Han

Det är precis när jag tömmer koppen med cappucino och trycker fram meddelandet i telefonen, allt står klart för mig. Vilket jubelpucko jag har varit. Hur fan har jag kunnat bli så bedragen, både av henne och av mig själv.

Jag tittar mig förvirrat omkring i den gamla nedgångna lokalen, ser paren sitta och tissla och tassla och sörpla i sig sitt kaffe över rutiga dukar och värmeljus. Det fladdrande skenet spelar på de gamla röda tegelväggarna. Jag känner mig olustig, precis som om jag blivit ertappad med något. Det känns som om de ser rätt in i mig. Att de fattar hur jag känner mig. Att de ser att jag blivit helt blåst av den enda jag trodde jag kunde lita på.
Jag trycker fram meddelandet en gång till. Det är säkert femtonde gången jag läser orden nu. Ett enda litet feltryck av henne och jag vet hur det ligger till. Jag blundar, känner in hur hon måste ha känt sig när hon just har tryckt iväg sms:et och plötsligt i panik fattar att det är på väg i luften till min telefon.
Jag kan inte låta bli att le, skadeglatt. Sen knappar jag in mitt svar, oändligt långsamt. Tvekar, suddar, börjar om och vill få till det så att hennes telefon fullkomligt baxnar av all dräpande försmådd ilska och anklagelser jag kan ladda mitt sms med. Det tar nio minuter att få ihop fyra meningar. Händerna känns darriga och fuktiga när jag med ett lätt tryck skickar iväg hela min sorg rätt ner i knäet på henne.
Jag lutar mig ner i stolen. Känner mig yr och andfådd av ansträngningen. Det får bli en starkbärs på direkten.

Nu har jag bara lite kvar på botten av den fjärde ölen. Sitter tillbakalutad i stolen och smider planer. Jag har hittat en repa i bordet, som jag försöker göra större med min tumnagel. Den rispar fram och åter, fram och åter över bordet. Jag stirrar på mitt finger, på skåran och på märket.
Plötsligt blir jag förbannad, drar ett häftigt andetag och drämmer knytnäven i bordet allt vad jag orkar. Kaffekoppen klirrar och värmeljusets hållare hoppar högt. Paret med Stureplanslooken intill mig vänder på huvudena, stirrar ogenerat och lite överlägset mot mig. Jag gör en grimas och ger dem fingret, formar munnen till fyra fula ord men säger inget högt. De får snabbt nog av mina stirrande ögon och vänder sig bort.
Jag sjunker, sjunker som ett gammalt fartyg som tar in vatten. Håller mig i den gamla inrökta plyschsoffan, sätter in händerna i mellanrummet där rygg och sits möts, hasar med handflatorna där inne tills de blir alldeles varma av friktionen. Jag gnuggar frenetiskt, fram och åter och börjar brumma på en låg ton, som jag sen ökar i tonhöjd och styrka, som en schaman. Paret vid fönstret reser sig och går. Men först kastar de en vass blick på mig. Jag ruskar bara på huvudet, sådär som jag har sett på djurparker, när björnar är alldeles sönderstressade och oroliga.

Servitrisen kommer fram och viskar att jag kanske ska gå vidare. ”Jag ska inte dö”, svarar jag. ”Det är hon, hon, den falska horjäveln, som ska dö”. Servitrisen ser lite skyggt på mig, torkar av bordet med en trasa och går vidare.
Jag är stark, jag ska fan säga. Och inte vika en tum. Hon kan gärna ha det. Och inte komma där och krypa och be. Då ska hon jävlar få se. Hon är inte värd mig, jävla nolla.
Det tar ytterligare fyra minuter. Jag suckar tungt. Sen börjar jag gråta, ohämmat, utan kontroll. Jag hackar, snörvlar och tjuter högt. Lägger nakna ångestskrik till mitt redan förvridna ansikte, hulkar och gömmer ansiktet i mina händer.
Aldrig har jag varit så liten, osäker och tillplattad. Det var ju vi ju. Bara hon och jag mot världen. Det var bestämt och jag trodde livet lekte. Och så blir det så här. Fan vad tungt allt känns.
Det har blivit alldeles tyst på cafét. Alla verkar se på mig. I en springa mellan mitt högra pek- och långfinger ser jag hur de där hurtbullarna med lusekoftor pekar och höjer ögonbrynen. Jag går sönder inuti, stillnar, kallnar och blir till gelé.

Så jag reser mig, slår ut med händerna i en ursäktande gest. Servitrisen står upptryckt vid garderoben med ett plågat utseende. Två par intill mig stirrar envist ned i borden.
Jag kan inte hejda mig. Alla får ursäkta. De ser så extremt fjantiga och bortkomna ut. Så jag börjar skratta, först lite lågt och kluckande. Sen ökar jag tempot och styrkan, kan inte hålla emot. Så jag skrattar, högre och högre. Tårarna rullar över mina kinder och jag skrattar, kiknar, håller mig för magen och vrider huvudet från sida till sida. Jag sjunker ned vid sidan om den gamla gröna fåtöljen, håller mig i armstödet och lutar mig framåt över den gamla heltäckningsmattan. Gapskrattet håller på tills jag knappast förmår att andas. Skrattet klingar av, ersätts bara av ett ulkande kvidande, som sen blir till snyftningar.
Nu skäms jag. Så jag bär mig åt. Hur ska jag nå dörren utan att någon ser mig? Jag törs inte titta upp och möta blickarna. Så jag reser mig upp, böjer mig framåt och håller handen som ett skydd över ögonen. Och stapplar mot utgången. Tolv steg bort. Några sekunder av rädsla, en bjällra i dörren, ett gnissel och jag är äntligen ute.

Jag är samlad nu. I alla fall mer samlad än förut. Står på trappavsatsen med pekfingret på klockan. Där inne är hon. Vad ska jag säga? Hur ska jag säga? Allt mod och ilska har plötsligt runnit av mig. Känner mig nervös. Fan, det är ju hon som borde vara nervös. För det som kan bli min reaktion.
Jag törs inte ringa på. Skruvar på mig. Hon kanske inte är hemma. Jag kanske ska pröva imorgon. Det är nog en bättre dag. Eller så tar jag tag i det. Hur ska jag göra?

Ringa på?

Gå härifrån?

Jag bestämmer mig nu.

                                                                 *

Hon

Jag ligger utsträckt på min säng och knackar in mitt sms. När jag skickar iväg det halkar jag till lite med fingret. Jag snuddar bara vid tangenten. Ändå går det iväg. Brevsymbolen vrider sig runt sin axel i mobildisplayen och jag stirrar som förhäxad på adressaten. Illamåendet skjuter upp som en projektil i magen och jag känner mig alldeles yr, svimfärdig nästan. "Meddelandet är avsänt" står det i en ruta. Jag trycker frenetiskt fram avsända sms, vägrar inse fakta, stirrar på numret och känner insikten slå till som ett knytnävsslag. Jag har skickat sms:et åt helvete fel.

Han kommer ringa som en blixt, ställa frågor, skrika och gapa, känna sig sviken och anklaga mig för en massa saker. Vad fan ska jag säga?
Jag slänger telefonen på sängen, kastar mig sen ner i fåtöljen och börjar snyfta hysteriskt. Jag drar upp fötterna under mig, slår armarna om bröstet och vaggar fram och åter. Mascaran rinner, jag känner kladdet men bryr mig inte, stirrar bara slött framför mig medan tårarna rinner.
Efter en stund börjar telefonen att pipa. Jag stirrar på den som om den är farlig men lyfter ändå upp den, måste kolla. Jag läser hans ord. De hamrar in sitt innehåll i pannbenet på mig, får mig att krympa till en liten våt skitig fläck.

Måste tänka ut nåt. Han får inte tro att det är så här. Det är nån som har använt min telefon. Ja, jag lånade ut den, så var det ju förstås. Få se nu, det var Ylva. Hon lånade den, bara jag får tag på henne nu innan han...fan, det går ju inte. Jag skrev ju under med mitt namn, nej det funkar inte. Måste, det går inte...det var på skoj,  ja bara på skämt. Så var det. Om jag säger att ...fan, vem ska jag säga det skämtet var för? Hur ska jag få med Christer på det skämtet? Få honom att hålla med om det. Får inte blanda in honom i det här, det går inte. Kan jag få med nån annan på att ha tagit emot sms:et?
Jag svettas, känner det klibba i pannan och under armarna. Det känns som om hjärtat slår dubbelslag, liksom inte går jämnt. Jag blir lite rädd känner jag. Håller andan, räknar hjärtslagen. Ska jag få infarkt mitt i alltihop? Plötsligt slår ångesten upp i bröstet.

För min inre blick ser jag mig ligga i en vit säng. Mamma och pappa ser rödgråtna och eländiga ut. De sitter vid sidan om sängen. Och vid fotändan står han, ser forskande på mig. Ska jag dö nu? Men jag måste ju få berätta. Kan inte dö med det här på samvetet. Måste få ångra mig ordentligt, slippa skammen och straffet. Men inga ord kommer ut. Och han bara stirrar på mig hela tiden. Jag gör som jag alltid har gjort sedan jag var liten. Drar det vita överkastet över huvudet, gör en koja och försvinner för världen.

Nej, jag ska ångra mig. Säga att jag inte vet vad som flög i mig. Berätta att det där inte betyder något. Att jag inte var riktigt tillräknlig, ja det är bra. Men hur ska jag få honom att tro på det. Nej, det kommer inte att funka.
Ska jag bli försmådd och anfalla? Ja, det är hans eget fel. Han har inte varit uppmärksam, inte bekräftat mina behov. Blivit alltmer egotrippad och kall, inte släppt in mig utan lämnat mig utanför, det blir bra. Hur var det nu? Han klagar alltid på att jag aldrig vill. Men då vid kräftskivan var det ju inte så. I båten när vi rumlade hem vid 4-tiden. Ok, vi var packade och jag var lite yvig kanske. Jag ville ha sex, men han sa att jag var för full, att det inte skulle bli bra. Just det, han ratade mig, så var det. Det är inte så konstigt. Han har ställt till allt det här själv. Det är inte mitt fel. Rätt åt honom. Om han bara såg mig lite oftare. Så skulle det här aldrig ha hänt. Och jag har väl rätt att ha kontakt med vilka jag vill när han är så här ointresserad?

Jävla karl! Så fyrkantig och okänslig. Men fan vad han måste ha blivit chockad när han läste sms:et. Ångrar mig så förbannat. Min jävla idiot! Hur kan jag riskera allt det fina vi har för det där?

Jag stapplar ut på toaletten, drar ned byxor och trosor och sätter mig. Tar en tuss bomull och torkar ögonen, snyter mig och andas tungt.

Då ringer det på dörren.

Det är han! Måste vara det.

Jag är inte hemma. Jag öppnar inte. Klarar inte det här just nu. Senare kanske. Eller ska jag? 

Nej, jag kan inte.

Eller ska jag?

Det får bli vad det blir.

                                                                 *

De

Jag lutar pannan mot ytterdörren. Den är kall. Hör signalen ringa där inne, kastas mellan hopp och förtvivlan. Hoppas att hon inte är hemma. Eller att hon ska öppna, vet inte längre vad. Plötsligt ser jag en skiftning i den lilla fish eye linsen, något rör sig där inne. Fan, hon står på andra sidan och lyssnar, ser hur jag våndas.
Jag hör klicket, hur låskolven vrids om. Det känns som kolsyra i huvudet. Ilskan bubblar upp från magen och jag kippar efter luft. Den jävla svikaren...

Han rycker upp dörren på vid gavel och kastar sig in. Hon ser skärrad och rädd ut. Håret hänger i stora blöta testar runt huvudet och blusen är öppen. Mascaran har runnit i stora ränder över ansiktet, underläppen darrar och hon håller upp händerna mot honom i en avvärjande gest.
- Du får inte, snälla. Inte mera nu. Det var inte meningen. Jag behövde prata bara.
Hennes ögon är vidöppna, bedjande och hon ser alldeles förkrossad ut.
- Din jävla subba. Hur fan kunde du! Har jag inte sagt att det är du och jag och ingen annan? Va?
Han står på en decimeters avstånd, skriker ut sina ord så det stänker saliv i hennes ansikte. Hon står som en staty, tar emot, darrar och blundar inför utfallet. Han fortsätter:
- Din jävel. Du ber om det igen. Rätt åt dig. Fan att du aldrig kan hålla ord. Du behöver en läxa, fy fan vad arg jag blir. Åhh, det är dags igen. Fattar du, dra ned och lägg dig. Snabba på för i helvete. Till stolen, snabbt!
Hon gråter, öppnar skärpet mekaniskt, drar ned gylfen i jeansen, vickar dem av sig och låter trosorna följa efter. Han hugger henne i nacken, leder henne i ett hårt grepp in i vardagsrummet och viker ner henne på mage över stolen, som saknar armstöd. Stjärten är blåstrimmig och långa ränder går från ryggen och ned över skinkor och lår.
- Skärpet, ge mig det. Du ska ha ditt straff din slyna. Att du aldrig lär dig. Fan att jag ska behöva läxa upp dig jämt. Du ska förtjäna min kärlek, fatta det nån gång. Göra som jag säger. Lyd din jävel. Annars går det illa.
Hon drar till sig jeansen på golvet, börjar lösgöra skärpet från hälla till hälla, snyftar och räcker honom det. Metallspännet är i mässing, ser kantigt, vasst och hårt ut. Han tar skärpet, virar den yttersta delen runt handen och låter spännet utgöra piskans andra ände. Hon hasplar ur sig några ord.  
- Men, men det hände ju inget. Snälla. Det var ju bara ett sms. Jag älskar ju dig, det vet du ju. Snälla, gör mig inte illa.
- Nä, du. Du berättade. Straff, straff, straff ska du ha. Hundra rapp blir det. Du räknar!
Han ser helt galen ut, ögonen stirrar mot hennes bara stjärt och han spottar fradga för varje ord han får ur sig.

Det första slaget landar med en smäll mot hennes bara rygg. Hon stönar till och vrider sig inför smärtan. Slaget drar upp en röd strimma i huden och spännet gör en rispa som fylls med blod.
- Räkna då för i helvete!
- Ett, snälla...
Slagen haglar över henne. Han andas tungt, det är jobbigt att slå så många gånger. Han fördelar dem jämt över kroppen och lägger all sin tyngd bakom. Han snyftar till lite och vilar en kort stund vid 55 slag, masserar sin axel och fortsätter sedan. Det enda som hörs i rummet utöver slagen och hennes kvidande är den mumlande räkningen,...98, 99, 100.
Han slänger skärpet på golvet. Hon blir tyst, ligger alldeles stilla över stolen. Hennes kropp är täckt av strimmor och blod. Men hon andas. Han står alldeles bakom henne, kramar sin stela hand som han har slagit med, går sen in i sovrummet och sätter sig i sängen. Han sätter händerna framför ansiktet, vaggar fram och åter.
Efter en kort stund suckar han djupt, tar spjärn med händerna mot sängen och sträcker på kroppen. Det är då han känner något kallt mot högerhandens yttersida. Det är hennes telefon. Han tar upp den och stirrar på den med avsmak.
Jag ska radera det jävla sms:et. Utplåna varje spår. Återgå till innan. Innan hon gjorde det. Hon har mycket att ångra. Ändå älskar jag henne. Hon borde vara tacksam. Det är vi två mot övriga världen. Andra ska inte lägga sig i.
Han hör hennes kvidande ute i vardagsrummet, men bryr sig inte. Han stirrar blint på mobilens display, knappar sig vant fram till avsända sms och hittar det rätta. Han kan inte låta bli att trycka på "öppna", för att läsa texten en sista gång innan han tar bort det. Han läser meningarna igen:

" Du måste hjälpa mig. Han slår mig, gång på gång. Han är inte frisk. Jag klarar inte det här längre, måste bort. Malin"

Han trycker på radera, trycker en gång till och slänger sen telefonen på sängen.
Jämt ska den där jävla Christer lägga sig i. Hennes familj är pest. Men nu är det gjort. Allt är borta. Nu kan vi gå vidare. Allt kan bli som vanligt igen. Om hon har vett att ångra sig.
- Malin! Kom hit nu. Vi måste bli sams igen.

                                                                 @