För mig är det en cirkel
som man måste genomgå olika faser
i och av
för att sedan kunna sluta cirkeln
och gå vidare, lägga bakom sig och gå vidare.

En sådan cirkel
kan också kallas för bearbetning.

Man bearbetar sina upplevelser
känslomässigt och i ord
för att sedan kunna känna tyngden lätta
och man kan gå vidare befriad från oket
att inte ha fått utlopp.

Får man inte utlopp för sina känslor
oavsett de är negativa eller positiva
så kan det sluta
med att man går in i väggen.

Därför kan det vara en nödvändig process
att börja kalla sig själv för dum eller värdelös
så att någon annan
eller du själv kan få försvara dig
och säga att det är du inte alls.

Du har bara trampat i det kända klaveret
och nu måste du fullborda cirkeln
genom såväl självklander
ånger och kanske ångest
så att du efter halva resan ungefär
kan börja hämta dig
och tycka att du bara är människa
och faktiskt duger.

När du har kommit till fem i tolv
så känner du dig styrkt igen.

Oavsett det tar dig en halvtimme
tre timmar eller dagar
så kommer du ut igen
då cirkeln är fullbordad.

Då kan du le åt dig själv och världen.

Att bearbeta är bra
nödvändigt och stärkande för själen.

Alla kan lära sig det
och det är inte kostnadskrävande heller.

Som det är att behöva gå i terapi.

Det sägs att skapande verksamhet är terapi
eller att börja boxas.

Men det kan räcka alldeles utmärkt
med de smällar man ändå går på
i sitt dagliga liv.

Om du aldrig ifrågasatte dig själv
eller dina egna motiv för att handla
eller tänka som du gör
hur litet skulle du då inte lära dig
av att vara den du är
och att leva det liv du lever.

Slumpmässigt planerande
för nästa impulsiva initiativ.