Jag sitter fast i något. Hör ett ljud, som av strömmande vatten. Det är mörkt omkring mig. Är det en lampa som blinkar?
Förstår inte vad som hände. Allt gick så fort. Visst höll jag väl på och beställde någonting? Nej, jag hade fått det. Smakat på det. Sauvignon Blanc i liten plastflaska. Surt, näst intill odrickbart. Stod alldeles framför mig på brickan, bredvid plastmuggen.

Den mörka kvinnan med den röda klädseln doftade av Shiseido. Citrus, lätt blomdoft med nåt friskt i. Rådjursögon, mandel, ovala, långa ögonfransar och brungröna ögon. Lustigt, de såg gröna ut när hon tittade rakt fram och bruna när hon tittade neråt. Varje gång hon gick förbi i gången kom en vindpust, som smekte min kind. Bar med sig den där parfymdoften. Eller, nej det var nog eau de toilette, den var så lätt. Det frasade om hennes ben, ett svischande läte av tyg och nylonstrumpor som möttes i rörelsen. Snygg kropp, smidiga rörelser.  Blev lite avundsjuk. En del får allt, andra väldigt lite.

Jag känner inte mina ben. Försöker röra dem men de lyder inte. Blickar neråt. Bältet sitter stramt. Grått och silver. Kjolen fladdrar lojt i något.  Det är tungt att andas. Eller andas jag inte? Något flimrar förbi mina ögon, slår ett slag med stjärten. Ser ett öga. Kallt.

Bilderna kommer sakta åter, vevas baklänges, dras mot ytan.

Vi sjönk.

Ett öronbedövande brak, när ytan klövs. Svart, alldeles svart. Måste ha förlorat medvetandet. Sen känslan av att sjunka, sakta singla nedåt, svart, svartare, svartast. Ett tryck mot öronen. Mittemot mig hennes plats. En telefonlur med spiralsladd hängde fritt, flöt i synfältet.  Fastspänd mittemot, såg hennes hår sväva som en gloria. Ögonen öppna, bedjande. Vi sjönk stadigt genom natten, som ett spökskepp utan mål.

Ny bild.

Vi sjönk djupare, ned mot mörkret.

Kort stund innan.

Lång vägs färd mot vågad yta. Jag skrek precis som de andra, vi skrek, inneslutna i oss själva. Sekunderna blev till minuter. Fyllda genom ångest, spyor och sms. Andra höll om. Andra bara satt. Apatiska som på väg till slakt.

Blixtar sköt vassa pilar genom kroppen. Stålfågel med sin brutna vinge, skadad för sitt enda liv. Allt i spiral virvlade förbi. Så fysiskt, påtagligt och skräckslaget. En dörr stod och slog, envetet, oupphörligt, oförtröttligt. Sen var den bara borta.

Bild.

Plötsligt öppnades en lucka i taket och något föll. Tog den, sög sen girigt. Varningssignal, ett brummande läte och mera skakningar. Kände rädslan som ett lock i halsen.

Hörselrest.

"Vi kommer att passera ett område med oväder den närmaste halvtimmen. I området råder åska och stor turbulens, varför vi får be samtliga passagerare att spänna fast säkerhetsbältena. Det finns ingen anledning till oro, det här planet är byggt för att klara extrema belastningar i alla väder, men det kan bli lite skakningar och plötsliga hissåkningar av och till. Vi ber om överseende för alla olägenheter."

Bild

Jag tänkte just ta en kudde och somna in lite när jag hörde det där ljudet, plingandet inför ett meddelande från cockpit. Man stannar upp, väntar, vad ska de säga nu? ”Serveringen av drinkar börjar strax?” ” Vi passerar just nu över Franska Guyana och är strax ute över havet”.  Boken var så trist, men i äkta lutheransk anda plågade jag mig vidare, eftersom det känns så fel att avsluta en bok man bara har en tredjedel kvar av. Kaffet efter plastbricksmåltiden smakade surt, svart och äckligt. Värdinnan, Miranda, hon i rött stegade runt fram och tillbaka och såg till att passagerarna hade det bra. Hon hade något, så levande, vacker och med ett sånt där leende som inte verkade vara intränat. Hon såg mig verkligen, när hon pratade med mig. Skulle gärna ha velat abonnera på hennes tjänster oavsett var jag skulle åka. Den manlige stewarden däremot glodde på mig som om jag var ett stycke kött, och ställde sig just så nära när han hällde upp kaffet, så att han kunde glo ner i min urringning.

Bildblixt.

Planet stod och skakade på startbanan. Det kändes i ryggstödet när kaptenen eller styrmannen, vem det nu är som sitter vid spakarna,  släppte bromsarna och gav gas. Jag räknade sekunder som vanligt, det har blivit en vana att veta hur lång tid varje plan tar på sig från start till take-off. Det tog tjugosju sekunder från stillastående tills den där sugande känslan infann sig som betydde att planet lyfte. Jag sneglade ut genom rutan, såg ner över ett Rio de Janeiro i soldis.  Air Franceplanet lade sig i sväng ut mot bukten och jag fick en skymt av Kristusstatyn längst uppe på Sockertoppen. Jag hade biljett Paris-Rio med öppen retur. Hade arbetat en månad med att få fart på den nya skolan. Det var sagt en vecka från början, men det strulade med materialet, det kom inte i tid. Två kollegor fick åka ner till mig för att hjälpa till. Var inte länge sedan vi skildes åt. En obetydlighet, ett infall gjorde hela skillnaden. Sliding doors, den där filmen men i verkligheten. En obetydlig detalj och fortsättningen blev helt annorlunda.

Klick.

Ben och Alice stod vid incheckningen, med pass och biljetter i sin hand. Vi skulle ha åkt gemensamt. "Men ska du inte åka med i alla fall" sa Alice. Jag drog på det. Om jag inte hade fått den där idén. Ville hinna med det i alla fall, eftersom det inte var säkert att jag någon mer gång i livet skulle komma tillbaka till Rio. "Jag kommer efter" sa jag. "Vi ses i Paris imorgon kväll."
Så jag vinkade av dem, såg dem passera spärren in till internationella delen av flygplatsen. Min egen biljett hade jag i min lilla handväska. Mitt plan skulle lyfta fyra timmar därefter. Det fanns gott om tid att åka till det där stora köpcentret intill flygplatsen och handla några presenter till min systers femåriga dotter. Och kanske något i klädväg till mig själv.

Det var ett enkelt beslut. Ett litet vägval. Att åka nu eller senare. Skillnaden mellan en middag i goda vänners lag på en restaurang i Paris. Eller att sitta här nere i mörkret, blöt, rädd och ensam bland alger och fisk. Med näsan tryckt mot taket, för att få i mig det sista av den unkna luften som bildats av det veck på kabinplåten som just uppstått vid min plats, min ordinarie turplats 1F när jag på någon annans bekostnad åker Business Class.  Med en påse småpresenter för fyrtio Euro inlagt i bagagehyllan.  Sitter jag, i sällskap endast av en larmlampa som blinkar allt svagare.

                                                              @