I dag är det första maj, en minnenas dag. Jag minns när jag var barn, då fick vi ofta besök den dagen. En kusin till mamma brukade komma cyklande långt bortifrån för att hälsa på. Jag minns att jag tänkte att han kom med våren. Nu är jag en gammal kvinna. Jag har gått en långpromenad i skogen med min hund och samtidigt har jag i minnet återupplevt första maj för femtiofem år sedan. För den dagen minns jag så innerligt väl.

Det var i Lund. Min man och jag hade studerat där några år och nu väntade vi vårt första barn. Jag hade gått några dagar över tiden, var stor och otymplig. Samtidigt var det något speciellt och spännade med valborg och första maj för oss unga
studenter, programmet var ganska givet. Jag tror att vi hade varit ute på en gård som hette Önsvala kvällen innan. Stått vid en eld och sjungit vårsånger. Sett eldarna längre bort på slätten. Men nu var det första maj.

Jag vaknade ovanligt tidigt, det kändes som om något var annorlunda. Ute lyste majsolen, några barn var redan ute och lekte. När jag stod där vid fönstret och tittade ut kände jag en värk. Det hade jag känt förut också, men nu var det mer på allvar, det begrep jag.

Det var för femtiofem år sedan och jag skulle äntligen föda.
Men, vi hade ju tänkt gå till Stadsparken? Där skulle vi möta några vänner. Jo, visst kunde vi det. Så vi tog på oss ytterkläder och studentmössor och gick till Stadsparken. Dit gick vi ofta. Både min man och jag var uppväxta med skog, så vi behövde parken. Nu var påskliljorna redan överblommade, men uppe vid kaféet lyste röda tulpaner, och där satt våra vänner redan.

Visst är minnet märkligt. Jag minns mannen. Han hade studentmössan på och en lock föll ned i pannan när han böjde sig fram och serverade oss kaffe. Alldeles som ett fotografi i mitt huvud.

Och så minns jag värkarna som kom och gick. Men det var ju första maj och vi skulle gå till studenthemmet där vi brukade äta för att äta kyckling. Idag är kyckling vardagsmat, men när jag var ung var frystekniken inte helt utvecklad, så kyckling det var vårkyckling. Så vi gick till studenthemmet som kallades Micklagård och åt den goda kycklingen och träffade ännu några vänner. En del av dem vi mötte där har sedan tagit plats i det offentliga rummet. Deras namn möter man då och då i media. Jag minns en man som kom släntrande genom rummet. Hans namn känner alla i dag. Då var han en av många med studentmössa och fluga.

Vad skulle vi göra nu? Ja, vi gick hem och vilade en stund. Vi hade haft turen att få en lägenhet i Lund. På den tiden fanns få studentbostäder men genom kontakter hade vi fått hyra en trerummare. Och sedan var det tid att gå upp till planen framför Universitetet. Det är där som magnoliorna fortfarande brukar blomma just till första maj och från universitetstrappan så sjunger studentsångarna än i dag de kända vårsångerna.
Ja, magnoliorna blommade och sångarna sjöng. Och där var förfärligt mycket folk som litade på att vintern rasat färdigt. På den tiden trodde vi studenter fortfarande på en ljusnande framtid. Vi visste att det fanns jobb som väntade, vi skulle kunna välja.
Sångarna sjöng om den lilla fågeln som flög till skogs och vid en av sångerna så skällde en av sångarna som en hälsning till alla gamla lundastudenter. Än idag blir jag rörd när jag hör skallet. Det påminner om en gemenskap. Det var en gång.

Så var uppvaktningen vid Universitet över. Och vi ville så gärna gå på en sånggudstjänst i kapellet där vi brukade deltaga i gudstjänsterna.. Min man skulle sjunga med i kören. Han kraftiga bas behövdes så väl. Ja, jag var också med i kören där, men jag skulle inte sjunga den kvällen. Det jag nu skall berätta är ett exempel på att de sanna historierna ofta är de bästa.

Det var på första körövningen inför vårkonserten. Vår körledare hade bestämt att ta med några gamla väckelsesånger.
Så han delade ut notblad och så började vi sjunga. Till historien hör att jag var mycket stor, min graviditet var inte på något sätt hemlig. Sångvalet var helt osannolikt.
– Förlossningsdag, o sälla dag….
Hela kören exploderade i en hysterisk skrattsalva. Det stod helt klart att valet gällde mellan mej eller sången. Det blev sången.

Men besöket i kapellet blev kort, för nu kände jag att det var mera intensivt så vi begav oss hem. Där stod min lilla väska och väntade, den hade jag packat om flera gånger. Och där låg de kläder som vårt lilla barn skulle ha på sig när vi lämnade BB.

När vi kom hem var vi hungriga. I mitt hem kokade min mormor risgrynsgröt var lördag. Det var så tryggt med den gamla som satt där och rörde. Så jag kände helt plötsligt att jag ville ha gröt. Det var helt som om jag behövde tryggheten i helgkvällarnas vana. Så jag kokade risgrynsgröt och vi åt lite av den också. Som en kärleksmåltid.

Skulle vi åka in? Jag var rädd att komma för tidigt så vi beslöt att dröja. Märkligt nog så sov vi en liten stund. Först i den första gryningen så gav vi oss iväg. Vi for förbi Lundagård där några studenter stod och pratade och så kom vi upp till lasarettet. Det hade börjat ljusna. Och näktergalen sjöng för full strupe, vi stod kvar en stund och lyssnade. Inte för att den sjunger så vackert, men det kändes som om den sjöng för oss och det lilla barnet som snart skulle födas.

Men så kom det en kraftig värk och vi lämnade näktergalen och all grönskan och vårens alla dofter och gick in i det gamla stenhuset där förlossningen låg.
Så födde vi vår son, dagen efter första maj. Och vi kallade honom Anders.