferensen i Hamburg fick mig att undra. Vilka var mer där? Den där assistenten på kontoret, Lilly, verkar vara en riktig manslukerska. På julfesten dansade hon tio låtar i sträck med Janne. Försökte nåt såklart. Vid tolvdraget stod hon och slätade av Lill-Anders nere i foajén. Jävla slampa! Jag får vara lite observant. Janne är en vekling, vindflöjel, viskar nåt våp i hans öra vetifan vad som händer.

Hon balanserar kassarna med den ena handen och försöker träffa nyckelhålet med nyckeln i den andra. När hon äntligen fått in nyckeln i hålet upptäcker hon att dörren är olåst. Hon knuffar upp dörren, ställer ned kassarna och drar av sig skorna i hallen.
- Hallå! Är det nån hemma?
- Hej, ja jag är hemma.
- Redan?
- Ja, det var lugnt på jobbet.
- Jaha, vad bra.
Hon går in i vardagsrummet. Janne sitter nedsjunken i fåtöljen med en tipstidning i knäet. Eva känner hur det hugger tag i mellangärdet.
- Vad gör du då?
- Väntar.
- På vad då?
- På dig.
- Och?
- Jo, jag tänkte på det där du sa. Att du har alldeles rätt i det. Att jag tar saker för självklart. Att jag bara räknar med att du ska vara en maskin. Att jag tappat bort det där lilla i tillvaron, sånt som spelar roll. Så ja, jag har tänkt...
- Hmmm... vad gullig du är. När du blir lite blyg sådär.
- Äsch, i alla fall. Så jag har en liten överraskning idag. Det är därför jag gick hem tidigare.
Evas ögon tindrar, hon sätter sig på knä framför Janne och lägger händerna på hans knän.
- Berätta då, jag klarar inte sånt här.
Janne gör en teatralisk rörelse mot bakfickan och drar upp två avlånga pappersark.
- Jag har fixat biljetter.
- Biljetter?
- Ja, biobiljetter. Det är ju evigheter sen vi var ute. Röda Kvarn, klockan sju ikväll.
Han ser ut som en överförtjust barnunge, håller fram biljetterna och ler belåtet.
- Ja, men bio? På en torsdag. Du vet ju att vi har haft teamträff idag. Och hur trött jag blir. Ikväll är ju ingen bra kväll, det borde du väl ha räknat ut själv? Kunde du inte ha kommit på nåt bättre?
- Ja, men jag försökte ju...
- Åh, vad trött jag blir på dig. Försök med nåt som funkar nästa gång. Du får gå på den där bion själv. Jag ska göra fötterna ikväll..  

Då brister allt för Janne. Han reser sig upp, tar ett steg fram och griper tag i henne. Han grymtar, ryter och tuggar fradga av upphetsad vrede. Eva blir uppskrämd och börjar illtjuta medan han med en knyck drar ner henne över knäet och drar ner byxorna och trosorna över stjärten på henne.
Han kramar ihop biobiljetterna i handen till en strut och kör in dem i stjärten på henne. Sen famlar han i fickan efter tändaren. Han skriker åt henne att ligga stilla och tänder sen på det papper som sticker ut i stjärten. Hon vrålar som en besatt och slingrar sig. Det luktar bränt kött och hår. Hon rycker sig loss och springer mot badrummet, där hon slänger sig över den gamla ljusgröna bidén och sprutar igång kallvattnet på max. Till sist slutar det att ryka om stjärten när hon suttit en stund med rumpan i vattnet. Hon sitter hopsjunken över bidén och gråter. Armarna håller hon i kors över bröstet.

Så står han där i dörröppningen och ser ner på henne. Spottar ur sig orden.

"Nu fick du som du ville. Och kom inte och säg att det där inte var en jävla överraskning".

                                                           @