För hur det nu är

så stjälper dagen i sig mina händers värk

det svidande svullna,

den har sina timmar och sitt görande som plåster och jag

jag andas ännu.

Så ser jag blå himmel när mulenheten

tar sina tuggor av mig och jag

har knoppar som rinner ur min kropp där jag går

Jag förfasas verkligen inte

över att det äntligen, äntligen är vår.