Det tjuter till i mikrofonen framme vid podiet i personalmatsalen och VD:n Sverre Frisk harklar sig. På hans vänstra sida står Pelle Helgesson, fackets ordförande och ser allvarlig ut. Det är över tvåhundra ur personalen som har samlats för VD:s jultal. Men det kommer inte att bli ett tal som tidigare år, utan ett budskap som de sent ska glömma.

Per känner det i luften, att stämningen är elektrisk. Pelle Helgesson svettas och ser olycklig ut. Något är inte rätt. Stämningen sprider sig bland arbetskamraterna.
- Ja, välkomna hit allihopa. Det är roligt att se att så många har kunnat ta sig ifrån skiftet. Tyvärr är det inga roliga nyheter jag kommer med. Orderingången har varit vikande det senaste året och företaget befinner sig i likviditetskris. Vi har försökt förlänga krediterna hos banken, men det är nobben. Ägarna har därför beslutat att fabriken här kommer att läggas ned och tillverkningen flyttas till Litauen.
Ett mummel sprider sig bland personalen, någon svär och Per tittar på Lasse och Kalle, som står intill. De skakar på huvudet, väser "fy fan" mellan tänderna.
"Facket då, vad i helvete har ni gjort?", skriker någon upprört. Pelle Helgesson tar mikrofonen och ser ut över sina medlemmar.
- Ja, det har varit hårda förhandlingar, men läget är som det är. Fabriken läggs ned, alla sägs upp men vi har möten med Arbetsförmedlingen nu, för att åstadkomma ett åtgärdspaket. Det är nu det visar sig att det lönar sig att vara med i facket.
"Skitsnack, vadå lönar sig? Du sitter ju i knäet på den där jävla kostymapan!
Ett rungande bifall och fler upprörda röster hörs från människor som börjar låta den inledande förvåningen övergå i ilska. Stämningen förtätas tills några jobbare försöker rycka ner vd:n och fackordföranden från scenen. De flyr in genom köksregionerna i matsalen.

Det är två timmar senare och ett gäng står på gården utanför lastterminalen. Per står med händerna i byxfickorna och lyssnar på de andra.
- Hur fan kunde vi vara så korkade att vi gick ur a-kassan? Nu får vi ju knappt nånting.
- Ja, men jag då. Jag har ju just byggt huset. Kalkylerna kommer ju att gå åt helvete nu. Och Lisa är ju lite krasslig efter whiplash-skadan. Hon orkar ju bara halvtid. Fy fan!
Per försjunker i tankar. Det snurrar i huvudet av allt. Utan jobb. Han har jobbat på bruket sen nian. Lönen, kompisarna på bruket, allt är knutet till jobbet. En klump i magen växer sig större. 

                                                        *

Det har hunnit gå fyra månader sedan det olycksaliga beskedet. Per sover allt längre på förmiddagarna. Går oftast inte upp före tolv. Zappar runt på sportkanalerna och livnär sig på kebab, pizza och hamburgare. Diskbänken stinker, med drivor av disk och gamla kartonger. Bordet vid teven är överfylld av ölburkar, fulla askkoppar och tomma spritflaskor. Per är mager, orakad och röker John Silver utan filter.

För att få något att göra har Per börjat tjuvringa. Han brukar ligga i sin obäddade säng, orakad, med lindrigt rena kalsonger och en burköl inom räckhåll när han ringer. Första offret är ett snofsigt hotell.
- SAS Radisson hotel, välkommen jag heter Linda.
- God morgon, det här är direktör Redenstierna.
- God morgon.
Han ler när han hör hur hon stramar upp sig inför hans överlägsna och kaxiga röst. Det slår aldrig fel. En titel och brytig stil skrämmer skiten ur de små råttorna.
- Jag behöver ett rum natten till torsdag denna vecka. Med utrymme, Internet och ett rejält badrum. Vad har ni att erbjuda?
- Ja, vi har ju standard plus, minisvit och de luxe. Vilken prisklass...
- Det spelar ingen roll, bara det är bra.
- Ja, då är ju de luxe...
­- Avgjort, jag tar det. Serverar ni mat på rummet?
- Ja, det gör vi.
- Bra, jag kommer till kvällen, vid nio. En löjromstoast, två Mariestad, burk och en sexa Skåne, kylskåpskall.
- Ehum, jag vet inte om...
- Du har ju tre dagar på dig. Ordna det. Tack för idag.
- Klick!
Han känner en euforisk glädje i kroppen, upplyft och riktigt potent när samtalet är avslutat. Kvällen efter ringer han BMW och anmäler sitt intresse för en M5:a med ett inbyte av en begagnad BMW 750. Sådär mellan tummen och pekfingret enas man om ett pris på M5:an på 950 000 och ett mellanpris på 200 000 kr. Per berättar utförligt för säljaren om sin Hummer och frugans slängbil, den lilla Porschen. Han bokar in mötet till klockan tolv på lördag och lägger på med ett avmätt "vi ses, men kom ihåg, jag tycker inte om att vänta".

På dagens lista har han ännu fyra samtal att ringa. Dels att ringa tidningen för avslöjandet att han sett Mona Sahlin dödsfull på restaurang Tennstopet och att hon slätat av en chilensk flykting i foajén, allt filmat med autofokuskamera. Han ska spela svårflörtad och läcka att han samtidigt håller på och dealar med värsta konkurrentblaskan. Sen är det hjärtinfarkten, ja hans egen alltså. Ett litet samtal med 112 och en rollprestation som skulle kunna få Reine Brynolfsson att bli grön av avund. Därefter är det dags att ringa skatteverket för att i långsamt tempo få sin deklaration förklarad för sig. Eftermiddagen kommer avslutningsvis att toppas med ett timslångt samtal med Vattenfall för att diskutera den senaste elräkningens uppställning och hans bestämda åsikt att någon har räknat fel vid den senaste debiteringen.

Senare på kvällen ringer mamma. Det börjar dra ihop sig till årets Norénska familjesammankomst.
- Hej lilla gubben. Du kommer väl hem nu till jul?
- Ja, jag har ju lovat...
­- Fint, och Elin kommer. Och vet du, Bosse har bytt jobb. Han är ju jätteduktig tycker jag. Det ska bli så härligt att få ha er hemma några dagar sådär. Precis som förr i tiden.
- Mmm... kul.
- Sen ska vi på julotta.
- Ja, men måste vi...
- Inga men nu. Det är klart vi ska på julotta.
- Okej då...
- Jag tänkte väl. Det är ju det finaste...men du kommer väl dagen innan julafton?
- Vi får se. Jag har en del att pyssla med.
- Ja, men hallå?  Du är ju arbetslös ju. Du kan väl lika bra åka hem till mamma?
- Ja, för i helvete. Jag kommer, säger jag ju.
- Brusa inte upp nu. Jag försöker ju bara säga att jag ser fram mot julhelgen.
- Jo, jag vet...men vi säger så då.
- Visst gubben. Vi ses till jul då! Puss puss!
- Hej då!
Per lägger på, suckar och knyter ihop sig i soffan. Han är ingen älskare av julfirande. Särskilt inte sedan Bosse kom in i bilden. Han är läkare och tror han vet allt. Stafettåker till Oslo varannan vecka och tjänar hur mycket pengar som helst. Elin beundrar honom gränslöst, så till den grad att Per blir förbannad. På Bosse, men egentligen kanske allra mest på Elin.

Per känner sig ledsen ikväll och bestämmer sig för att prata ut med en vän. Han slår numret på telefonen med van hand, suckar djupt och börjar prata när han får svar i den andra änden av luren.

- Ja, hej det är jag.
-
- Det är inget vidare faktiskt.
-
- Känner mig så ledsen för det här med jobbet. Människovärdet liksom. Jag sover rätt dåligt, vaknar tidigt och känner ångesten sparka igång. Blir orolig, får svårt att andas och börjar vanka runt.
-
- Det spelar ingen roll vad jag gör. Jag dricker för mycket, varenda dag. Röker som en skorsten och hostar. Skiter i att tvätta mig. Och nu kommer julen. Vet inte hur jag ska komma att klara den. Fan, ingen vet hur jag har det. Ja, förutom du då.
-
- Den där jävla Bosse bara skryter. Kommer med goda svågerråd, men som dryper av förakt. Och Elin sitter bara och nickar och stirrar på mig med en sån där min som pendlar mellan stackars lilla Perka-bubben och fy fan vad passiv du är, ryck upp dig! Jag vet hur det kommer att bli. Sen sitter mamma och bligar som en anklagande domare, med koögon som är alldeles fuktiga av förebråelse.  
-
- Men har inget val. Måste åka... har dåligt samvete för tjuvringningarna också. Tre eldsvådor har jag anmält, jag har till och med hört brandbilarna rycka ut. Jag har ju ingen att prata med förutom Olle och Berra nere vid centrum. Rosita, Explorer och tipset håller igång dom. Lotto, joker, stryktipset och V75 är allt dom lever för. Men dom pratar med mig i alla fall.
-
- Ja, sådär är det. Men det börjar bli sent. Vi kanske ska lägga på?
- Tjugotvå, femton och femton *pip*
- Ska ta en stor virre innan jag lägger mig. Det brukar lätta en stund i alla fall så jag hinner somna. Även om jag sen vaknar tidigt med en jävla ångest.
- Tjugotvå, femton och trettio *pip*
- Men, vad fan, har du inget vettigare att säga? Lyssnar du överhuvudtaget?
- Tjugotvå, femton och fyrtiofem *pip*
- Kan du inte en enda gång hålla med mig? Va?
- Tjugotvå, sexton och noll *pip*
- Din jävla surfitta! Dra åt helvete!
*klick*
 
                                                               *

Per sitter på den nötta träbänken nere vid centrum. Dagens världsproblem löses idag som vanligt av honom själv i samråd med Olle och Berra. För att olja upp tankemaskineriet delar de på en flaska Rosita, som skickas runt i en papperspåse. Det är så tidigt på morgonen att systemet inte har öppnat än. Samtalet brukar gå lite trögt innan de har sjungit upp sig. Det mesta brukar kretsa runt fotboll, hockey och tipset. De har ett litet tipsbolag, satsar en tjuga var i veckan och drömmer om den stora vinsten. Lägger ihop sina tjugor och sen har man ansvaret varsin vecka att lämna in tipset nere vid pressbyrån. Den här veckan är det Pers tur. De vecklar in sig lite i hur SSK ska kunna hålla sig kvar i elitserien, så systemet har redan hunnit öppna innan alla har blivit överens om vilka krafttag som behövs för att säkra till och med en slutspelsplats.
Per ska hem och packa inför resan till mamma över jul. Han släntrar in på pressbyrån och nickar igenkännande på Ahmed, som äger kiosken. Vid sidan om tidningsställen finns ett litet bord, där man kan stå och plita ner raderna som ska lämnas in. Han betalar sina sextio kronor och tar emot talongen. På hemvägen köper han en Big Mac, så är lunchen avklarad.

Hemma på diskbänken står en halvt urdrucken mjölktetra. Per luktar på den och känner den halvsura doften. Han rynkar på näsan och ställer in den i kylen. Sen halar han upp talongen och skriver, som han alltid brukar göra, upp tipsraden med tuschpenna på den lilla tavlan som sitter bredvid kylen.
På sängen ligger hans lilla resväska. Tre långa dagar hemma hos mamma. Han lägger i ett par kalsonger, två tröjor och en väska med toalettsaker. I väskan har han tandborste, tandkräm, en burk stesolid och några tabletter rohypnol. Han lägger ner en kvarter Explorer i väskan också, för säkerhets skull.

                                                           *

Tåget susar fram i god fart. X 2000 gungar till i kurvorna och Per känner sig lite lätt illamående. Han sitter i kafévagnen och dricker sin tredje starköl för dagen. Utanför fönstret rullar landskapet förbi, snötäckt och med rimfrost i träden. Han suckar djupt. Gäspar och kurar ihop sig för en liten sovstund.
Jag känner mig rätt hopplös. Inget jobb, inga kompisar. Ja, nere vid centrum då men Olle och Berra pratar ju aldrig om nåt annat än hockey. Ja, lite fotboll ibland då. Arbetsförmedlingen bara snackar, men det händer ju inget. Och hemma sunkar det ihop fullständigt, men jag orkar ju inte. Sover dåligt och känner en klump i bröstet hela tiden. Halva socialbidraget går till sponken. Känner mig dålig för jämnan. Om jag tog livet av mig, skulle dom bry sig då? Undrar vilka som skulle komma på begravningen? Morsan och Elin förstås. Bosse har väl inte tid. Olle och Berra kanske kommer. Om dom är hyfsat nyktra. Lasse och Kalle är det nog tveksamt med. De var ju kompisar på jobbet. Men har väl sitt. Han hörde att Kalle och Lisa skilde sig, att huset togs av fogden och såldes billigt. De sitter såklart med en jätteskuld i knäet nu, ett sånt där lass man inte tar sig ur ens under en livstid.
Jag sjunker, känner mig yr...Kistan är vit, med några gula blommor på locket. Prästen är vit, lång och kvinna. Hon är naken under prästkåpan. Gnider sig mot kistan. Jag kan nästan nå henne med handen. Vill dra ner henne i kistan. Mina ögon sveper över kyrkbänkarna. Jag letar, spänner ögonen, vill få skärpa. Är det någon som gråter? Är det inte någon som ens är lite fuktig i ögonen? Som sörjer mig? Som saknar mig? Jag irrar med blicken, från ena till den andra sidan. Skräcken väller upp från magens inre, sköljer över mig. Det är tomt. Det är ingen där. Jag dras mot ytan, hör någon säga "Knivsta nästa".

Per öppnar ögonen, sneglar ut mot perrongen. Det är tjockt med folk där, med resväskor och påsar med julklappar. Alla på väg till sitt. Och han är på väg hem till mamma. Han öppnar väskan, som står under bordet. Han smyger upp kvartingen och tar några klunkar. En timme kvar. Sen anfaller familjehögtiden.

                                                                     *

Bordet dignar av hemlagad  julmat. Per och mamma sitter mittemot varandra och på sidorna sitter Elin och Bosse. De är inne på andra omtaget av mat och den tredje snapsen. Samtalet börjar flyta på lite ledigare. Det är Bosse som för befälet över vart samtalen ska ta vägen.
- Men, du Perka. Du är ju ledig varenda dag. Vad gör du egentligen hela dagarna?
- Tja, lite av varje. Söker lite jobb. Kollar lite på teve.
- Ja, men kollar på teve? Det leder väl inte till nåt jobb?
- Nä, men det finns ju inga.
- Nu pratar vi inte jobb, ta mera nu. Per, du har ju inte tagit av grisfötterna. Dom har jag ju särskilt till dig. Du var ju alldeles tokig i det när du var mindre.
- Ja, då ja.
- Men lite kan du väl ta? Så blir jag glad.
- Ja, lite grann då.
Bosse känner inte riktigt att aktivitetsspåret är uttömt riktigt.
- Men Perka, du behöver ju aktivera dig lite. Kan du inte börja spela golf? Man är ute mycket och sen är det ju lite sport. Man träffar mycket folk också.
- Är du helt slut i huvudet? Jag har ju knappt råd med mat. Golf! Du är fanimej otrolig. Jag har ju knappt råd att spela Fia med knuff.
- Mamma, jag måste berätta vad Bosse har fått. Han är erbjuden att få en överläkartjänst på Karolinska, fattar du vilken fjäder i hatten?
- Men, oj då. Ja, Bosse är duktig minsann. Hur går det med lägenhetsbytet då?
- Bosse säger att vi borde få ut fyra miljoner för våran trea.
Elin ler och sneglar bort mot Per. Nu är det bara upploppet kvar.
- Vasastan får det bli. Bosse vill kunna cykla till jobbet. Vi är ju tre med lite anspråk på yta. Men vi har tittat på en femma, så fin med stuckatur, kakelugnar och spegeldörrar. Det är ju lite rea nu genom det här med finanskrisen. Vi räknar med omkring sex till sexochenhalv millar. Vi får se. Sen är det ju skolan för Agnes, hon väljer ju till gymnasiet nästa år. Vi funderar på nån privatskola. Det är bättre kvalitet där. Men på sportlovet åker vi till Thailand allihopa. Låter det inte härligt?
- Ja, Gud vad skönt, lyckliga ni. Men det är inget för mig...eller Perka. Ja, ni har mycket att tänka på. Men ni gör det så bra. Visst gör dom? Per?
Per avbryter dissekerandet av grisfoten, där han skilt tårna åt och petat bort håret som suttit mellan dem.
- Jorå...
Elin rynkar på pannan.
- Vadå "jorå"? Nåt vettigt kan du väl säga. Du är så jävla negativ jämnt. Har alltid varit.
- Ja, vad fan kan man vara då? Ni och era jävla lyxproblem. Hur fan tror du det känns för mig att höra på sån där jävla skit. Ni är så inihelvete skitförnäma.
- Du kanske kunde lära dig nåt, din jävla loser.
- Vadå loser? Jag kan väl för fan inte hjälpa att jag är utan jobb, va?
- Du är så jävla slapp. Det har du alltid varit. Tror att allting är gratis.
- Ska du säga, din jävla glappfitta. Du surfar ju bara med på din mesiga gubbes meriter, den där jävla besserwissern. Och ditt eget pappersvändarjobb, vad jobbar du, tio timmar i veckan? Sen blir du så trött...fy fan vad jag hatar er!
- Men barn, sluta nu. Jag blir förtvivlad, av sånt här. Det är ju jul!
- Jag skiter i dig. Du har alltid brytt dig mest om henne. Den där förbannade porslinsdockan.
- Nu är du orättvis. Jag har alltid behandlat er rättvist, kom inte och säg annat.
Nu har även Elin jobbat upp ångtrycket angående tidigare orättvisor.
- Fy fan, jag minns nog. Vem var det som fick grammofonen, va? Jag fick ingen fast jag grät i flera veckor. Men du skulle spela musik. Men inte jag.
- Snacka inte skit. Du fick ju språkresan, har du fullständigt förträngt det?
- På sjukhuset brukar vi säga...
- Dra åt helvete, din skit!
- Men Perka, så där säger man inte...
- Håll käften...
Plötsligt orkar Perka inte hålla tillbaka känslorna. Han tar upp grisfoten med den dallrande gelén och kastar rätt i huvudet på Bosse. Den träffar mitt i ögat och han börjar skrika som en stucken gris. Elin kastar sig över Bosse och börjar torka bort smetet runt ögat, medan mamma bryter ihop på sin sida av bordet och börjar gråta hejdlöst. Per sitter tyst och stirrar på den gamla Moraklockan, som stått på kvart över åtta sedan han flyttade hemifrån. Den Norénska föreställningen är i full gång.

                                                          *

På juldagsmorgonen ligger vinterlandskapet tyst och mörkt. Per står och skrapar rutorna på mammas gamla SAAB. Det är kallt och han fryser om fingrarna, men han förmår ändå forma en rejäl prilla Ettan med fingrarna och köra upp under läppen.  Morgonkaffet har druckits under tystnad, efter gårdagens utbrott. De tar plats i bilen och svänger ut på huvudvägen med riktning mot kyrkan.
På kyrkobacken är det fullt av folk, på väg att ta plats för julottans gudstjänst. De parkerar en bit bort på vägen, kör ut bilen mot vägrenen och stiger ur.

Det doftar stearin inne i kyrkan och längst framme vid koret står en stor julgran överhängd med glitter och färgsprakande kulor. Prästen står redan i predikstolen och samlar sig för sin predikan. Han är tunnhårig och har alldeles runda glasögon.
De tar plats på den femte raden på den vänstra sidan om kyrkgången. Plösligt blir Per varse att hans mamma stirrar strängt på honom och gör en slags nickande rörelse mot honom. Först förstår han ingenting, bara att något är fel. Mössan tog han av sig vid ingången. Han känner snabbt över gylfen men den är stängd. Hon lyfter ett pekfinger mot munnen, viskar något argsint. På ett ögonblick fattar han, nickar och börjar leta febrilt i fickan efter något att lägga ut snuset i. Han får tag i ett papper och lägger ut snuset, för att sen rulla ihop alltihop till en liten boll i handen. Han tänker först rulla iväg den under bänken, men får så plötsligt en idé, som får honom att fnittra till.

Prästen ser ut över församlingen, slår ut med armarna i en teatralisk gest och hälsar välkommen. Per sjunker ihop i bänken redan efter första halvminuten och börjar dåsa till. Det handlar nåt om julen, Jesus och födelse och hur vi omformat allt till en materialistisk helg, där Gud och Jesus trängts ut av Kalle Anka och ett berg av julklappar. Sådär går det på under den närmaste timmen, innan det börjar bli dags för avrundning.
Kyrkvaktmästaren kommer glidande med sin kollekthåv, en lång stör med en tygpåse på längst fram. Det är nu Per ska iscensätta sin lilla idé. Håven kommer närmare och Per gör sig klar för sin gåva. När håven passerar honom viskar han "Gud ske pris" och lägger i pappersbollen med snuset i håven. Han ler inombords, känner sig riktigt uppryckt av tilltaget.

Hemfärden går i försoningens tecken. Som vanligt sopar man allt som hänt under mattan och mamma börjar prata om lunchen och om de inte kan gå en promenad tillsammans efter att ha ätit. Alla muttrar instämmande. När man går in i huset går Elin bredvid Per och ger honom en lätt strykning över ryggen. Per möter hennes blick och ler lite försiktigt. Så ordlöst och knappt kommer man vidare i familjen, precis så som man alltid gjort.   

                                                            *

Per är hemma igen. Sitter framför teven och löser ett korsord, i väntan på sportnytt. Det är i slutet på nyheterna han hajar till. En sån där nyhet som alltid inger känslan, "tänk om det är jag".
Reportern berättar om en lycklig vinnare på tipset som i veckan har kammat hem kanonvinsten, 30 miljoner. Samtidigt berättas att vinnaren ännu inte har gett sig till känna, men att man räknar med att frågetecknen nu ska rätas ut när julhelgerna är till ända. Inslaget avslutas med en skylt där den rätta raden visas.  
Som en ren reflex tar Per pennan han håller i handen och skriver ned raden i handflatan. Programmet växlar sen över till vädret innan sportextra börjar. Per blir sittande och följer elitseriens matcher samt vad som har hänt i NHL. Han hämtar en öl, en till och sen vid den tredje ölen fortsätter han att dega, genom att slötitta på treans polisfilm. När filmen är slut bestämmer han sig för en avslutande öl innan han ska gå och lägga sig. Han går ut i köket, öppnar dörren och tar ut ölen. Ögonen fästs sen på den lilla tavlan intill, han kommer ihåg tipset och håller upp handflatan vid tavlan.
Han räknar, siffra för siffra, känner plötsligt hur de första stämmer, pulsen dunkar igång och han skärper blicken. Han läser, läser igen och skakar på huvudet. Läser siffra för siffra, ser att det stämmer. Samma siffror, det är han som har vunnit.
Jag, jag, jag...det är jag som har tagit hem potten. Trettio miljoner, fy fan, tio miljoner var, skattefritt. Ingen av oss behöver göra ett handtag mer, vi kan vältra oss i pengar, bilar, brudar och all lyx man kan hitta på. Jag skrattar, fan kan inte sluta, jag skrattar mig trött, hysteriskt ända tills tårarna kommer. Äntligen får jag revansch. Äntligen ska den där jävla skitdoktorn få stetoskopet upptryckt i arslet. Thailand, blaha blaha, sånt jävla svenssonställe. Fan, Hawaii känns lagom fräckt för premiärresan. Och en Merca, en stor svulstig Merca med en åtta i, det ska jag ha. Sen ska jag ut i vimlet, ragga brudar och bjuda på skumpa, en sån där stor pava, magnum heter dom visst. Och Elin kommer att sitta med hakan nere vid knäna. Och mamma, hon kommer att bli stolt till sist. "Per - en vinnare!" kommer hon att tänka. Fy fan, måste ringa Olle och Berra.

Per blir sittande i telefonen med Olle och Berra i en timme nästan. När den värsta chocken lagt sig och han har fått läsa upp numret minst tio gånger, börjar de planera för framtiden. De skrattar, gråter och jublar. Berra ska köpa en segelbåt, en tolva och Olle ska ta flyglektioner och köpa en Cessna. De fnittrar som skolbarn och har svårt att hålla känslorna i styr. Till sist ringer de av och bestämmer att ses nästa dags eftermiddag nere vid centrum, för att fira lite.

                                                           *

Det är förmiddag och Per halvligger i soffan, med ett saligt leende på läpparna. Tankarna vandrar och han följer villigt med. Någonstans i bakhuvudet letar sig en tanke upp som ett litet skavande sår, något som inte känns helt rätt. Han får inte riktigt tag i tråden, utan släpper den och börjar istället fantisera om sitt nya liv. Han sträcker ut armen mot soffbordet och greppar snusdosan. Plötsligt kommer han att tänka på själva tipskupongen, så han går upp för att hämta den.
Den ligger inte i jackan, inte heller i jeansen han hade hemma hos mamma under julen. Huvudvärken slår till och han börjar få tungt att andas. Den förbannade kupongen måste finnas någonstans.
Två timmar senare sitter han mitt i en hög på vardagsrumsgolvet. Alla lådor är utdragna, kläder tömda och lik förbannat är kupongen borta. Det har aldrig hänt förut. Per har nästan panik, kan knappt andas på grund av stressen men reser sig med ansträngning för att hämta en öl. Han behöver lugna ner sig fort och tänka logiskt. Han måste ha lagt den förbannade talongen nånstans i lägenheten, men var?  Kylskåpet gapar tomt och han bestämmer sig för en akututryckning till systemet, för att komma ner i varv och kunna tänka lite klarare.

                                                           *

Han drar på sig paltorna och går ut i snögloppet. Halkar ner till centrum, rundar pressbyrån och tvärnitar. Allt blod försvinner i skallen och han känner sig svimfärdig. Löpsedeln skriker ut budskapet. Han rusar in, slänger en tia på disken och greppar ett Aftonblad.
Sidan fjorton, ett dubbeluppslag med världskrigsversaler slår hans dröm i spillror. Rubriken trycker ut sitt innehåll lika effektivt som bokstäver på en gravsten.
" Kyrkvaktmästare i Uppsala lycklig vinnare. Ska skänka hälften till församlingen". På bilden står en gammal trist gubbe och ler som en värsta kändis. Hur i helvete kan han ha vunnit? Allt snurrar runt i huvudet. Per sätter sig på den gamla sandlådan utanför pressbyrån, blundar och ser plötsligt scenen framför sig. Allt kommer med pinsam tydlighet åter, allt blir klart som vatten.
Han känner doften av trä, hör orgelspelet och hör prasslet av psalmböcker. Känner mammas ilskna blick och hur han hukar inför den, blir virrig, tar upp nåt från fickan och lägger ut snusen i. minns känslan av rullandet till en boll och hur han sen låter den slinka ned i tygpåsen, när den långa kollekthåven kommer åkande mellan bänkarna. Höger jackficka, letandet efter papper. Den förbannade talongen. Han slår upp ögonen, känner ilskan, vanmakten, hur allt har gått åt helvete på grund av den gamla drakens jävla argusögon. De där ögonen inför vilka han alltid har smält som vax och börjat stamma. Kärringjävel!

Han stapplar in på systemet. Vilken jävla dag. Allt har han mist, nu även Berra och Olle. Han tvekar inte, utan tar två Explorer istället för en.

                                                                        @