Ett brunnet skepp
två sotiga segel
tårarna är dolda
vid suddig spegel

En kraschad reling
på babord sida
så höga lågor
får själen att lida

Ett moln av rök
finns ännu kvar
ur askans fråga
finns inga svar

Så många spillror
täckta med sot
melankolins visa
på skröplig fot

Ett nedbrunnet hus
förvridna sinnen
ett liv i askan
några sargade minnen

Flamman har falnat
och glöden är kall
en sorglig melodi
som saknar sin trall

Det stiger ur askan
nog mer än gärna
stoft under foten
en slocknad stjärna

Sorg och bedrövelse
något som stör
utbrända minnen
inget som berör