Mobilen ringer precis när hon har packat ihop sig med ett tiotal andra kollegor i hissen för att åka från matsalsvåningen upp till plan 14, där hon har sin arbetsplats.

- Välkommen till ABB, det är Lisa Selander, säger hon med lugn, inbjudande ton.
- Hej, jag heter Anna. Jag har något viktigt att berätta för dig. Om din man. Tonen är kaxig, lite överlägsen och brysk.
- Jaha... Lisa låter lite förvånad och dröjande i tonen. "Vänta får jag gå av. Jag står i en hiss mitt bland en massa folk".
Hissen stannar på i stort sett varje våningsplan för att släppa av någon och ta in andra som ska längre upp i huset. Hissen bromsar in vid 8-an och Lisa slinker ut i korridoren vid redovisningsavdelningen. Vid kaffeautomaten finns ett hörn bakom gaskammaren för rökarna, där hon kan få vara i fred.

- Sådär, nu är jag lite mer för mig själv. Vad vill du berätta? Om min man? Hennes röst låter orolig nu. Hon hör hur den andra kvinnan andas i luren, precis som om hon samlar sig för det hon ska berätta.
- Jo, jag ringer till dig för att berätta att jag har ett förhållande med din man sen två år tillbaka. Jag tycker det är på tiden att du får reda på det. Han verkar ha lite svårt att bestämma sig för hur han vill ha det, så jag tänkte hjälpa honom med det.

Lisa står alldeles stilla, budskapet sjunker in i henne som en stor fet, äcklig klump. En skarp ton börjar sjunga i huvudet och hon känner sig yr, telefonen glider ur handen på henne, studsar på heltäckningsmattan och lägger sig sedan stilla på sidan. Hon stirrar på den som om den var en äcklig insekt, backar mot väggen och glider sedan sakta ned i sittande ställning på golvet. Hon andas som om hon vore andfådd och plötsligt börjar tårarna komma. 

                                                           *

Morgonen hade startat som vanligt. Bosse satt i skjortärmarna vid frukostbordet, var som vanligt försjunken i SvD och drack kaffe i den blåa porslinsmuggen. Lisa satt mittemot, gäspade och drog till sig brödfatet för att göra sig en ost- och skinkmacka.

- Men du Bosse. Måste du jobba över ikväll igen? Du är ju aldrig hemma! Han lyfte blicken lite från tidningen, suckade.
- Tror du jag jobbar över för att det är kul va? Dom där jävla säljarna tänker aldrig på oss på tillverkningen. Dom tar bara in beställningar. Sen står vi där med skiten. Han suckade igen och knyckte till med tidningen som för att markera att det där inte var särskilt smart sagt.
- Ja men jag vet. Jag menar ju bara att det är så tråkigt när vi knappt får en enda kväll för oss själva. Jämt är det ju så här. Och sen är det ju konferenserna. Du har ju varit borta säkert en månad i år. Kan dom inte skicka nån annan?
- Lägg av nu. Jag gör så gott jag kan för att slippa. Men ibland är det bara jag som kan åka. Du får väl aktivera dig själv, gå en kurs eller nåt.

Samtalet dog. Hon suckade litet, tuggade trött på sin macka och tittade ut genom fönstret. Bosse reste sig, tog på sig kavajen och rocken innan han hämtade portföljen. Han gick fram till Lisa och pussade henne helt kort på pannan.
- Hej då, vi ses ikväll. Det kan hända att jag kommer lite senare, så ät du. Jag värmer nåt i mikron sen när jag kommer.
- Okej. Ses ikväll då. Hon nickade i hans riktning samtidigt som hon hörde ytterdörren gå igen. Bosse gick längs garageuppfarten ner till Jaguaren, öppnade dörren och satte sig tillrätta bakom förarplatsen. Han blinkade med ljusen och hon lyfte handen för en liten vinkning bakom fönstret. Bilen backade ut på vägen och försvann i ett avgasmoln. Det var höst och redan några minusgrader så här på morgonen.

                                                            *

Arbetsdagen är slut. På något outgrundligt sätt har hon överlevt den. Hon vågade inte ringa Bosses mobil, ville inte ta det här på telefon. När hon konfronterar Bosse vill hon se honom i ögonen. Den första smärtan har gett sig. Hon har gått igenom allt tvåtusen gånger i tankarna vid det här laget, allt stämmer och hon förstår att det som kvinnan har berättat är sant. Det känns hur korkat som helst att hon inte har anat nåt. Alla resor, övertidsjobb, allt uteblivet sex, hans frånvaro, retlighet och slöhet har hon inför sig själv förklarat med att han har det för eländigt på jobbet och inte förmår mer än att sitta som en stor säck potatis och glo på teve. Sen har hon inbillat sig att det skulle bli annorlunda bara de tog sig fram till semestern. Och hur blev den? Jo, som ett enda stort segt tuggummi. Fan vad hon har varit naiv!  

Bussen, som går söderut stannar med ett gnissel vid hennes hållplats. Det känns obehagligt med alla människor så tätt inpå henne, de verkar stirra hela tiden. Det susar i öronen och hon har en konstig metalliknande smak i munnen. Hon får bita ihop för att inte börja gråta, vill bara hem och sjunka ihop i sin säng.
Två timmars sömn senare släpar hon sig ned för trapporna till undervåningen och sätter sig på sin vanliga plats vid köksbordet med utsikt över garageuppfarten. Klockan på väggen sniglar sig fram, minuterna känns som år och hon suckar uppgivet medan tankarna går till barnen. Olle är på hockey ikväll och Sara ser på film hos kompisar. Det är skönt att de inte är hemma i alla fall, när helvetet kommer att braka loss. Plötsligt känner hon sig stark och beslutsam. Hon ska visa den jäveln, intalar hon sig. I samma ögonblick ser hon Jaguaren svänga in på uppfarten, stanna och ljuset släckas ner. Bosse går ur, tar portföljen i handen och börjar gå upp mot huset. Han är tidigare än vanligt idag, ler och vinkar när han ser henne genom fönstret.

Hon sitter alldeles stel i kroppen och hör hur han drar upp dörren, tjoar ett glatt "hej" och tar av sig ytterkläderna. Han blir stående på tröskeln till köket, ser på henne och inser att något är fel, alldeles förbannat fel. Hon vrider sakta huvudet mot honom, studerar honom uttryckslöst och kallt. 
- Jag har fått ett telefonsamtal idag. Från nån som känner dig. Ögonen är alldeles mörka och hon ser med stel min på sin man.
- Jaha. Vem då? Han låter lite försiktig och ömklig på rösten.
- Anna. Din älskarinna. Den du har varit hos alla kvällar och helger. Minns du henne? Hon spottar ut orden, ett efter ett, rakt i ansiktet på honom. Han sjunker ned på en stol, begraver huvudet i händerna, börjar snyfta "åh, fy fan, fy fan".
- Sitt inte här och snyfta för i helvete, ditt jävla kräk. Ska jag tycka synd om dig eller vadå? Din jävla svikare, ditt fega jävla as, du ska bara väck, fattar du? Jag vill inte veta av dig och barnen ska inte behöva se det här. Du bara drar, snabbt och enkelt. Sätt för fan igång och packa med en gång.
- Men du, Lisa. Det är inte riktigt som du tror. Vi har ju inte haft det så bra, du vet...
- Jag skiter i dina förklaringar. Stick, dra, jag vill kunna andas här inne igen.
- Jamen, jag kan inte bara dra. Jag har ju ingenstans att bo.
- Du, det kunde du ha tänkt på innan. Du får väl flytta in hos din morsa på äldrevården, eller hos den där Anna. Lisa har jobbat upp humöret
ordentligt nu, påverkad av styrkan i sina egna ord.
- Jag har lagt två resväskor på din säng. Fyll dem du så du får med dig det mest nödvändiga. Resten kan du hämta sen. Bilen kan du ta. Resten är mitt. Jag tackar min lyckliga stjärna att pappa propsade på det här äktenskapsförordet. Du får inte en jävla krona, fattar du? Bilen har du fått i present av mig, så ta den jävla skrytburken. Du kan väl bo i den?

Bosses axlar sjunker lägre och lägre, han inser att det är blodigt allvar och att han ska ut. Den här gången går det inte att komma med några ursäkter och försöka ställa allt till rätta.
Han går långsamt upp till övervåningen. Ser de två stora väskorna ligga slängda på sängen. Han börjar mekaniskt hämta kläder från garderoben, viker ihop dem och lägger dem i väskorna. Det här är straffet, tänker han. Inte fan hade han tänkt ligga skavföttes med morsan på äldreboendet. Men det får bli så några dagar innan han får börja ordna upp saker och ting.
De säger inte ens hej till varandra. Han tar bara sina väskor och går. Hon hör dörren gå igen med ett svagt klick, strax därpå hur bilmotorn går igång. Tio sekunder förflyter och sen är han borta. Hon ligger i sin säng, känner tomheten komma krypande, sneglar mot platsen bredvid och känner sig oerhört ensam och sviken. Då kommer gråten.

                                                            *

Äntligen är det lunchrast, så att hon får bedriva lite forskning. Lisa känner ingen ro, måste få reda på vem Anna är. Hon knappar med van hand fram samtalslistan i telefonen, inser med en suck av lättnad att numret inte är dolt. Datorn kopplar upp mot Eniro och efter inmatningen väntar hon en sekund innan allt står klart för henne.  Innan hon slocknade igår kväll ringde hon Hanna. Hon som alltid finns, stödjer och hjälper, den där innersta vännen.  Lisa bröt ihop under samtalet, snörvlade ur sig allt elände och det kändes riktigt skönt att få släppa taget och känna efter riktigt ordentligt för en stund. Och Hanna förstår precis hur saker känns. Säger alltid rätt saker.
- Hanna Byström.
- Hej det är Lisa.
- Hej lilla vännen. Hur känns det idag? Jobbigt?
- Det går. Men jag vill ha din hjälp.
De samtalar lite en kvart, bestämmer tid och plats för det möte de ska ha senare efter jobbet.

                                                               *

De sitter i bilen utanför det grönmålade gamla 20-tals funkishuset. Det är här de har hållit till. Tre våningar högt, ett cykelställ utanför och några björkar som nu står nakna i höstvinden. De går ur bilen och korsar gatan. Porten saknar lås, så de kommer in i trappuppgången, som doftar av något starkt skurmedel. De går försiktigt upp för de tre snirklande trapporna, stannar utanför dörren längst in på våningsplanet. Lisa läser på brevlådan.
- Här bor den jävla subban. Anna Johansson. Nu ringer jag på.
- Men är du säker på att ... Hanna är orolig och tycker det hela är obehagligt. Se sa ju bara att de skulle kolla från bilen om de kunde få syn på någon som kunde vara Anna.
- Ja, jag måste få se henne. Hon trycker in ringklockan i botten och hör ett ilsket surr från insidan. Hon väntar en stund, ringer sedan ytterligare en gång. Ingen rörelse från insidan.
- Fan också. Ingen hemma. Vad gör vi nu? Vi kan ju inte sitta här och vänta.
- Vi går, kom så går vi. Hanna har ingen lust att vara kvar här.

Lisa suckar, men gör sig klar för att gå ner för trapporna. När de gått första halvtrappan hör de hur hissen åker förbi dem på väg mot våningen ovanför dem. Lisa stannar till, lyssnar. De hör hur hissdörren öppnas och hur stegen går i riktning mot Annas dörr. Lisa tvärvänder och rusar upp mot våningsplanet igen. Kvinnan står med ryggen åt och öppnar ytterdörren när Lisa kommer upp bakom henne.
- Din jävla gris. Du har förstört mitt äktenskap, din fan. Hon skriker ut orden, ser helt galen ut av ilska. Anna vänder sig om, ser förvånad ut, men hämtar sig snabbt.
- Vad tusan håller du på med. Du har väl inget här att göra, stick härifrån. Anna är en kraftig kvinna med rejält midjemått, ser lite bulldoggsaktig ut i ansiktet och har stickiga genomträngande ögon, långt från den slimmat tränade figur Lisa har. Lisa skriker något gutturalt och tar ett kraftigt struptag på Anna, pressar henne mot ytterdörren och slår så ett knytnävsslag mot Annas kind, så hon dråsar omkull på det hårda marmorgolvet. Hon skriker och jämrar sig. Plötsligt ser det ut som om Lisa vaknar till.
- Vi sticker, skriker hon till Hanna.
- Du är ju inte klok, stönar Hanna medan de tar trapporna i långa kliv ned till porten. De springer över vägen och sätter sig i bilen, Lisa fumlar med nycklarna och svär, försöker igen och får till sist igång Volvon.

De sitter inom en halvtimme på Centrumfiket, rör i sina Cappucinos, suckar men säger just ingenting. Hanna verkar vara helt chockad. Lisa möter inte hennes blick. De goda råden verkar ha kommit av sig. 

                                                           *

Det är nu nästa dag och har äntligen blivit fredag. En lång skön helg väntar för de flesta. Familjen Selander arbetar med lite städjobb i trädgården, ställer in inför vintern. Lisa håller till på baksidan, har fått igång högtryckstvätten och blåser av utemöblerna innan de ställs in för vinterförvaring i förrådet. Olle och Sara är på framsidan och står på garageuppfarten sysselsatta med att tvätta av sina cyklar och olja in kedjorna inför vintern. De har fått en ingående förklaring av Lisa varför pappa inte längre är välkommen hem och vill ställa upp på sin mammas sida i det här, även om de inte vill mista kontakten med sin pappa. Så de har bestämt sig för att ligga lite lågt i den här konflikten för att se hur det utvecklar sig.

Plötsligt ser de en svart van komma åkande i hög fart och svänga in på deras tomt. Dörrar slås upp och ur bilen kommer fyra personer. En kraftig kvinna går med bestämda steg upp mot cykelplatsen. Bakom henne kommer två killar i 20-årsåldern och en tjej med basker som nog är något äldre.
- Var är eran jävla morsa? Kvinnan är minst sagt upprörd.
- Vad är det frågan om? Säger Olle lite morskt. Sara ställer sig snett bakom honom, tittar lite förskrämt fram bakom hans axel.
- Frågan om? Kolla här? Ser ni blåmärket. Jag ska fanimej polisanmäla eran morsa. Hon är ju inte klok. Rena överfallet var det. Dottern med baskern går fram och sparkar till Saras cykel så den ramlar omkull.
- Där får du. Ni är ju inte kloka. Jävla misshandlare. Hon harklar sig och lägger av en stor spottloska mitt på sadeln som för att ytterligare understryka hela familjen Selanders mentala brister.
Lisa kommer gående ut mot framsidan, tvekande och försiktigt. Anna får syn på henne och stormar fram.
- Din jävel, där är du. Ser du vad jag har gjort här? Jag har fotograferat det, och är på väg till polisen. Du ska fanimej inte komma undan det här. I fängelse ska du, din jävla kärring.
Lisa ser olycklig ut, axlarna sluttar och hon törs knappast möta barnens blick. De ser helt omtumlade ut, fattar ingenting av det här.
- Jag vet, det var fel. Jag vet. Jag kände bara att jag måste få se dig. Se vem det var som bara gick in och förstörde mitt äktenskap. Jag var så ledsen, förtvivlad, upprörd. Jag ber om ursäkt, förlåt mig. Det var fel. Kan jag ersätta dig på nåt vis?
- Hörru du. Jag vill inte ha dina pengar. Du kommer att få höra av oss. Och polisen.
De fyra ser ut att njuta av ett visst överläge nu, ser hånfullt på Lisa, vänder på klacken och marscherar iväg. Den stora skåpbilen mullrar igång, men klarar inte riktigt backningen utan kör över den tuja som står närmast brevlådan innan de drar iväg.

Lisa känner tårarna komma, blundar och vill sjunka genom marken av skam. Hon hör barnen närma sig. De lägger sina armar om henne och ger lite skön omtanke mitt i den här svåra stunden. Hon lägger sina armar runt dem. Så står de där, familjen Selander, eller det som är kvar av den, förenade i en kram. Barnen frågar inget, vill inget veta. Inte just nu i alla fall.

                                                                 *

Lisa sneglar mot väckarklockan, den är snart elva. Det är tyst i huset och Olle och Sara har lagt sig. Lisa skruvar på sig i sängen, vevar dagens händelser som en film, känner sig ensam och övergiven och är fylld av självömkan. Tycker synd om sig själv. Hon slötittar på ett bandat avsnitt av "desperate housewifes", äter chips och suckar.

Hon måste få prata av sig. Tar upp telefonen och knappar med van hand in numret till Robert.

Han är hennes älskare.

                                                                @