17 september.

Höll anförandet idag. Det blev upplysande på ett oväntat sätt, och mer omtumlande än jag räknat med. En av åhörarna, en ung kvinna, ville inte släppa min blick: en avdrift, en sådan där sak som inte händer mig. Och hon gjorde sig till en dröjande efterbild i mina ögon: hur hon strök undan håret; den grå kjolen som smet åt över höfterna under jackan.

Jag vågade mig fram till henne sedan, vi rökte tillsammans och hon log. Vi talade hela rasten – och hon gav mig ett nummer, bad mig ringa. Ska jag?

Till Anna sade jag inget, nämnde inte ens anförandet och hon frågade inte heller. Hon talade mest om avloppet som behöver rensas. Jag skall komma ihåg att göra det imorgon.

18 september.

Var tvungen att köpa gummihandskar till avloppet. När jag betalade ramlade lappen ur, ned på golvet, jag fick böja mig efter den: de tio röda siffrorna, de snabba strecken som strök under dem. Jag vimsade ut och satte mig i bilen med lappen i handen, utan gummihandskarna. Fick gå tillbaka.

Jag kan ju bara ringa och byta något ord. Inget fel i det. Jag nämnde mitt arbete om ”Vildanden” för henne, hon verkade genuint nyfiken – ja – jag skall fråga om hon vill läsa det.

20 september.

Jag var nere i matkällaren för att hämta något. När jag öppnade dörren var det som ett uppvaknande; äpplena där hade gjort luften så oväntat stark och mustig av sina dofter. Som en kontrollerad, mycket långsam förruttnelse. Obeveklig. Jag älskar den lukten, har älskat den sedan jag var barn – den får mig att känna bark i mina händer, blad mot kinderna, värme som porlar över huden genom sprickorna i ett lövverk.

Det är så mycket vi skulle ha hunnit, sade Anna till mig när jag kom upp igen. Jag frågade vad hon menade. Hon ville inte svara, gick in till Niklas för att läsa för honom; han sover kanske redan, eller mycket snart.

Jag skall åka till henne nu, allt är överenskommet: tiden, platsen – och ett föregivet ärende.

21 september.

Vem är jag?

22 september.

En kort anteckning innan jag hämtar Niklas. Det regnar. Ett hårt, oförlåtande regn som river i jorden, klöser upp lövmattorna. Som om inget får förbli övertäckt och stillnat.

23 september.

En lättnad: jag har beslutat att inte träffa henne mer.

I kväll ska Anna ut med några vänner. Jag skall ägna mig åt arbetet, försjunka i det. Ser fram emot det.

24 september.

Hon ringde mig, snärjde mig, fick mig att åka dit. Det är en darrning i hennes röst, en glödström, en rörelse genom kroppen, höfterna, benen. Den bryter ned och frilägger mig.

När jag promenerade hem sent på kvällen låg ett säreget rött sken över taken. Det var betagande. Det var länge sedan jag lade märke till sådant, tror jag.

28 september.

Jag vaknade mycket tidigt; natten är kvar i mig, som ett hav som ligger tungt och långsamt rör sig. Och drömmen, samma dröm, ännu en gång: som saltfrätor slår den ut, tar över och förgiftar varje tanke som vill slå rot. Jag måste skriva ned den.

I drömmen anländer jag till en prunkande trädgård. Både solen och månen är uppe. Jag har ridit, det är torrt, mina kläder är dammiga från vägen.
Det står en stor, milt skuggande ek i trädgården. Det finns också några berberissnår, en kryddträdgård och ett litet hus; det står liksom nedknutet mot marken – av handslag av omsorg, av år som lutats som gärdslen mot andra år. Gräs växer högt, fäller sig som regn runt gräsänder som rör sig ivrigt omkring, rör vid allt likt bågarna i ett blodomlopp. Man kan ana många blommor, maskar och skalbaggar, deras tysta verksamhet som en närvaro, som något som ser sig in i ens ögon och går tyst genom rum efter rum.
Det finns två brunnar i trädgården. En flicka i vit klänning sitter på kanten till den ena. Jag frågar henne:
– Varför finns här två brunnar?
Hon ler och visar med handen mot den hon sitter på:
– Ur den här brunnen har allt vatten hämtats till allt som har vuxit i trädgården. Djuren tar av det att dricka, och leran till husets tegel har blandats med vatten från den här brunnen. Jag har själv aldrig druckit ett annat vatten än detta.
Hon tystnar en stund, låter blicken släpa över trädhorisonten, innan hon fortsätter:
– Det sägs att brunnen är mycket djup, att den avtappar en åder som grenslas av Orion. Vattnet är mycket klart och kallt och rent.
– Och den andra? undrar jag.
Hon ler igen:
– I den brunnen har fåglarna namn men inte träden. Det är ur den brunnen som du kommer att behöva födas. Minns du inte?
En upp- och nedvänd spann av emaljerat ljus firas långsamt upp ur denna andra brunn. Ett rep, ett strålknippe är fäst i handtaget, dess andra ände förlorar sig ned i djupet. När spannen stigit till min ögonhöjd plaskar det, en skälvning går genom luften.
Flickan reser sig och går till ett litet skjul som står i anslutning till huset. Hon ter sig som en eld, för luften dallrar ännu över henne. När hon kommer tillbaka har hon med sig en långskaftad spade. Ger den till mig. Jag tar emot den, möter hennes ögon med frågande blick.
– Om du vill får du gräva igen en av brunnarna, säger hon. Hon lyfter upp en av änderna, den låter henne göra det. Långsamt klappar hon dess brunspräckliga rygg.