12 november kl. 00.45

När hon har kommit halvvägs genom parken hörs ett ljud, som när en kvist bryts itu. En lätt våg av obehag sköljer genom kroppen medan hon vrider huvudet åt höger, kisar genom nattmörkret för att upptäcka om det står någon där. Det är alldeles tyst, mörkt och olycksbådande. Det fåtal lyktor som finns uppsatta längs stigen ger endast ett svagt gulaktigt sken med långa skuggor in mot träden. Hjärtat börjar bulta i kroppen och adrenalinet forsar ut i ådrorna. Hon anar faran, vädrar den i luften och börjar springa. Överfallslarmet ligger nedpackat i den röda axelväskan och hon försöker få upp det samtidigt som hon ökar farten. De två skuggorna kommer farande från buskaget vid sidan om gångstigen och den ene tacklar till henne över höften så att hon faller omkull. Hon känner två starka händer gripa om handlederna och de börjar släpa henne över gruset på stigen och in i det närmaste buskaget.

Hon kvider, sprattlar och fräser. "Nej, snälla, gör det inte" kvider hon."Håll käften, din jävla hora", väser en. "Nu ska du få smaka kuk, jävla fitta", grymtar den andre. Hon får en knytnäve i ansiktet, känner blodsmaken i munnen och spottar. Den längre av männen går ned på knä bakom henne, drar upp hennes armar bakåt och sätter knäet över den ena handleden och sin grova hand över den andra så att hon inte kommer loss. Samtidigt river och sliter den andre i hennes kjol och strumpbyxor. Hon känner något kallt läggas över halsen, registrerar i panik att det är kallt stål. Kläderna rivs i bitar och mannen framför henne sliter av trosorna, fumlar med sin gylf i jeansen och vältrar sig framåt över henne. Hon skriker utdraget när han tränger in. Den andre mannen lägger ena handen över munnen på henne.

Allt är tyst. Vinden susar stilla genom buskagen omkring. Jorden doftar metall. Genom dimman av tårar ser hon åter stigen. Kroppen huttrar, är mörbultad och hon andas med fladdrande andetag. Ser ljusen borta vid bron, där några bilar sveper med sina strålkastare över husväggarna. Det faller några regnstänk på den svarta asfalten. Hon reser sig mödosamt upp i sittande ställning. Munnen blöder, hon spottar ut en tand som sitter lös. Det svider på halsens högra sida. Hon känner med fingret och har ett sår. Underlivet molvärker. Förövaren körde på som en galning, trots att hon var snustorr, bara trängde sig in och spetsade henne. Han nöp i hennes bröst och örfilade henne under våldtäkten. Hans andedräkt var unken, som ruttet kött. När det gick för honom tog han struptag och dunkade hennes huvud i marken. Den andre som höll hennes handleder bara skrattade, rågarvade åt vad kompisen höll på med. Han lutade sig över henne med elaka grisögon, harklade sig och loskade rakt ner i ansiktet.
Hon får upp mobiltelefonen ur väskan, som ligger intill henne. Med möda knappar hon in 112 och kopplas upp mot nätet.

                                                           *

11 november kl. 22.30

Den platta teveskärmen ovanför bänken står på med hög volym. Det är ingen tvekan om vad som visas. Blondinen sitter iförd nån slags minimal vit sjuksköterskeuniform i knäet på en man, som ska föreställa läkare. Han ser lika bekväm ut i rollen som om nån från Hell´s Angels skulle förrätta högmässan i kyrkan. Hon trippar in på mottagningsrummet, vickar på rumpan, visar brösten och ställer sig vid skrivbordet och sträcker sig för att hämta en penna eller nåt. Hon blir stående i den posen bra mycket längre än det tar att verkligen hämta pennan, så att läkaren hinner köra upp båda händerna under den korta sköterskeklänningen. På ett ögonblick hinner hon både svanka och skjuta ut stjärten mot honom, vrida på huvudet, försöka se kåt ut med kisande blick och upprepade gånger slicka sig om munnen, allt medan låtsasdoktorn öppnar gylfen och trär på henne bakifrån. Regin är kanske inte i någon beundransvärd Cannesfestivalklass direkt.

Björn släntrar in från köket, drar handen genom håret och slår sig ned bredvid Olle, som kollar på p-rullen.
- Fan, vad gott. Kolla! Hon ber verkligen om det...
Björn böjer sig framåt, norpar några chips och lyfter sin femte starköl för kvällen. Olle dricker grogg, gin och tonic.
- Kolla rattarna, fy fan. Rätt ut, stora som meloner. Kolla, nu får dom upp farten. Fy fan, nästan så det stänker.
De blir sittande framför skådespelet, fortsätter att dricka och äta chips, medan skådisarna tar sig fram mot finalen, där doktorn står framför den hukande sköterskan och sprutar hennes ansikte full med sperma. Björn och Olle garvar, kommenterar och börjar sen snacka fotboll istället. De är med i samma firma. Som träffar andra firmor ibland, bara för att slåss. I Björns garderob står ett baseballträ och ett järnrör. Röret är krokigt efter den senaste drabbningen på Råsunda.
- Äh, fan. Ska vi dra?
- Var då rå?
- På stan. Kolla läget.
- Ok. Kan väl alltid hända nåt. Vet du om nån fest eller?
- Nä, men har lite myror i kroppen. Behöver röra mig. Men får inte bli för sent. Ska hem till farsan imorgon. Han fyller år.
- Aha, köp en p-rulle åt honom.
- Ja du, skulle inte tro det. Det blir finlunch, tre rätter och prat om mina utbildningsplaner, som vanligt. Morsan lagar mat, nyper mig i kinden och säger att jag ser mager ut. Och farsan gnäller om att det gäller att bli nåt. Och jag sitter tyst och svarar snällt, att kanske efter sommaren...
- Farsor och morsor, dom är sig lika över allt. Min farsa har jag inte träffat på sex år. Han bara drog.
- Nä, vi släpper det. Blir bara låg när jag tänker på dom. Nu rycker vi upp oss. Jag skulle vilja hitta på nåt kul. Känner mig lite laddad.

                                                                *

11 november kl. 23.30

Puben är i skotsk stil med murrig inredning och billiga tavlor med jaktmotiv. De som arbetar i den har grönrutiga kiltar och höga strumpor, tar upp beställningar på originalspråket och gör allt för att få gästerna att känna att de har flyttat sig från ett regnigt Stockholm till en lokal pub i Inverness.

Längst in i båset på högra sidan står en röd axelväska mitt på bordet. Sara kommer just ut från toaletten och sätter sig på sin plats, rotar runt efter läppglanset i väskan och fortsätter sen samtalet med sin väninna Lotta.
- Men Sara, du får väl bestämma dig snart. Du kan ju inte hålla på så där. Det håller ju aldrig i längden.
- Nä, jag vet. Men jag är så bränd. Har svårt att knyta an, velar som vanligt. Micke har allt det där jag behöver i vardagen, du vet. Trygghet, omtänksamhet och det är ordning på allt. Men han är ju så jävla tråkig att jag går av. Allt ska planeras, förbokas och han skriver tusen listor om allt han ska göra. Det är nästan så att han sätter upp på listan när vi ska ha sex också.
- Låter ju helt sjukt. Men Kalle då? Vet han om att du dejtar Micke?
- Nä, är du tokig? Jag kan ju inte bestämma mig riktigt. Kalle är så kreativ, han målar och spelar piano. Du skulle se hans klädstil, han ser ut som rena modellen. Fattar du att man blir småvarm?
- Men varför satsar du inte på honom då?
- Han är så hemlig. Ibland bestämmer vi nåt, men sen dyker han inte upp. Han kan på två minuter gå från den mest snacksalige skitroliga och varma till sura och inåtvände. Det känns osäkert. Han är en fantastisk älskare, men plötsligt vill han inte, drar sig undan och vill vara ifred. Vet inte vad jag vill.
Sara suckar, tar in en öl till och börjar prata om det nya jobbet istället. Hon är AD på en reklambyrå, har hoppat mellan tre jobb de senaste tre åren och har höjt sin lön med femtusen varje gång. Hon är duktig, påhittig och en utpräglad bildmänniska. Idéerna bara kommer till henne, lätt, flygande och säljbara. Kunderna älskar henne. De kommer oftast lite småförvirrade med nån slags övergripande luddig idé om vad de vill åstadkomma för underverk med reklambudgeten. En vecka senare dundrar Sara in, ritar och berättar, showar och påverkar, säljer in och bara lyckas. Lotta arbetar på den byrå Sara jobbade för senast. Hon jobbar med publiceringsverktyget för webben och de blev där snabbt bästa vänner.
- Jag ska nog gå snart. Har ett kundmöte vid tio imorgon bitti. Sara gäspar, tar en klunk öl och flinar mot Lotta.
- Ja, helt ok. Men jag måste bara berätta en grej först. Du vet Lasse, han med BMW:n. Vet du vad jag fick reda på om honom?
- Nä, vadå? Berätta!

                                                           *

12 november 01.25

Sara sitter med skrevande ben i gynekologstolen och blundar, vill inte se sig själv i den här situationen. Lampan är stark och lyser rätt in i hennes underliv. Två manliga läkare sitter med huvudena tätt ihop och stirrar in i henne, petar och drar, fotograferar och mäter, mumlar inbördes och nickar.
- Så ja, Sara. Det är klart snart. Men vi måste ha med allt till protokollet.
- Protokollet? Hennes röst är svag och bräcklig.
- Ja, det här är rena bilbesiktningen. Alla skavanker ska med. Behövs sen vet du. Hon hör dem fnissa lite. Som om han sagt nåt roligt med det där om bilbesiktningen. Hon känner ilskan flamma upp.
- Håll käften. Jag vill va ifred.
Båda två tittar förvånat upp mot henne, prövar ett skevt leende.
- Vad är det med dig? Vad blev du arg för?
- Skit i det. Var tysta bara. Det finns vädjan i rösten nu.
- Ja, ja. Ligg still bara så fixar vi det här. Tänk på nåt annat. Den ene läkaren gör en min åt den andre och vindar med ögonen upp åt Saras huvud.

Efter ytterligare femton minuter rullas Sara in på sjukhussalen. Där sitter redan en mörkklädd man som visar sin polisID och tar till orda.
- Ja, Sara. Jag är alltså från polisen, Krim, heter Bengtsson. Det här är ju för jävligt. Mitt jobb är att sätta fast dom. Så jag har några frågor jag vill ställa redan nu innan du hunnit tänka efter för mycket. Minnet är konstigt. Efter ett tag tror man sig minnas en massa saker som egentligen aldrig hände. Men när det är färskt ligger det närmare sanningen.
- Jag vet inte om jag orkar nu. Är så trött, mörbultad, ledsen...
- Förstår det, men du vet. Jag måste få svaren nu. Vi börjar, får vi se... jo, du var alltså på den här puben med din kompis. Vet du vad klockan var när ni gick därifrån?

                                                           *

19 november kl. 03.45

Det är varmt i sängen och jag kastar av mig täcket. Känner med fingrarna över kroppen, de halkar fram över nåt kletigt. Fingertopparna är stumma, som utan känsel. Jag lägger handen över min hårlösa vulva, kniper ihop benen.  Jag ser en vit t-shirt med Musse Pigg logo på, hör en röst viska, det smackar mot mitt öra men hur jag än anstränger mig kan jag inte uppfatta orden. Känner stöten bakom ryggen, hur något letar sig in nedför svanken, mellan skinkorna och ned mot stjärten. Sängen fjädrar och allt börjar gunga, ser relingen, lutar mig över den, öppnar bara munnen och spyr rätt ner i det mörka vattnet. Det bränner i näsan och svalget, jag tömmer mig, litervis, tar aldrig slut. "Nej, du får inte, gör det inte, jag vill inte..." viskar flera röster omkring mig och jag sveper runt med blicken, men det är tomt i salen. En väntsal, människor sitter tysta, stela och jag går med försiktiga steg mot biljettluckan. En stationsklocka tickar högt på väggen bredvid luckan. Pappa böjer sig ner på huk, viskar "du får fem kronor här till godis. Och kom ihåg, det här är våran hemlis, som du inte får berätta för mamma. Lovar du?" Jag nickar in i det allvarliga ansiktet, vet att jag måste. "Då ses vi om fjorton dagar igen" hör jag en ny röst säga, möter expeditens ögon, sträcker fram handen och tar emot växeln. En rörelse inuti handen, ser spindeln krypa upp för handloven, försöker borsta av den, men spindelns ben har ätit sig in i min hud, blivit till klor som håller sig fast. Det låter som ett tåg, visslar, dånar, kommer närmare, närmare och jag springer, fortare och fortare. Känner vinddraget, stötarna mot underlivet, ser hans ansikte uppochner som vajar fram och åter, han skrattar och spottar. Jag försöker öppna munnen, men den är igensydd, trådarna drar i läpparna, jag får inte upp dem. Mitt skrik är ljudlöst, i raseri och ångest.
Hon dras mot ytan och öppnar ögonen. Svetten rinner om henne och hon hyperventilerar. Sitter i sängen, med sängkläderna i en spiralformad röra runt sig. Hon blundar, öppnar ögonen igen, försöker hålla andan, minska farten, komma tillbaka till verkligheten. Det är samma dröm för hundrade gången. Känslan av maktlöshet, att tvingas, skammen och självföraktet. Åter och åter igen. Hon snyftar, lägger sig på sidan och försöker somna om.

Hon är sjukskriven. Känner sig kraftlös, idélös och låg. De fysiska såren har börjat läka, men hon är psykiskt skör. Har mist självförtroendet. Våldtäkten sågade upp gamla gömda sår, fick henne att tappa taget. Imorgon är det rättegång. Polisen fick tag i förövarna. Hon känner stor oro inför spektaklet. Som en teater med publik och olika roller. Och där ska hon sitta och berätta, hur det var, kändes och blev.

                                                               *

20 november kl. 17.05

Dagen har passerat som i dimma. Hon sitter på en gammal nött träbänk bredvid åklagaren och hör den gamla högtalaren knastrande meddela att det är nu det ska berättas.
- Dom avkunnas i mål allmänne åklagaren mot Björn Olsson och Olof Helander. Parterna kallas till tingssal två. 
Domaren sitter som en gammal gam uppe på podiet. Runt honom sitter några nämndemän och en notarie. Han sneglar mot henne stup i kvarten, slickar sig om munnen på nåt konstigt sätt hela tiden.
Han börjar med knarrande röst läsa upp domen. Hon sneglar mot de två, där de sitter på andra sidan i kavaj och slips. Hon vet nu att den långa heter Olof, den andre Björn. Hör bara spridda ord, får inte ihop helheten. Hon fattar att dom är dömda för andra brott tidigare, har skyddstillsyn men hittills har sluppit fängelse på grund av sin låga ålder. Rätten menar att överfallet varit rått och oprovocerat, men att våldet ändå inte har varit av så allvarlig art att man rubricerar det hela som grov våldtäkt. Det ska visst till "synnerliga skäl" för att få fängelse när man är under tjugo år och det föreligger visst inte här. Det slutar med fortsatt skyddstillsyn och att de ska släppas ur häktet. De skrattar, dunkar varandra i ryggen och tackar sina advokater. När de går mot utgången vrider sig den långe mot henne och ger fingret. Den andre flinar helt ogenerat mot henne. Tårarna stiger upp i ögonen, hon känner yrsel och stirrar stint ner i bordet, vill bara därifrån. Övergreppet är värt 100 000 kr, ett skadestånd som dom ska betala. Hon kommer aldrig att få en enda krona, det är hon säker på.

De närmaste sju dagarna är hon sjukskriven, ligger kvar i sängen och gråter, skriker ut sin ångest och desperation och varken äter eller dricker ordentligt. På den åttonde vänder plötsligt allt. Gråten tar slut, ersätts av en gryende ilska och hat. Idén tar form i hennes hjärna, rotas, vattnas, börjar växa och fyller hennes kropp med energi.

                                                               *

1 december kl. 14.00

Hon står i kön på Claes Olsson, nynnar på en Totta Näslund-låt och ser ner i den röda plastkorgen. Hon känner sig stark, målinriktad och alldeles lugn. På botten ligger det en rejäl bultsax. Den enda utrustning hon behöver kostar 98 kronor. Återstår 99 902 kr av det skadestånd hon ändå inte kommer att få.
Ja, hon behöver ytterligare ett föremål. Den lilla elpistolen köpte hon vid Sergels torg, svart så det stänker om det men nöden har ju som bekant ingen lag. Den kostade 4 000 kr jämt. Återstår 95 902 kr att låtsas ha kvar att handla för.
Pistolen skjuter med hjälp av komprimerat kväve två stålprojektiler som är förbundna med elpistolen genom varsin metalltråd. Då pilarna fastnar i kläderna - pilarna behöver alltså inte vidröra huden - sluts kretsen och 50 000 volt pulserar under fem sekunder genom den träffade. Musklerna i kroppen drar sig samman, ett kramptillstånd uppstår och inom 0,25 sekunder är en förövare helt oskadliggjord. Enligt instruktionen kan man sedan med lätthet sätta på handfängsel eller på annat sätt övermanna gärningsmannen. Så är det tänkt att poliserna ska använda den. En finess är att det inte spelar någon roll var pilen träffar, benet, magen, armen. Bara den träffar någonstans så uppnås full effekt direkt.

Det var när domen kom i brevlådan efter en vecka som allt ändrades. Där stod de svinen uppräknade med personnummer, adress och hemvist. Allt hon behövde känna till. För att sluta vara offer och istället bli den som jagar. Efter lite research fick hon kläm på deras vanor, när de kommer och går och framför allt, när de är tillsammans.

                                                               *

12 december kl. 22.05

Björn är i berättartagen och pekar mot den blanka dvd-skivan, som ligger på soffbordet.
- Du ska få se, så jävla häftigt alltså.
Olle ser uppmärksamt åt Björns håll, vill höra mera.
- Men hur fan går det till?
- Äh, dom raggar upp nån brud, knarkare kanske och lovar gratis fix.
- Men det är på riktigt? Säkert?
- Ja, annars är det ju ingen snuff movie. Dom tar livet av henne på riktigt i slutet, hur coolt som helst. Björn flinar, sträcker sig över bordet och greppar dvd-skivan. Nu kollar vi!
Efter en halvtimme av kränkningar och förnedrande behandling har den fastbundna kvinnan, som skriker ut sin ångest och smärta fått ta emot hugg, slag och blivit av med den ena bröstvårtan. Mannen med den svarta lädermasken går runt stolen, lägger rakbladet mot hennes kropp och drar långa blodiga remsor ur hennes hud. Björn och Olle stirrar storögt, kommenterar och flinar, tar av pop cornen och tömmer ölen. När det ringer på dörren reser sig Olle för att öppna.

 Dörren svänger upp på vid gavel och Olle spärrar upp ögonen av förvåning.
- Va fan, kommer du?
Sara är alldeles lugn, fixerar hans blick och höjer pistolen mot hans ansikte. Han drar andan, står alldeles blickstilla.
- Ja, jag ska in. Backa jävligt försiktigt in i hallen. Lägg händerna på huvudet, nu!
Olle sväljer nervöst, irrar med blicken men backar försiktigt in i lägenheten. Där inifrån hörs ljudet från dvd:n, någon ylar, skriker och piskslag ljuder genom rummet.
- Gå jävligt försiktigt nu, annars skjuter jag kuken av dig.
De går sakta genom hallen, svänger av vid datorbordet och kommer in i vardagsrummet. Tevens bildskärm tar upp halva kortväggen. Kvinnan slås i ansiktet gång på gång. Någon sliter i hennes bröst, ljuden skär genom rummet. Björn sneglar åt deras håll, hajar till och reser sig halvvägs upp, stelnar mitt i rörelsen när han ser pistolen i Saras hand.
- Sätt dig, ner i soffan. Och du, sätt dig bredvid.
De två sjunker ihop i soffan, stirrar som förhäxade på pistolen, ser plötsligt ynkliga och rädda ut. På skärmen kör mannen just in en groteskt lång dildo ut och in i kvinnans anus och ljuden av skräck strömmar ut i rummet. Sara ställer sig bredvid tv-skärmen, siktar mot männen i soffan med pistolen och greppar fjärrkontrollen. Hon sänker ljudet något, men stänger inte av filmen. Hennes röst är lugn och tydlig men vibrerar av återhållet hat.
- Ni ska straffas era jävlar. Klarar inte samhället av det får jag göra det själv. Idag är det ni som är offer. Jag som jagar er.
- Du är fan inte klok. Lägg av med det där. Det var ju bara en dum grej asså, inte meningen. Björn försöker släta över händelsen, men gör det bara värre genom sina ord.
- Dum grej? Din dumme jävel. Ni förstörde mitt liv, min tillit försvann upp i rök. Och här sitter ni era sjuka jävlar och kollar på såna där vidriga filmer. Era jävla kräk. Det är dags nu.

Hon höjer filmljudet till max, högtalaren spricker nästan av ångesttjuten samtidigt som Björn skriker ett utdraget "neeej". Hon skjuter två skott i snabb följd, de första pilarna tar i Björns overallbyxor vid låret och de andra mitt i bröstet på Olle. Båda stannar upp i sina rörelser, ramlar bakåt och börjar darra okontrollerat, får starka kramper, rasar ned på golvet och fortsätter där att skaka. Under Björns kropp breder plötsligt en stor pöl urin ut sig. De hamnar på rygg men med ansiktena på sidan mot teven, oförmögna att röra sig. Darrande kollin med uppspärrad blick. Sara går ned på knä, ställer sig intill Olle och tar fram bultsaxen. Han stirrar oförstående på den.
- Du höll fast mig Olle. Du gjorde inget för att hjälpa mig. Istället spottade du på mig. Och när rättegången var slut gav du mig fingret. Fattar du? Det är slut med det nu. Du ska aldrig hålla fast nån mera. Aldrig nånsin.
Hon lyfter ner den tomma fruktskålen från bordet och ställer den intill Olle. Tar sen tag i hans vänstra hand och lägger upp den på kanten av skålen. Olle stirrar bara, ser vad som sker men kan inte ens skrika på grund av förlamningen. Björn ligger alldeles intill och ser det hända. Bultsaxens skänklar sluter om tummen. Sara blundar och knipsar med lätthet av den längst in vid handen. Inte ett ljud hörs från Olle, eftersom stämbanden är förlamade. Skrålet från teven går upp i falsett, kvinnan där får just en strypsnara lagd över huvudet och mannen börjar skruva en pinne varv efter varv, för att snöra av hennes lufttillförsel. Bultsaxen kopplas, ytterligare ett ljudligt knakande och sen följer finger efter finger. Det blöder kraftigt om såren. Sara plockar upp ett finger som har hamnat utanför skålen och lägger det bland de andra. Sen lägger hon munnen mot Olles öra och överröstar teve-ljudet:
- Så Olle. Nu kommer du aldrig mera att hålla fast någon. Men vet du vad? Jag sparade dina två långfingrar. Du gillar ju att ge fingret. Fortsätt du med det, ditt lilla kryp. Gå på teater, så kan du i alla fall sitta där och klappa finger.
Hon flyttar sig på knäna över golvet, parkerar vid sidan om Björn som skräckslaget möter hennes blick. Han har sett, hört och förstått. Hon undviker att sätta knäna i hans urin.
- Är filmen bra? Coolt va? När det drabbar andra. Du ska just få veta hur coolt det kan kännas. Du höll ju inte fast. Utan använde kuken, hårt och brutalt. Nu drar jag ned blixtlåset så får vi se hur stor och ståtlig den känner sig idag. Björns ögon är glasartade av skräck.
- Dags att säga adjö till kåtheten Björn. Bye bye till allt knullande. Inga våldtäkter eller övergrepp mer. Jag tänker ta pungen också så att du blir riktigt beskedlig, precis som gamla kastrerade hankatter. Hon tar upp bultsaxen, men halkar på allt blod. Hon svär till, men hittar så taget. Saxen klipper två gånger. Hon överraskas av allt blodet, som kväljer henne men tvingar sig att peta upp lemmen och pungen i skålen och reser sig sen upp. Hon ler svagt mot de båda, som nu har börjat stöna när effekten av elpistolen börjar klinga av. På teveskärmen ovanför dem sker finalen, scenen där svartmannen med ett enda hugg skiljer kvinnans huvud från kroppen. Kameran zoomar in en närbild på huvudet och sen är det slut. Filmen flimrar till och ersätts av en blåtonad fast bild med bokstäverna DVD på skärmen. Allt blir tyst. Förutom stönandena från männen.
- Jag lämnar er nu. Bara så att ingen kirurg får för sig att börja reparera nåt kommer jag att spola ner det här grisköttet i toaletten. Det får blir fiskföda långt ut i Östersjön. Hon vänder på klacken och går lugnt ut mot badrummet. Männen hör plasket och hur hon sen spolar. Dörren slår igen och hon är ute. Går hemåt. Vänder sig inte ens om.

                                                             *

13 december kl. 06.00

Det är Luciamorgon. Sara vaknar av klockan, gäspar stort och tassar upp för att sätta på teven.  Sara sjunker tillbaka ned i sängen med en kopp te, mornar till sig. Hon har sovit hela natten. Den otäcka drömmen har för första gången på en månad hållit sig borta. Hon vaknar helt utan ångest. Känner sig lugn, samlad och vet att hon har fått upprättelse.

Nu kan polisen komma.

                                                           @