Henrik rycker till av ljudet och reser sig upp från fåtöljen. Väntan är över. Plötsligt bara ligger det där. Platt, vitt, orörligt och hotfullt. Han tar upp det i handen, synar det noga. Samma utseende som förra gången, hårda nedslag av bokstäver i driven stil, stickiga och vassa. Han vänder på det, trots att han vet att det inte finns någon påtecknad avsändare. Frimärket sitter uppe till höger. Stämpeln visar att även det här har postats i Stockholm.
Oron skickar illamåendet genom kroppen och han känner sig svag. Yrseln tilltar och han sätter sig mitt på hallgolvet. Han repar upp kuvertet, drar remsa för remsa med långsam rörelse och tar ut innehållet. Han läser långsamt brevet. Axlarna sjunker ihop och han börjar gråta. Ur strupen kommer ett klagande läte. Han plockar i nervositet trådar och flagor ur hallmattan, plockar, plockar och skakar huvudet från sida till sida.

En halvtimme senare går han upp till vinden och letar fram den gamla segeltygspåsen, som ligger på botten av träkistan. Han öppnar påsen försiktigt och lyfter ut de föremål som är inslagna i tygtrasorna.

                                                                *

- Henrik, kom hit! Du har gjort det igen. Månadsstatistiken har kommit. Fan, du är etta igen.
Birger, chefen på annonsbyrån, ler med hela ansiktet. Ännu en månad i framgångens tecken. Henrik är guldkalven, den som med hjälp av smartness och en otrolig svada lyckas sälja in annonsplatser i tidningen för astronomiska belopp.
- Har jag, vad kul!
Henrik ser lite pojkaktigt nöjd ut, kliar sig på mustaschen och ögonen glittrar.
Telefonen ringer på skrivbordet och han kastar sig som en hök över den.
- Speeda Reklam och PR, Henrik Zetterberg.
- Hej! Du är på vår lista. Som behöver sona sina brott. Bara så du vet. Vi hör av oss.
Klick!
Inget mera. Henrik sitter med luren i handen, tittar på den, funderar en stund, skakar sen på huvudet och börjar plocka med pärmen på bordet med nästa veckas kundkontakter. Efter en kvart är han helt fördjupad i arbetet.
Vid fem knäpper han av datorn, tar ut id-kortet ur kortläsaren och samlar ihop pappren till en hög till höger om skärmen. Han ordnar pennorna i en liten rad vid kanten av skrivbordunderlägget och bär ut kaffemuggen i det lilla pentryt, som binder ihop firmans två avdelningar.
Ytterdörren till kontorskomplexet går upp med ett klick, när Henrik trycker på den grå knappen med nyckeln på. Det surrar lite när han tar klivet ut i friska luften. Det är vår i luften, äntligen lite varmt och ljust. Han sätter på sig solglasögonen och går mot bilen. Varje gång han ser den nyper det till av dåligt samvete att han använt hela farsarvet till en riktig muskelbil. Hans lön på firman räcker, trots en del bonus som han börjat få, inte långt när det gäller den här ögonstenen. Han hittade den i Bayern i Tyskland. En BMW M5 med chippad motor, sänkt, all utrustning man kan hitta på och en lack som man kan spegla sig i. De 550 hästarna ger en skjuts som är alldeles sanslös. På hemvägen log han i 100 mil, det var hans livs skönaste resa.

Han blir stående alldeles stilla. Bilen står där, men allt är inte som vanligt. Två däck är alldeles platta. När han skyndar fram, ser han att något vasst föremål har skurit in orden "Just Do It" över hela bakuckan. Henrik blir stående intill bilen, känner på reporna, går runt bilen ett varv, suckar djupt och tar upp telefonen. En halvtimme därefter kör bärgningsbilen iväg BMW:n till verkstaden.

Det är kväll. Henrik har ätit soppa och två ostsmörgåsar. Han sitter nedsjunken i sin fåtölj och går igenom dagen. En rynka i pannan visar att han är bekymrad. Plötsligt ringer telefonen och han hoppar upp från stolen. Han tar ett tungt andetag innan han svarar.
- Ja, det är Henrik.
- Hej, det är mamma. Hur har du det?
- Jodå, det är väl bra.
Mammor har ofta en radar för stämningar, särskilt när det gäller de egna barnen.
- Väl, vadå väl? Har det hänt nåt?
- Nja, inget farligt. Men nån har sabbat bilen, skurit hål på däcken och repat bakluckan. Det är klart jag blir lite deppig.
Men lilla gubben, varför sa du inget? Det är klart du måste få vara ledsen. Och din fina bil och allt. Hur blir det nu då?
- Den står på verkstaden. Så det får bli hyrbil några veckor.
- Det är ju själva den att folk inte kan hålla sig ifrån andras grejor. Stryk skulle dom ha!
- Ja, om nu det hjälper. Men annars är det väl som vanligt. Jag jobbar på, det går riktigt bra. Fick beröm av chefen idag faktiskt.
- Vad roligt Henrik. Ja, du har alltid varit så duktig. När kommer du nästa gång? Det var länge sen.
Hon hör inte sucken, ledan inför de där föräldrakraven som alltid kommer smygande när de har kontakt. När han ringer kan hon inleda med att säga "jaså, det är du som ringer. Det var längesedan jag hörde från dig". En annan höjdare är just att man knappt hinner dit innan hon skrynklar ihop ansiktet som ett russin och säger "du kommer väl snart igen?"
- Jag vet inte, vi får se.
Tonen är lite skarpare, irriterad.
- Men mamma, tack för att du ringde. Men jag måste fixa en grej nu. Ha det bra!
- Ja, hej då gubben.
- Fint. Kram.
- Kram.

Han lutar sig bakåt i fåtöljen. Känner sig alltid trött efter att ha pratat med sin mamma. Med fjärren knappar han in fyran på teve för att se nyheterna vid tio. När de är slut tar det inte lång tid innan han kryper i säng och släcker.

                                                                          * 

Veckan har varit tung. Äntligen är det fredag. Henrik känner sig trött när han låser upp dörren till lägenheten. Under armen har han Aftonbladet och i handen en påse från ICA med några öl, en baguette och ett halvt kilo färska räkor.
Han tar upp bunten med post och lägger den på det lilla skrivbordet. Sen sparkar han av sig skorna, byter om till träningsbyxor och t-shirt och sätter på en cd-skiva med gamla progglåtar.
"Hanna från Arlöv" skrålar ut i högtalarna, när han sätter sig tillrätta i fåtöljen med en öl och bunten med post och reklam.
Efter två räkningar, som han sprättar upp och lägger åt sidan sitter han med ett vitt kuvert, neutralt utan logga och med frimärke. Han sprättar upp det och vecklar ut innehållet. Läsningen tar inte mer än en minut. Under den har Henrik hunnit resa sig, börjat trampa runt i lägenheten med knyckiga rörelser och se riktigt plågad ut. 
Bokstäverna är rivna ur veckotidningar. Några är stora, andra små. Men tillsammans bildar de ett tydligt budskap. Han har en vecka på sig att skaffa fram pengarna. Annars kommer artikeln att skrivas. Och hans liv slås i spillror. Instruktionerna är glasklara. 

                                                                   *

Det lilla bankkontoret ligger i ena änden av en gågata. På andra sidan går "stora vägen", som leder ut till E4:an. På bänken utanför Konsum sitter två gubbar och pratar högljutt. De fäktar med armarna, knycker med kroppen och dricker då och då ur en flaska som de förvarar i en rosa systempåse. Klockan i det lilla kyrktornet har just slagit tio, när motorcykeln kommer glidande längs gågatan. Det vilar något lugnt och fridfullt över torget och gågatan. Ännu har inte det lilla samhället vaknat och det är få som rör sig i centrum.

Mc-föraren parkerar runt hörnet om banken, ett stenkast från landsvägen. Han är svartklädd, har en stor hjälm med nedfällt visir och bär en väska i ena handen. Dörrslussen öppnas med ett väsande och han tar steget in i banken.
Mirja har just börjat räkna upp några kassetter med dagskassor från företagare. Det är ett behagligt jobb, monotont men enkelt. Lasse kokar fika i det lilla pentryt medan Cissi håller på att öppna sin kassa och ansluta den twin-safe som både hanterar insättningar och uttag i ett slutet system.
Bergman står som vanligt vid Mirjas kassa. Varje måndag, pålitlig som ett klockspel kommer han lunkande till hennes kassa. Han vill veta ställningen på pensionskontot, inget annat. Sen pinnar han iväg på sin morgonpromenad. Precis när hon skriver upp beloppet i hans anteckningsbok, händer det.

- Det här är ett rån! Ner på golvet, fort!
Mannen i hjälmen skriker och pekar med en revolver mot dem. Bergman ser skräckslagen ut och går på darriga ben ned på knä. Han lägger sig raklång på golvet och jämrar sig. Rånaren hoppar över disken och greppar tag i Mirja, håller henne om nacken i ett fast grepp och sätter vapnets pipa under hennes haka.
- Pengar, fort! Väser han sammanbitet.
Mirjas ögon är tårade och hon nickar upprepade gånger, som ville hon berätta att hon vill göra allt för att hjälpa honom. Lars kommer in från pentryt med lyfta händer, går långsamt och visar tydligt att han inte tänker spela hjälte. Cissi står som en staty bakom sin disk, följer honom med blicken.
Hennes hand letar sig in under bänkskivan och hon trycker igång larmet. Samtidigt vet hon att det efter den lokala polisstationens indragning, tar 40 minuter för polisen att komma dit. Rånaren pekar på henne:
- Du, där! Samla ihop pengar i den här.
Han kastar över en tom ICA-kasse. Cissi börjar mekaniskt fylla påsen med pengar från "lagret", ett utrymme med märkta sedlar som helst ska användas vid ett rån. Hon lägger i bunt för bunt, det är hundralappar, hundra i varje med ett brett band om. Efter ett tjugotal buntar slår hon ut med armarna.
- Jag har inget mer. Det är måndag. Vi har inte fått leverans än.
- Lådan bredvid dig då? Öppna den!
- Det går inte. Tidlåset!
- Du, då? Vad är det i kassetterna? Pengar?
Han pekar med vapnet mot Mirja.
- Ja, kanske. Eller räkningar, viktiga papper och sånt. Mirja ser olycklig ut.
- Fort, lägg i här. Han stöter Cissi ifrån sig och tar några kliv mot Mirja och håller fram kassen. Hon lägger i fyra eller fem kassetter i påsen, sen är den full.
Rånaren tar några snabba kliv mot dörren och vänder sig sedan om.
- Stanna kvar där ni är. Gör inget på fem minuter, sen är allt över.
Luftslussen öppnas och han kliver ut. Cissi noterar att han är c:a 180 cm lång genom att jämföra med "linjalen" som sitter vid utgången. Hon har redan rapportblocket uppe på skrivbordet när hon hör knattret av en motorcykel smälla igång vid sidan om bankhuset. Lasse sjunker ihop på golvet, medan Bergman mödosamt reser sig upp. Mirja ringer polisen för att skynda på utryckningen.

                                                                     *

Det har blivit eftermiddag samma dag. Sorlet på Centralen ligger som en ljudmatta över de stenlagda väggarna. En ständig ström av anländande och avresande resenärer tar sig till och från sina tåg. Amex-försäljarna ler, trugar på försvarslösa resenärer ytterligare ett betalkort och kön till Burger King och Pizza Hut ringlar ut över golvet. Vid sidan om väntsalen, som verkar få färre och färre väntsoffor, ligger förvaringsboxarna.
Mannen går med snabba steg över golvet, viker av åt vänster och fortsätter fram till box 118. Han är klädd i munkjacka och baseballmössa. Utan att dröja, tar han upp en nyckel från fickan och sticker i låset. Två varv åt vänster, och han plockar ut en grå sportbag. Han ser sig hastigt om, innan han går mot utgången.
Henrik står på andra sidan väntsalen och försöker identifiera mannen. Men inser att han aldrig har sett honom förut. 

                                                               *

Två månader senare är snart midsommaren här. Henrik slutar lite tidigare idag och har bråttom hem. En ljusare tid, fylld av arbete och fler utmärkelser. Henrik har flytet och det börjar pratas i korridorerna om en snar befordran. Livet känns snällt när han sätter sig i sin BMW och styr mot hemmet.

Han är bjuden till Jens och Lina över helgen. Så imorgon bär det iväg. Det kommer att bli en hel del andra kompisar där. Har han tur kommer Sara, det vore kul att få ta upp den tråden igen. Han saknar en partner, någon att prata med, fnissa och bråka med, ja någon att älska.
Jens och Lina har ärvt en sån där sommarstuga man inte längre kan köpa. Ett sommarhus i två våningar vid Furusund, avskilt men ändå nära bebyggelsen. Det blir sillbord med snaps och öl i trädgården, bastu och för dem som vill, ett snabbdopp i havet. Henrik ser fram mot helgen. Vill stanna upp, koppla av och bara njuta av värmen och tillvaron.
Han parkerar utanför huset och visslar, medan han tar de tre trapporna i några kliv. Låset strular, men idag blir han inte ens irriterad. Efter lite pillande får han upp låset och går in i hallen.
På hallgolvet ligger ett litet hopvikt papper utan kuvert. Han tar upp det och öppnar. Han segnar ned på knä i hallen, läser igen. Och igen. Så reser han sig hastigt upp, knölar ihop papperet och kastar iväg det in i vardagsrummet. Ansiktet är en mask, ilska och sorg i förening och han skriker entonigt "era jävlar, era jävlar, skulle ju vara slut." Han sjunker ihop vid soffbordet, böjer sig efter meddelandet och lägger upp det framför sig, läser "...imorgon med posten...vidare instruktioner..."

                                                                *

Vad ska jag göra? Skammen...kan inte berätta. Dom får väl avslöja det då. Men vad ska alla säga. Se i ögonen igen...förtroenden...aldrig mer. Kommer följa mig oavsett...dom släpper mig inte...kommer fortsätta, fattar det nu. Vill inte vara med längre...bitter, ledsen, efter alla dessa år...vill bara sova...glömma...orkar inte.

Han virar av de oljiga tygtrasorna och tar upp den tunga revolvern. I en låda ligger patronerna. Han torkar av allihopa och matar in dem, en efter en. Sen går han till stereon, sätter på cd:n på rätt hög volym. Det är den där skivan med gamla progglåtar, som legat på. Den börjar med "Livet är en Fest", med Nationalteatern. Han sätter sig ned i sin favoritfåtölj igen. Vid Hoola Bandoolas "Kheops pyramid" är ansiktet kritvitt och han skakar i armarna av rädsla. Det faller stora tårar över kinderna och han sitter framåtböjd över knäna.
Han lyfter revolvern i höger hand, riktar den mot tinningen men verkar ändra sig. Sätter den blåanlupna pipan i munnen istället och håller i pistolen med båda händerna. Ena tummen trär han in i bygeln. Han känner tummens hud ligga an mot hanen. Den är spänd, ett lite tryck bara så är allt över. Han skakar, svettas och stirrar rakt mot revolverns ovansida. Han suger luft in genom pipan, hyperventilerar nästan. Den smakar metall.
Cd:n växlar över till "Hanna från Arlöv". Det är då han gör det. Med en kraftansträngning lyfter han pipan upp mot gomtaket och tvingar sig att krama avtryckaren. Smällen är öronbedövande. Han kastas bakåt mot fåtöljens rygg av anslagskraften och glider sen sakta ned mot golvet. Han är död redan innan cd:n har spelat färdigt låten. 

Obducenten läser från protokollet och drar ut en av bårarna ur den stora kylanläggningen. Det är kallt i rummet, sterilt och helt kakelklätt. Besökaren huttrar lite och drar jackan tätare runt sig.

- 1232, ja det stämmer. Han kom in igår och vi obducerade idag på förmiddagen. Din mamma var alldeles för tagen igår för att göra en identifiering. Sättet han hittades på och några andra kännetecken räcker väl, men det känns bra att vi i alla fall kan få någon nära släktings bekräftelse.
- Jo, det är klart. Mamma orkar inget sånt. Men jag vet inte om jag klarar det heller. Jag såg ju pappa, men det var ju en vanlig hjärtattack.
Hanna är blek i ansiktet, ser spänd ut. Hon är i 30-årsåldern, smärt och har klara, vakna blå ögon.
- Du är lillasyster, förstår jag. Ja, får se nu. Henrik blev 34 år. Det här är ingen vacker syn direkt. Vi har lagt det mesta till rätta, men som du förstår blir skadorna rätt stora när man skjuter sig genom munnen.
 - Tror du han hann känna något, hade ont och så där?
- Nä, det måste ha gått på nån sekund. Skjuter man av artärer till hjärnan mister man medvetandet direkt, även om döden inträffar efter en liten stund. Så om det nu är nån tröst. Ont hade han inte i alla fall.
Han skjuter ut båren den sista biten. Det skramlar lite om de rostfria hjulen. Över kroppen ligger ett vitt skynke. Det enda man ser är två fötter nedtill och en lapp med ID-nummer som är fäst runt stortån. Tån är alldeles blåvit, blodlös och död. Hanna sväljer ett par gånger när hon ser fötterna. Det svindlar lite när hon tänker på att det är hennes storebror som ligger där, alldeles ensam och kall.

- Är du beredd? I så fall tar jag av lakanet.
Hon nickar stumt, stirrar som förhäxad mot den uppskjutande delen, där hon förstår att Henriks huvud finns. Obducenten tar ett vant grepp om fliken nedtill och dra av lakanet från fötter till huvud.
Hanna känner illamåendet komma och andas tungt för att få lite extra syre. Det är hennes bror som ligger där, men ändå inte. Hon känner igen den gängliga kroppen, de kraftiga låren, födelsemärket nedanför bröstvårtan och ärret vid ögonbrynet. Ögonen är slutna och ansiktet ser på något underligt sätt rofyllt ut. Det ena ögat verkar ha halkat ned och sitter inte längre i jämnhöjd med det andra. Två stora blåmärken efter blodsutgjutelser finns under ögonen och drar sig ned mot munnen.  Ett bandage är virat runt huvudets hjässa och bakhuvud. Det syns tydligt att huvudskålen inte är symmetrisk längre. På den ena sidan av huvudet och baktill ser det ut som en djup krater bakom gasbindan. Halva huvudet verkat ha "rasat ihop".
Hanna blundar, känner sorgen välla upp inom henne. Stora tårar rullar ned för kinderna och hon nickar upprepade gånger.
- Jaa...ja...det är han.
- Är du alldeles säker?
- Ja, det är klart. 100 procent säker.
- Vill du vara ensam här en stund, eller vill du gå?
- Det räcker, jag vill inte vara kvar här längre.
Hon kastar en sista blick på sin bror, innan obducenten lägger skynket till rätta och kör in båren i kylutrymmets fack.

Utanför sjukhuset finns det bänkar för besökande. Hanna sjunker ned där för en stunds vila. Hon andas djupt för att få bort sjukhusdoften ur näsborrarna.
Det är mindre än ett dygn sedan hon fick beskedet. Chefsredaktören var förstående. Det rådde lite nyhetstorka på redaktionen, så hon kunde redan igår kväll ta bilen och köra de 40 milen upp till sin mamma.

Varför gjorde han det? Henrik var ju ingen nedstämd typ. Jobbet gick bra, han fick ju pris nästan varenda månad. Mamma kunde aldrig låta bli att berätta om hans framgångar. Undrar om hon nånsin berättade om mina för Henrik? Nåt måste ha hänt som gjorde honom desperat. Men att skjuta sig. Dessutom att göra det med "familjehemligheten".
När farfar på 20-talet kom hem igen från USA hade han med sig den där revolvern, en slags klenod och minne över alla äventyr och halvkriminella upptåg han hamnade i under sina tio år i USA. Jag kommer fortfarande ihåg när pappa tog upp mig och Henrik på vinden och visade vapnet. En hemlighet vi aldrig fick berätta, var han noga med att påpeka. Vi teg som muren. Inte visste jag att den hamnade hos Henrik, efter att pappa dog. Men så var det tydligen. Jag sitter kvar en stund till här. Polisen vill ställa några frågor om Henrik. Ska vara där om en halvtimme. Försöker bara lugna ner mig en liten stund.

                                                                   *   

Väntrummet skulle kunna platsa som bidrag i viken tävling som helst om att utnämna "det offentliga rummets och tråktoppens vinnare". Opersonligt, trista stolar med nopprig orange sits och småskitiga beiga gardiner i nåt tunt material. Och sen adelsmärket inom offentlig förvaltning. Korridorer, korridorer, korridorer...
- Hanna Zetterberg?
Mannen har tassat fram till hennes stol utan att hon märkt honom. Polis, polis...bruna Fjällrävenbyxor med benficka, rutig skjorta, som en skogsmulle om det inte var för blicken. Forskande, genomträngande och bestämd.
- Ja, det är jag.
Hon reser sig upp och tar honom i hand. Han presenterar sig som Nicke nånting. De vandrar sedan tillsammans ned till andra änden av byggnaden, där han med en gest visar in henne på tjänsterummet.
Om väntrummet förtjänade ett pris i tråktoppen, kan polisenmannens rum säkert ställa upp i nån annan tävling. En modul, ett fönster, en blomkruka, skrivbord, två besöksstolar och dragskåp. En knirkande nedsutten kontorsstol och så akterna. Dessa akter, högt och lågt. I högar, kors och tvärs över skrivbordet och i hyllan bakom. Sen den obligatoriska lite vitsiga skylten, som inramad står bredvid datorn: "Om ett rörigt skrivbord tyder på en rörig hjärna, vad tyder då ett tomt skrivbord på?".
- Ja, du får ursäkta, det är kanske lite rörigt här just nu.
- Nej, nej, det gör inget.
Han flyttar undan en hög med akter, så att hon kan sätta sig i besöksstolen.

- Ja, Hanna, det är några frågor bara som jag skulle vilja ställa. Det är ju för sorgligt det här med din bror. Hoppas du orkar svara lite på några i alla fall?
- Ja, det är klart. Kan jag hjälpa till med nåt så...
- Ja, det är just det. Vi är rätt övertygade om att Henrik gjort det här själv. Dörren var låst. Fingeravtrycken och andra spår tyder på att han varit ensam i lägenheten. Har du nån aning om varför han skulle göra nåt sånt här?
- Nä, han var lugn, hade framgång i jobbet och verkade trivas med livet.
- Har han nån gång pratat om ovänner eller så?
- Nej, jag har inte hört nåt alls. Det är så konstigt för han ringde någon dag innan och berättade att han skulle till Jens och Lina över midsommarhelgen. Det var nån tjej där också som han gärna ville träffa igen. ·
- Hm, ja det låter ju inte som han har gått och planerat det här under nån längre tid. Nåt har inträffat plötsligt, tydligen. Vi hittade den här lappen i hans lägenhet. Vet du vem den kan ha kommit från?
Nicke skjuter över en hopskrynklad lapp till Hanna. Hon betraktar den noga, försöker förstå sammanhanget.
- Imorgon? Vidare instruktioner? Nej, jag har ingen aning. Var är de där instruktionerna då?
- Ja, vi vet inte det. Vi hittade bara den här lappen. Men om vi antar att den här kom dagen innan självmordet, så kanske det kom nåt annat med posten som fick honom att hämta vapnet. Vet du varför han hade ett vapen förresten?
- Ja, det är farfars gamla vapen från Amerika. Lite nostalgi kanske. Men vi har alltid sparat det. När pappa dog tog väl Henrik hand om det.
- Ok, då är det inget konstigt med det. Vi har gjort husrannsakan hos Henrik, men vi hittar inga ytterligare spår.
- Tror inte jag kan hjälpa till i alla fall. Jag känner inte igen handstilen på lappen alls.   
- Ok. Men kommer du på nåt som han sagt eller gjort den senaste tiden som verkar konstigt, kan du väl höra av dig till oss?
- Ja, självklart.

Hanna tar hissen ned. Den "pratar" och berättar med käck stämma vilken våning man passerar, troligen som en service för synsvaga som besöker polishuset. Ute på parkeringen går solen i moln. Det är en av de där första riktigt varma dagarna. Midsommarhelg för andra. Själv har hon inte den minsta lust att fira nåt. Hon startar bilen och kör tankfullt hem till sin mammas hus. Det börjar plötsligt att duggregna. Vindrutetorkarna sveper i långsamma tag över rutan.

                                                                        *

Hennes mamma ligger på sidan i sängen. Hon håller en hopknycklad och våt näsduk i ena handen.
- Mamma, det är bara jag.
Hon sätter sig på sängkanten och stryker sin mamma över axeln, ömt och kärleksfullt.
- Jaså, är det du gumman. Jag somnade, rätt upp och ned. Tänk, jag drömde så konstigt. Det var sommar, vi var vid Råkvarnsbadet, du vet. Henrik skulle hjälpa dig att resa det där blå barntältet vi hade, men du drog bara ut pinnarna hela tiden. Han blev arg, men började sen bara snurra runt hela tiden. Sen ser jag den där pistolen, farfars du vet. Jag var ju emot det hela tiden. Jag är så ledsen...
- Jag vet, mamma. Det är jag med. Vi behöver kaffe nu, eller hur?

Lite senare sitter de vid köksbordet. Plötsligt börjar Hannas mamma berätta om det där samtalet hon hade med Henrik. Det, när bilen blev ristad och däcken punkterade.
- Men vad sa han då?
- Ja, han blev ledsen såklart. Bilen var ju hans ögonsten. Däcken var sönderskurna. Sen hade nån ristat in nåt på bakluckan.
- Vad då?
- Ja, nåt meddelande. Du vet hur ungar kan göra.
- Berättade han vad det stod?
- Nej, inte som jag kommer ihåg.
- Märkte du nåt konstigt med Henrik den här sista tiden?
- Ja, kanske. Han ringde inte så ofta som förut. När han gjorde det, så lät han lite dämpad. Vi hann knappt komma igång med pratet innan han avbröt och sa hej då.
- Tror du att han var deprimerad?
- Vet inte riktigt. Jag tyckte mer att han lät lite orolig på rösten. Du vet, mammor hör sånt. Särskilt när barnen försöker förställa sig.
- Undrar vad det kan ha varit.
Hanna ser ut genom fönstret en stund. Båda är tysta. En enkel fika för mor och dotter.

                                                                    *

Hanna sitter i soffan inne i Henriks lägenhet. Det blåvita polisbandet över ytterdörren är borttaget och allting verkar vara återställt inne den lilla tvåan. Man har vänt ut och in på den efter spår, men har inte hittat något mer än den där hopknycklade lappen.
Hanna ser sig omkring. Det är lugnt, susar lite i elementen. Hon reflekterar över samtalen hon ringde från bilen. På fjärde samtalet blev det napp. Bilverkstaden kom mycket väl ihåg reparationen av BMW:n. Man sålde två nya däck och fick göra ett omfattande slip- och lackningsarbete av bakluckan. På den var inristat orden "Just Do It", det mindes lackeraren bestämt.
Hannas journalistådra vaknar till liv. Hon känner att det finns något här som inte står rätt till. Något hon behöver gräva vidare i. Varför fanns den där uppmaningen på bilen? Och sen lappen om vidare instruktioner. Varför då? Vad ville de få honom att göra? Vilka då?
Hon undviker att titta på fåtöljen. Ett brunt skynke hänger över rygg och armstöden. Men hon vet att ryggen är helt nedblodad.
Hon stirrar rakt in i väggen där stereon är uppställd, tankarna är långt borta. Bredvid teven står en hemsk krukväxt på en vinlåda. Hon hinner reflektera på att den nog inte har fått vatten på ett bra tag, när plötsligt ett blomblad släpper och singlar ned och lägger sig på golvet.
Hanna reser sig upp och går fram till blomman. Böjer sig ned och plockar upp bladet, samtidigt som hon med fingret känner i jorden om blomman behöver vatten. I köket hittar hon en gammal vinflaska och fyller den med vatten. Växten suger girigt åt sig vattnet. Det rinner genom växten, ser ut som om blomjorden sjunker nedåt. Plötsligt stelnar hon till. Längst in bakom blomman, precis där stjälken möter blomjorden ser hon kanten av några hopvikta papper sticka upp lite grann. Hon pillar försiktigt upp pappren, borstar bort jorden och vecklar ut dem.

Det slår till som ett hammarslag i mellangärdet när insikten når henne. Förvirrad sätter hon sig ner i soffan och läser igenom de dolda budskapen från Henrik.
Hon sätter sig i soffan med papperslapparna framför sig. En av dem visar en skiss över ett hus, med några vägar utritade. Med penna står det "flvg" och ett datum. Det är Henriks handstil. På en annan finns ett antal datum uppställda i rad och därunder namnen "Noak" och "Arken". Tvärs över lappen har någon textat "MÅSTE BETALA" i blockbokstäver. Hanna tar fram sin almanacka, kontrollerar datumen och kan konstatera att de verkar ligga i fyra grupper, där varje datum-par ligger nära varandra, kanske 3-5 dagar, sen är det ett hopp på någon vecka, sen två datum igen. Totalt verkar perioden spänna över två månader.
I hallen hänger Henriks jeansjacka. I ena fickan hittar hon hans gamla Palm Pilot han inte kunde skilja sig från,  och knäpper igång den. Skärmen reagerar och lyser svagt blått. I menyraden knappar hon sig fram till kalendern. Vid det första datumet från listan, 18 april, har Henrik klottrat ned en hastig anteckning, något som ser ut som "Sv..s..be..at." Det är omöjligt att tyda de andra bokstäverna däremellan. På de andra datumen finns ingen anteckning alls i handdatorn.

Snälla Henrik. Vad har du hållit på med? Det känns som en massa smussel och hemligheter. Du måste ha haft kontakt med någon som ville att den relationen inte skulle märkas. Någon som gjorde nåt mot dig, så du inte såg någon annan utväg än att begå självmord. Kan du ha varit förföljd eller rädd? Det där som hände med bilen känns som nån slags varning. Har du varit utsatt för press att göra något? Måste betala, annars...ja annars vadå? En hållhake? Har du försnillat pengar från firman? Men inte skulle du ha skjutit dig själv i så fall? Det verkar vara en sån drastisk sak att göra. Det måste vara nåt annat. 

                                                                            *

- Hej, Calle! Det är Hanna.
- Men hej! Är du kvar där uppe?
- Ja, det kommer att ta ett tag. Men ni håller väl ställningarna?
- Jarå, ingen fara. Vad vill du då? För det är väl inte bara ett "social call"?
- Nä, jag har ett ärende. Du har ju jobbat på korret förut. Jag vet att dom brukade skoja om att Bertil ibland fick fråga dig vad han själv hade skrivit i sina pm. Jag har scannat en grej som jag skickar över datorn precis nu. Jag undrar om du skulle kunna hjälpa mig att tyda vad det står på en lapp?
- Ja, det är klart. Vänta, jag ska bara byta till den andra datorn. Jag håller på med löpet just nu.
- Fint, jag väntar.
Det tar några minuter, sedan sprakar det till i telefonen och Calle är tillbaka.
- Jaha du, skulle det här vara svårt? Ser du inte det själv?
- Nej, jag har provat alla konstiga ord emellan, men jag får inte ihop det.
- Det står "SvD", Svenskan alltså. Och sen är det sälj och ordet begagnat. Det är väl nåt begagnat som ska säljas via Svenskan, under annonser alltså.
- Calle, du är en pärla. Jag kunde ha suttit till nyår med det här. Jag köper en flaska vin när jag kommer hem. Samma sort som vanligt?
- Jo, jag tackar. Ja, varför ska man byta en vinnare? Har du råd så tar jag gärna Chateau Montus, den slår allt.
- Promise, den kommer när jag är tillbaka. Ha det gott, vännen.
- Detsamma. Kramen damen.
- Hej och tack.
Hanna blir sittande vid telefonen en lång stund. Känner att det börjar framträda en bild av hur Henrik har haft kontakt med någon. De har tydligen haft kontakt via annonser. Hemligt så det förslår, nästan som i nån sämre agentfilm. Varför? Många frågor men inga svar. Nästa steg får bli att leta fram tidningarna från de olika datumen och gå igenom dem.

                                                                            *

Hanna går in i biblioteket, sneddar framför cd-backarna och går fram till disken. Bibliotekarien ler och ber henne komma med till tidningsrummet. En blå mapp ligger på ett av borden.
- Jag har lagt dem i mappen, i ordning från de första datumen till de sista. Om du sätter dig där borta i båset får du vara ifred.
Hanna ler, tackar och sätter sig till rätta. Hon bläddrar upp den första tidningen och letar sig fram till annonserna. Efter att ha ögnat igenom radannonserna hittar hon på slutet den hon letar efter.
" Hel fotosamling säljes. Ett pris för allihop. Snabbt svar till Noak."
Hon bläddrar fram till nästa tidning, som daterar sig fyra dagar senare. Under "Köpes" hittar hon svaret. "Vill köpa men vilket pris? Hur veta att alla ingår? Svar till Arken."

Min lille storebror. Vad var det du skulle köpa? Var det foton eller nånting annat? Och vem är Noak? Jag måste få tag i honom. Måste hitta ett sätt att få kontakt. Han kan berätta vad och varför. Om han nu vill. Men han kunde ju inte veta att Henrik skulle ta livet av sig.
Hanna fortsätter under en timmes tid att följa de meddelanden som utväxlats mellan Noak och Arken. Varje meddelande noterar hon i sitt block, ställer upp dem efter varandra så att kronologin bevaras. Hon reser sig upp, lämnar mappen till bibliotekarien och går ut i shoppinggallerian. För att rensa tankarna en stund tar hon ett varv inne på H&M.
Trots att hon sysselsätter sig med nåt helt annat mal tankarna hela tiden runt bland de uppgifter hon har tagit reda på. Men mest kretsar tankarna runt den där lappen det står "flvg" på. Hon funderar en stund på om det kan ha något att göra med flyg, flygväg eller nåt liknande. Men Henrik har, vad hon känner till, inte varit ute på nån flygresa det sista halvåret.

Hanna kokar te, brer några smörgåsar med ost och marmelad och sätter sig framför teven. Nyheterna visar de vanliga eländesblocken. De gör en  sammanfattning av hur många som dött idag i Irak, visar ödeläggelsen efter en skogsbrand i Australien, hungersnöd i Dafour, några bilolyckor med dödlig utgång i Götaland och Dalarna, ett väpnat rån i Gnesta, en stigande marknadsränta och sen en rejäl nedgång på börsen. Hon gäspar och knäpper av teven. Klockan är bara halv elva, men hon känner sig trött och sliten. Redo för sängen.

Det är natt. Hanna sover oroligt, vrider sig fram och tillbaka i sängen.

Jag ser en bro. Barnen leker där borta. Där är Henrik. Han vänder sig mot mig, ler. Han är liten, har tappat de där båda mjölktänderna i överkäken, det ser lustigt ut. Det snurrar ett parasoll framför mig, men den förvandlas till den där pistagesvampen på Liseberg, slänggungan. Jag mår lite illa, svängarna gör att jag hisnar. Någon står vid staketet, viftar med en lapp. Hur jag än anstränger mig ser jag inte vad det står. Varv, efter varv. Mannens ansikte vilar i skugga. Han håller pappret i handen, drar med pekfingret över bokstäverna. Men jag ser inte, farten är för hög, jag kisar, försöker läsa, men precis när jag tror att jag kan tyda bokstäverna, så virvlar jag vidare. Jag vill kliva av, men törs inte. Börjar gråta, men det snurrar bara. Dras uppåt, blundar hårt.

Hanna sätter sig upp i sängen. Andas tungt, känner svetten i pannan. Slickar sig om läpparna, säger bara ett enda ord.

"Flyktväg"

                                                                         * 

Hanna sitter i sängen med telefonen i knäet. Det hon är i färd med att göra kanske är olagligt, hon vet inte riktigt. Men vissa friheter och chansningar får man ta om man ska komma nånstans. Hon ringer och möts av en klinisk datorröst som under femton minuter oavbrutet mässar "det är snart din tur. Du behåller din plats i kön." Plötsligt knackar det till i telefonen och signalerna ändrar karaktär.
- Annonsexpeditionen, Mia!
- Hej Mia, jag heter Hanna. Jag har ett problem som jag undrar om du kan hjälpa mig med. Det gäller en annons som var införd i tidningen den 18 april i år. Annonsen har ett referensnummer. Kan du hitta den åt mig?
- Ja, det går väl bra. Vänta lite.
Hanna hör hur några tangenter trycks ned. Det ligger spänning i luften och hon känner sig torr i munnen.
- Ja, jag har den här. Vad ville du veta?
- Har du namnet på den som satte in annonsen?
- Varför vill du veta det?
- Det blev så tokigt. Han sålde en fotosamling till mig och jag behöver få kontakt med honom igen. Han hade flera att sälja.
- Tyvärr, jag har bara referensnumret här. Och vårt interna förstås.
- Interna, vad är det?
- Ja, för annonsdebiteringen.
- Men ge mig det då, så får jag forska vidare i det här.
- Ok, här kommer det. 07-04-112456.
Hanna tittar på nummerserien. Lite mera flyt nu så är hon i hamn. Hon biter i en bulle hon köpte med sig igår och tar en slurk av sin latte. Hon ringer om till tidningen och kopplas vidare från växeln.
- Svenska dagbladet, ekonomikontoret. Det är Lotta!
- Hej, Lotta. Jag heter Hanna och har ett problem. Jag köpte ett kylskåp för ett tag sen, men betalade för lite. Nu hittar jag inte lappen med säljarens namn på. I min anteckningsbok har jag hans kontonummer, men jag har skrivit så slarvigt att jag inte kan läsa det. Innan han tror att jag försökt lura honom vill jag göra rätt för mig. Jag har ett internt referensnummer hos er, kan du ta det?
- Jaa, visst!
- Det är 07-04-112456; Jättebussigt om du hjälper mig.
- Här är bokningen. Det är betalt och klart. Men det står inget namn på underlaget, bara kontonumret från vilket betalningen av annonsen skedde.
- Och vad är det då? Jag kanske känner igen om det är det kontonumret jag hade.
- Eh, 4811-23457689 ser det ut som.
- Jamen, det är ju alldeles strålande. Då skickar jag pengarna dit med en hälsning.
- Bra. Hej då!
Hanna börjar vissla lite medan hon ställer samman uppgifterna på en enda sida. Nordea, banken där internetbanken läcker som ett såll. De valde visst det enkla för kunderna, så smidigt att hackarna inte har några som helst problem att tömma kontona. Men att få fram ett bankkontos ägare är en annan fråga. Hon får chansa på att de inte är riktigt vakna, servera en historia som de inte har anledning att ifrågasätta. Hon känner sig på nåt konstigt sätt lite upprymd.

                                                                        *

 Hon använder de följande två dagar till förberedelser. Är inte säker men tror att hon hittat ett upplägg som kan fungera.
Det är förmiddag på överförmyndarexpeditionen. Hanna har under förevändning om en artikelserie om överförmyndarnas arbetsuppgifter just avslutat intervjun med Eskil Berntsson, en avdankad politiker som ansetts ställa till med minst problem i partiet genom att få bli överförmyndare.
- Tack snälla du, för att du tog emot mig på så här kort varsel.
Hanna ler uppskattande och tar Berntsson i handen. Handslaget är slappt, svettigt och intetsägande.
- Inga problem alls. Det är riktigt skoj med en intervju så här. Vi arbetar ju lite i det fördolda och det känns bra att ni nån gång skriver om den här verksamheten. Det är många som behöver vårt stöd. Bara här i kommunen har vi över tusen godmanskap inskrivna.
- Jag skickar dig ett korrektur, så du ser att allting blir rätt sen. Jo, jag undrar en sak. Jag har gått ifrån min batteriladdare till mobilen. Du tror inte jag skulle kunna få låna ett rum och ringa in en del uppgifter till redaktionen, så underlättar det för min artikel sedan?
- Självklart! Kom med här, så får du ta Maj-Britts rum. Hon är sjuk nu igen, så här får du sitta ostörd. Det är nollan för att komma ut på linjen. Inkommande går genom växeln. Jag ska säga till i växeln så de vet att du sitter här ett tag.
- Tack, snälla för hjälpen.
Berntsson vinkar lite med handen och går mot sitt eget rum. Hanna bläddrar fram numret i sin anteckningsbok, slår nollan och sen telefonnumret till Nordea.

- Välkommen till Nordea, vad kan jag stå till tjänst med?
- Ja, hej. Det här är Hanna Zetterberg på överförmyndarnämnden. Jag vill bli kopplad till en handläggare. Det gäller inskrivning av ett godmanskap.
- Ett ögonblick, jag kopplar vidare.
- Välkommen till Nordea, det här är Sonja Larsson.
- Hej, Det är från överförmyndaren. Vi har ett ärende från tingsrätten som ska skrivas in. Innan vi skickar begäran vill jag bara kolla ett konto, så det inte finns dispositionsrätt för nån annan eller att det finns medkontohavare på kontot. Sen har vi två adressuppgifter på kontoinnehavaren. Kan du hjälpa mig?
- Ja, viket konto gäller det?
- 4811-23457689
- Ja, jag ser det här nu. Men jag får inte lämna ut uppgifter på telefon utan att motringa.
- Nej, självklart. Ring bara kansliet, så kopplar de dig till mig. Hanna Zetterberg, var det.
Hanna hinner bli lite orolig, eftersom ingen ringer på nästan fem minuter. Men plötsligt ringer telefonen på skrivbordet och Hanna lyfter leende luren.
- Överförmyndaren, Hanna Zetterberg.
- Ja, hej det är Sonja på banken.
- Hej, hej... jag trodde nästan du hade glömt mig.
- Nej då, men jag fick ta en sväng och pudra näsan först.
- Ok, det är ingen fara.
- Då ska vi se, Fredrik Salander var det ja. Det är hans eget konto, inga andra disponerar det. Våra adressuppgifter uppdateras en gång i månaden och som jag ser det är Bygdeågatan 11 rätt adress, i alla fall senaste två åren.
- Kan du se saldot? Som vi har förstått det har det åkt upp och ned sista tiden?
- Ja, jag ser det. Medelsaldot är rätt högt, ska se på transaktionerna. I början av året har det inte varit mer än 10 000 kr på kontot. Men sen sätts det in 495 000 kr den 15 maj.
- Ja, just det. Det är anledningen till det här godmansskapet, att förvalta beloppet.
- Då får ni nog sätta igång, för 200 000 kr har redan gått ut från kontot.
- Ja, vi vet att byråkratin har varit långsam, men nu är vi på gång i alla fall.

De lägger på luren. Hanna tuggar på sin pennstump, försjunken i tankar. Ett namn, en adress, ett konto och därmed närmare svaren på alla frågor. Kedjan börjar hålla nu. Fredrik Salander ska få sig en påhälsning.
Lille storebror, vad sysslade ni med? Du och den här Fredrik. Ni måste ha haft nåt alldeles speciellt för er. Redan kontaktvägarna och de här pengaflödena får en att undra. "Flyktväg", från vadå? Fredrik kände sig tvingad att skaffa fram pengar. Till Fredrik? Man flyr från obehagliga saker. Men man flyr även från brott. Är den där lokalen på skissen en butik, post eller bank? Har du varit så desperat att du tagit pengar för att betala till Fredrik? Jag ska gå till botten med det här. Åtminstone för att kunna förstå, även om det inte ger oss Henrik tillbaka.

Via Eniro får hon tag i Fredrik Salanders telefonnummer. Hon är nervös, känner sig lite darrig. Cirklar runt telefonen en god stund innan hon sätter sig och slår numret. Spänningen ligger som ett band runt halsen på henne, när hon långsamt slår in de tio siffrorna. Signalen letar sig fram och får kontakt. Det tutar och hon överväger för en sekund att bara lägga på luren. Hennes tankebana avbryts abrupt.
- Ja, det är Fredrik.
Rösten är melodisk, kanske en musiker skulle ha kallat den för baryton. Han låter lite irriterad, som om någon har ringt och stört honom mitt uppe i nåt viktigt. Hanna känner en blandning av både ilska och frustration svämma upp genom kroppen.
- Hej, du Fredrik. Jag heter Hanna. Hanna Zetterberg.
- Jaha. Vad vill du då?
- Jag vill veta vad som fick min bror, Henrik Zetterberg, att ta livet av sig.
- Hur fan fick du numret till mig?  
- Det spelar ingen roll. Jag är van att jaga tag i saker och ting. Men även jaga tag i människor.
- Det är tråkigt med din bror. Jag hade ingen aning att han skulle göra nåt sånt.
- Du, jag vill träffa dig.
- Och om jag inte vill då?
- Då kommer jag släppa hela storyn jag har. Jag jobbar på en tidning. Och kommer tillbringa resten av mitt liv att gräva upp dynga runt dig, misstänkliggöra dig och spä på med osanna eller halvfalska historier tills du har hela drevet över dig. Eller så släpper jag alltihop bara du ger mig din version. Vad säger du?
Det är tyst en stund i luren. Fredrik överväger sin situation, vet ju inte hur mycket Hanna vet eller inte vet. Hur mycket hon kan skada hans intressen.
- Ok, vi ses då. Klosterfiket, längst in vid muren klockan sex. Passar det?
- Vilken tid som helst passar. Vi ses då!

                                                                     *

Kaffet är urdrucket. Fredrik slår igen locket på datorn. Hanna sitter hopsjunken, alldeles förkrossad och tillintetgjord. Den nakna sanningen gör ont. Hennes bror har varit inblandad i nåt hon inte kunde drömma om. Nåt som han sen inte orkade bära. Stora tårar rullar utmed hennes kinder. Hon vrider servetten i en skruv, skruvar till den, skruvar upp, mekaniskt och livlöst. Fredrik sitter nonchalant bakåtlutad mot ryggstödet, iförd sina jeans med häng, t-shirt och munkjacka med uppfälld huva. Han är i trettioårsåldern och ser lite överårig ut för att passera som skate:are. Under huvan sticker ett lockigt flottigt hårburr ut.
Han känner övertaget, flinar lite överlägset och lägger in en prilla snus.
- Ja, fattar du nu då?
Han får inget svar. Så han spänner bågen ytterligare en bit.
- Ja, inte visste jag att han skulle springa iväg och råna en bank. Men vi var överens om beloppet, 500 000 kr så skulle bilderna bli hans. Men jag ångrade mig sen. Ville inte sälja dem för billigt. Så jag kom igen. Han skulle få hela datorn av mig. Men han fick väl för sig att det bara skulle fortsätta. Skitdumt - jag hade inte tänkt göra nåt mer.
- Men, då har du ju alla bilderna i datorn. Jag vill ha den. Ingen ska få se Henrik så här.
- Nä, han måste ha varit helt vild. Småungar, vad kan hon med brännsåren ha varit, åtta år? Och den där latinokillen sätter han på med ett järnrör, fy fan! Fattar du hur många bilder det är? 2 000 bilder av perversiteter, övergrepp och våld. Och i huvudrollen har vi hela tiden din brorsa.
Hanna vaggar fram och tillbaka. Gråter ut sin förtvivlan. Det är värre än hon anat. Ändå är Fredrik bara en simpel utpressare. Som skor sig på andras förvridna sinne. Hon måste förstöra innehållet i den där datorn.
- Jag vill ha hårddisken. Förstöra den.
- Det går väl att ordna. Men det hänger en prislapp på den, den är inte så gammal.
- Och hur kommer det sig att du har alla bilderna?
- Fundera inte på det du, det bara blev så. Vad tycker du den är värd då? 100 000 kr?
- Jag måste ha den bara. Har inga pengar, men får försöka ragga ihop dem. Ska höra med mamma.
- Du får en vecka på dig, annars lägger jag ut hela klabbet på Internet. Jag skickar ett brev om var och när vi ska träffas.

                                                                 *

Fortsättning i Del II