Jag heter Frida, är 33 år och helt knäckt.

Men börjar lyfta mig lite nu, känner att den första chocken börjar lämna mig och ersättas av en känsla av ilska och kränkthet. Min jävla idiot till man ska få igen. Men han är bara en vante i händerna på den där skatan, som ska föreställa min bästa vän. Hanna, hon generar sig inte. Knullar runt och tar för sig genom att ständigt tänka med underlivet, precis som en hel karl, fast hon är kvinna. En satans fullblods bekräftelsenarkoman är vad hon är, om ni frågar mig. Nu har stans största drama queen betat av kvarterets potenta herrar och inlett en affär med min man, Lukas. Och hennes Bengt vet som vanligt ingenting.

Det var när jag dammsög hemma som jag hittade fyra använda kondomer under sängen. Säger det igen, f-y-r-a kondomer. Och jag vet att de inte låg där förra veckan, då jag städade. Jag bara städade undan dem och sa inte någonting till Lukas. Bredvid kondomerna låg ett litet askfat, med två mosade fimpar av märket Moore. Jag känner bara till ett enda ställe där man röker de där äckliga, långsmala, bruna cigaretterna. Och man behöver inte vara Einstein, för att räkna ut att det är hon som kallas "vildfittan" av halva stan, som varit framme. Jag säger bara en sak, Hanna, may you rott and burn in hell. Jag börjar fatta nu varför Lukas ständigt har haft en massa undanflykter, när jag vill ha sex. Det är flera månader sedan han senast brydde sig om mig, så min sexuella frustration börjar anta orimliga proportioner. Jag kan bli kåt bara jag ser en lyktstolpe eller ett snidat träben på en stol, så illa är det.
Ändå ser jag enligt andra rätt bra ut, och har alla de där egenskaperna som krävs för att en man borde vara mer än nöjd. Framför allt har jag aldrig varit otrogen mot Lukas. Det har hela tiden varit underförstått oss emellan att vårt äktenskap vilat på säker grund. Trodde jag, ja. Det känns så nesligt att bli bedragen.

Efter att den första chocken hade lagt sig, började jag bete mig som en riktigt, riktigt patetisk svartsjuk äkta hälft. Så jag började spana på Lukas. Det fick bli en kartläggning av hur hans dagar såg ut, till en början. Jag sjukskrev mig under veckan, men låtsades gå till jobbet på morgonen. Spelade sen lite deckare, hyrde en bil på Q8 och började följa i Lukas spår. De blev åtskilliga timmar i bilen, en gång uppflugen i ett träd mittemot Hannas hus och en annan gång bakom en tidning i ett hörn på ett café, med uppsikt över Scandic Hotells garagenedfart. Den där slöjan och idiotbrillorna gjorde väl sitt till, men peruken förbättrade utseendet så att jag nästan påminde om en invandrad turk. När jag gick lite långsamt förbi uterestaurangen på Vallgatan i förrgår, var det en som ryckte mig i armen och ville beställa kebab. Jag sken upp och gick vidare, fick en tydlig kvittens på att kamouflaget fungerade.·

Jag intalade mig att jag inte var någon som åt skit i onödan. På kvällarna låg jag med datorn i knäet och surfade efter olika sätt att ta livet av främst Lukas, men inget sätt var tillräckligt grymt. Ett skotskt straff för förräderibrott låg bra till ett tag, men jag lade ner det. Då när det begav sig, i mitten på sjuttonhundratalet hängde deden dömde så mycket att han hann uppleva plågorna och dödsskräcken, sedan bands han vid en påle och kastrerades, varpå magen skars upp, inälvorna slets ut och brändes på ett fyrfat. Till sist höggs huvudet av och kroppen fyrdelades. Kroppsdelarna sattes sen upp på stads- eller slottsmuren. Det kändes som ett väldigt passande straff för Lukas, i alla fall om jag hade fått avsluta hämnden med att få pissa på resterna. Men jag hade ju ingen lust att hamna i fängelse själv, och dessutom är det ju olagligt att pissa på allmän plats. Nej, det fick bli en mer symbolisk hämnd, som ändå skulle kännas som något alldeles i hästväg. Jag smidde mina planer bäst nattetid, medan jag låg och lyssnade på Lukas belåtna snarkningar.
På onsdagskvällen förde han ett sånt oväsen, att jag funderade på om jag kunde orsaka ett andningsstopp genom att dra silvertejp över de där sladdriga läpparna och köra upp två fingrar i näsborrarna på honom och hålla kvar, tills han bara dog. Men jag lade ner även det. Det var ju inte mycket till straff om han knappt var medveten om vad som hände, utan bara somnade in.
Jag började fundera rejält på lite mer spektakulära straff, bl. a att fylla en kondom med saltsyra, och sen trä på den på själva brottsverktyget. Men sedan kom jag på att den där syran säkert skulle fräta hål på gummit redan innan jag hade hunnit fippla på den, så det var nog ingen vidare idé. Jag tyckte annars att det fanns en slags gudomlig rättvisa i att det just var en kondom som skulle orsaka skadorna.
Men sen läste jag om en fräck, möjlig variant på oväntat dödsfall. Henning Mankell hade med det här med att blanda glasspån i maten i en av sina senaste böcker, Kinesen. Det lär visst göra rätt ont när flarnen tar sig igenom tarmväggen och skapar en rejäl blödning med sanslösa smärtor i buken, innan döden inträder. Det hade ju varit kul att se på då, men inte vet jag hur man gör glasspån som funkar. Jag försökte med ett tunt Orreforsglas, som jag stötte till grus i en mortel, men det blev inte mycket spån att tala om, och fan vet om det skulle funka. Lukas har ju en mage av stål, så jag ville ju inte riskera att han bara rapade och kväkte "vad gott!".

Hanna skulle inte komma undan hon heller. Jag kom ihåg den där scenen där de tappar pianot över den gamla damens hund i "A fish called Wanda", och såg framför mig hur jag från hög höjd tappade ett strykjärn eller något annat tungt föremål i huvudet på Hanna, rätt i skallen så att hela grundskolans och gymnasiets hjärnceller skulle ligga utsmetade på trottoaren. Eller så kunde strykjärnet, inställt på "linne" få köra rätt över kuken på Lukas, fram och tillbaka tills det fräste och bubblade om skinnet. Tyvärr sket sig alltihop, eftersom jag inte kunde bestämma vem av dem jag skulle släppa loss strykjärnet på.
Ett tag tänkte jag köra på Hanna med bilen, knuffa omkull henne med stänkskärmen och sen köra lite fram och tillbaka över kroppen, veva ner sidofönstret och njuta av ljudet när revbenen knäcktes och knäskålarna plattades till som pannkakor. Tänkte mig att backa undan till sist och sen göra en "burn out" mot huvudet på henne, så att hud, kött och senor skulle spruta över ICA:s kundparkering. Sen skulle hennes karriär som lömsk krograggare vara över. Men nej, spindelbenen på vår gamla folka, om det nu överhuvudtaget går att göra burn out med den, skulle säkert gå av och det skulle bli skitdyrt att reparera, så det fick vara.

Men kniv då? Söligt, brutalt men osäkert, tänkte jag. Man kan ju inte säga till polisen sen att det var en olyckshändelse, att hon hade snavat mot kniven jag höll i, sjutton gånger eller så.
Ändå kunde jag inte släppa tanken på en olycka med bilen. Kom att tänka på boken Garp av John Irving. Där var det ju en rätt smaskig olycka mellan två bilar. Hanna kunde ju sitta böjd över Lukas och suga av honom, precis som i boken, när jag laddade med folkan och i femtio knyck körde in i bilhelvetet bakifrån. Inga dödsfall skulle inträffa, men Hanna skulle säkert bli av med minst åtta tänder mot instrumentbrädan, och få dricka välling med sugrör under ett halvår medan de röjde upp i gapet och skruvade dit titantänder. Lukas den lille njutaren, skulle få kuken avklippt på mitten när Hannas käkar smällde ihop och hon på ren reflex svalde ollonet. Ett passande straff för båda två. Om det inte var för att Folkan bara var halvförsäkrad.

Kanske skulle jag kunna planera och genomföra ett kollektivt självmord, ja inte för mig då utan för Hanna och Lukas. Med ett skickligt förfalskat farvälbrev och ett urskuldrande testamente med mig själv som förmånstagare. Men hur skulle de ta livet av sig? Med el, eld, gas, gift, tabletter, kniv eller skjutvapen? Det fick bli till att suga på tekniken, kanske kunde de hänga varandra, men den som blev sist kvar skulle ju inte kunna få någon hjälp då. Det slutna rummets mystik vore ju även det mums, tänk om man kunde få till det med ett låst utrymme, två lik, inget mordredskap, inga spår, ingen gärningsman eller motiv. Man skulle ha telefonnumret till den där gamla käringen, Agatha Christie, hon hade lätt kunnat sno ihop något åt mig, typ en uppgillrad pistol med snöre och en isbit som smälte, tills skottet gick av och sen den smälta isen dunstade, eller nåt annat som ingen vettig människa skulle kunna komma på för att genomföra det perfekta brottet.         

Igår köpte jag ett bautaobjektiv till min gamla systemkamera. Jag skulle såklart ta bilder av dem, när de höll på som bäst. Sen skulle jag skicka det till deras respektive. Bengt skulle bli alldeles tillintetgjord, mer än han redan är den kraken. Han är florist, binder blommor hela dagarna men jobbar bara halvtid, eftersom han är färgblind. Han syns knappast bredvid Hanna. Inte bestämmer han något heller. Det enda som sticker ut med honom är hans lockiga hår. Det står upp i mitten av huvudet och är alldeles linfärgat. Han kallas av de flesta för "tofsmesen". Nåväl, det där hemliga brevet i brevlådan med fotona skulle ju inte komma så överraskande, om jag skickade dem hem till mig själv. Så jag lade ner, kände att det behövdes någon idé som verkligen satt som en smäck.

Sen kom jag på det.

Jag skulle bjuda dem på middag. Men inte vilken middag som helst, utan en som de sent skulle glömma. 

                                                                 *

Jag satte mig tillrätta i den röda favoritfåtöljen och bläddrade upp sidan jag var på i boken "På spaning efter den tid som flytt" av Marcel Proust, en bok som jag aldrig verkar komma igenom. Det är sju delar och jag brottas sedan ett halvår med att ens komma igenom del ett.

Det slamrade om kastruller och porslin ute i köket, där Lukas röjde upp efter middagen. Det hade blivit dags att sätta min plan i verket. Jag tog ett bett i mazarinen på kakfatet, och ropade ut i köket.
- Lukas, vet du vad?
Han ställde ned något och kom sen klapprande i sina innetofflor till tröskeln, där han ställde sig med ena handen om dörrposten och den andra på höften.
- Nä, vad då?
- Det var ett tag sen vi bjöd hem Hanna och Bengt. Jag tänkte fixa lite mysigt käk imorgon kväll och bjuda hit dem. Vad säger du om det?
Han flackade lite med blicken den kåtbocken, aningen för länge innan han suckade och log.
- Ja, egentligen är jag trött efter hela veckan. Hon är ju din bästis, inte min, men varför inte? Det var ett tag sen.
"Ett tag sen" tänkte jag. "Din jävla lögnare. Fyra gånger på raken, då när jag upptäckte det. Under veckan sen har du sprungit som en hingst och knullat av dig, tre gånger till hennes lägenhet, och sen på olika hotell i staden. Fy fan, jag har sett hur bilarna har glidit in i parkeringshuset under hotellen, för att ni skulle få ha era patetiska kärleksmöten."
Men jag log bara, nickade eftertänksamt åt hans håll.
- Vad fint, du är omtänksam. Då ringer jag och planerar lite för det.
Jag reste mig och fångade upp telefonen i handen, slog 3# och hörde samtalet kopplas upp.
- Ja, det är Hanna!
- Hej! Det är Frida!
- Nej, men hej!
- Hur är läget?
- Jorå, det är lugnt. Rätt mycket på jobbet, men det går väl an. Du då?
- Bara fint! Har du varit ute nåt då?
- Nä, inte den här veckan. Har tagit det lugnt, måste ladda batterierna nån gång också.
"Ladda batterierna!" tänkte jag. "Jo, det var just ett jävla laddande på de batterierna. Att knulla med Lukas åtminstone nio gånger under veckan. Jävligt lugnt, om du frågar mig." Magsyran steg upp genom halsen och jag kände en obeskrivlig lust att slå på något, på Hanna, på Lukas och hela deras svekfulla attityd. Jag ordnade till mig i sista stund och muttrade.
- Yes, vet hur det känns. Känner du dig bättre nu då?
- Ja, faktiskt. Väldigt avstressad och tömd på negativ energi.
Det var något med ordet "tömd" som fick mig att ilskna till. Jag märkte att jag höll på att enbart med handkraft skrynkla ihop telefonluren till atomer.
- Du är bra på det där. Måste lära mig det... men du, det var inte det. Jag undrar om ni kan komma hit imorgon kväll på lite middag, enkelt sådär men med en pava vin och lite småprat.
- Jaaa... det skulle väl gå bra. Hur dags då?
- Vid sjudraget.
- Blir det fler?
- Nej, nej, bara vi fyra.
- Jamen då säger vi det, kul!
- Ja, kul!
- Ciao!
- Hejdå!

Handen var alldeles svettig och jag kände mig lite småyr. Med ärmen drog jag över pannan, och kände att även den var alldeles svettig. Jag stirrade ut genom fönstret, på just ingenting medan blodtrycket sakta dalade ner mot mer normala höjder. Lukas stack ut huvudet mot telefonhörnan.
- Kommer dom?
- Ja, vid sju.
- Nästan synd. Det hade varit skönt med en kväll, bara du och jag.
Jo, jo, skulle inte tro det. För inte var det väl så att du har skavsår och behöver vila underredet heller, tänkte jag.
- Ja, men vi kan ha den där kvällen på lördag kväll istället.
- Ja, okej, det blir säkert trevligt.
Han försvann ut i köket igen. Jag öppnade balkongdörren och lutade mig mot räcket. Andades djupt och blundade. För min inre bild såg jag hur de satt ner vid vårt bord, med god mat och tända ljus. Och hur jag tog Globalkniven i handen, ställde mig bakom Lukas stol och med ett hastigt snitt skar av honom ena örat, och sen knycklade ihop det och körde in det i truten på Hanna, medan jag skrek som en besatt "sug, din jävel, sug!" Förmodligen skulle jag sen behöva hämta skurhinken, eftersom lille Bengt vid det laget säkert hade börjat spy vid matbordet.

                                                                 *

Klockan är halv åtta. Välkomstchampagnen är urdrucken och de sitter nu inne vid matbordet i vardagsrummet. Själv står jag ute i köket och fixar det sista innan det är dags för servering. Vi brukar inte göra så märkvärdig mat när vi träffas. Men för ovanlighetens skull kommer jag att lägga upp på tallrikarna och servera det direkt vid bordet. Det innebär inga karotter och drällande vid bordet, men inte heller någon onödig tidsåtgång för att komma igång. Det finns ett alldeles särskilt skäl till arrangemanget.

Det hörs ända ut i köket hur de glufsar i sig melon och prosciutto där inne. De skålar och verkar ha trevligt. Jag känner ett pirr i maggropen, en slags förväntan. Det är snart dags för riset och de friterade bläckfiskringarna, calamares, Rhode Islandsåsen och citronen. Jag är noga med vilka ringar jag lägger på vilken tallrik. En hög ris, en fem-sex ringar, en dutt sås och till slut allt toppat med en citronklyfta.
Fyra av bläckfiskringarna innehåller inte bläckfisk. Istället har jag klippt av ringarna, som satt längst ner på de fyra kondomerna, lagt dem i mjöl, äggvita och skorpmjöl och friterat dem tillsammans med de riktiga calamaresringarna. De ska få tugga gummi båda två, har jag tänkt mig. För att krydda det hela har jag smulat ner varsin cigarettfimp i den Rhode Islandsås, som ligger på Hannas och Lukas tallrikar. Som om det inte vore nog har jag dessutom fyrat av två rejäla spottloskor i såsen, riktigt sega gula fick jag till, för att få lite extra smakpiff. Och till sist har jag förberett mitt hata-hata-tal till de två grisarna.

- Sådär, nu kommer jag med maten.
Jag svänger teatraliskt med armarna och placerar två rykande varma tallrikar hos Hanna och Bengt, innan jag går ut i köket och hämtar de andra två. Gästerna lägger huvudena över tallrikarna och drar in dofterna. Hanna fnittrar:
- Åhh... calamares, Gud vad gott! Jag får såna utlandsvibbar, Mallorca och Kreta. Kommer du ihåg, Bengt? Det där hotellet vid den venetianska hamnen, vad hette det?
- Öhh...Rethymnon Classic tror jag.
- Ja, nåt sånt. Vi åt calamares hur många gånger som helst.
Jag nickar tillbaka och sneglar mot Lukas. Han spetsar just en calamares på gaffeln och börjar tugga, njutningsfullt som det ser ut.
- Åh, fan vad gott! Frida, du kan du. Vi har också ätit bläckfisk på våra resor, Medelhavsländerna är så bra på fisk och skaldjur.
Jag stirrar bara, nickar lite lätt medan jag ser hur Hanna skär en calamares i två delar, föser på lite ris på gaffeln, tar en snutt sås och sen spetsar en bit skaldjur eller om det nu är en kådis, längst ut på gaffeln. Jag håller andan. Hon tuggar, tuggar och sväljer.
- Gud, så gott! Hur får du smeten så här frasig?
- Ja, det är ett litet trick. För det är ingen smet. Tre skålar bara, en med mjöl, en med vispad äggvita och till sist en med skorpsmulor. Tre dopp och sen i oljan, lätt som en plätt!
Jag sneglar mot Lukas tallrik och räknar ringarna. Lukas har ätit fyra, medan Hanna har fått i sig tre. Bengts tallrik tittar jag inte ens på. Plötsligt ser jag det. Blir alldeles full i skratt. Både Lukas och Hanna börjar intensivt att tugga, koncentrerat och med en undrande, löjlig min i sina ansikten. Tuggar och tuggar, men sväljer. Jag jublar inombords, de äter kondomer! Samtidigt böjer sig Hanna och luktar på såsen, kanske aningen misstänksamt. Hon spetsar en ny calamares på gaffeln och börjar tugga, intensivt och med en bekymrad rynka mellan ögonen. Jag sneglar åt höger och ser Lukas frenetiskt tugga, utan att komma igenom sitt gummi. Det har blivit dags att ställa om kursen lite.
- Oj, vad ni tuggar. En del kanske är lite sega? Vad säger du Bengt?
- Nää, mina är jättefina.
- Ni två då?  Ni ser ut att kämpa?
Lukas tittar irriterat åt mitt håll. Hanna stirrar uppfordrande på honom, som om det är hans sak att klaga på maten. Han tar till orda med ett irriterat tonfall.
- Den här calamaren är ju helt seg, nästan som gummi. Vad fan har du gjort med den? Hanna, är inte din också jävligt seg?
- Jo, faktiskt, jag kommer knappt igenom den.
Jag ler vackert mot dem båda, det är dags nu.
- Jo, dom är lite olika. Dom där ni kämpar med just nu hittade jag under vår säng i måndags.
Hanna stelnar till, ser ut som ett frågetecken.
- Under er säng? Vad menar du?
Hon stirrar oförstående på mig, spelar jävligt bra faktiskt. Ser verkligen ut som om hon inte fattar någonting.
- Ja, jag städade under vår säng i måndags. Och där låg dom!
- Bläckfisk?
- Nej, inte bläckfisk direkt.
- Men vad är det då?
Jag reser mig från stolen, ställer mig bakom den och greppar ryggstödet med båda händer. Känner mig lite yr av upphetsningen. Så spänner jag blicken i Hanna och fräser till.
- Spela inte dum, din jävla vildfitta. Hela stan vet om dina affärer, ja alla utom Bengt då, som inte fattar nånting som vanligt. Men att förföra min man, där går fanimej gränsen, fy fan för er.
Jag vänder mig mot Lukas, som sitter alldeles stilla med öppen mun, inte helt olik en fågelholk. Jag höjer glaset och tömmer det rätt i huvudet på honom och skriker.
- Så tugga era jävla kondomer, förbannade knulldårar. Ni har redan svalt varsin, tamejfan. Ta mer av såsen, den är kryddad med dina jävla stinkcigaretter, så det så. Jag lägger huvudet bakåt och börjar gapskratta. Lukas försöker dra ned mig i stolen medan Bengt reser sig och förskräckt backar tills han blir stående med ryggen mot väggen. Hanna slår händerna för ansiktet och börjar göra krampaktiga ulkanden, som om hon vill spy upp kondomen. Hon stirrar med stora koögon mot mig, skakar bara på huvudet och börjar gråta. Sen slår hon plötsligt händerna i bordet och drar tag i mitt halsband, så jag får ansiktet alldeles nära hennes. Hon morrar mot mig, med en andedräkt doftande av tobak och en röst som sjuder av vrede.
- Din lilla idiot, du har inte fattat nånting. Jag skulle inte vilja ta i din dumjävel till karl med tång ens.
Men jag ger igen direkt.  
- Du knullar ju med alla, ditt svin.
- Gör jag? Och varför då?
- Varför då? För att du är ett svin såklart.
- Nä, du! Får man inget hemma, går man någon annanstans. Men jag har fan inte fått nåt på över tre år, fattar du det?
- Men, men...bilen, parkeringsgaraget, jag såg den, flera gånger...
- Jag har inte haft bilen den här veckan, snopet va?
- Men, men kondomerna...
- Nä, nä... det var inte jag.
Jag stirrar på henne och vänder blicken mot Lukas. Sen tar jag ett tag om slipsen på honom och grymtar.
- Har du inte knullat med Hanna?
Lukas slår ner blicken, kniper ihop munnen men skakar på huvudet. Jag försöker få honom att möta min blick, men han stirrar envist ner i bordet. En rodnad har börjat slå ut på hans kinder. Hanna gråter och snyter sig i servetten. Jag ser plötsligt hur både Hanna och Lukas tittar mot Bengt. Han ser alldeles vit ut i ansiktet. Så slår han ut med armarna i en hjälplös gest och trevar i fickan efter något. Det är en cigarett. Den är lång, smal och brun.

Rummet börjar gunga och alla ljud bli påträngande. Någonstans långt borta inser jag att golvet kommer mig till mötes, när jag faller.

                                                                @